Du har väl röstat Kitty?

Om du i n t e har det, så hinner du fortfarande; vallokalerna har öppet till 20.00.

Jag har röstat för ett Sverige med en dräglig lägstanivå, där alla medborgare självklart behandlas lika oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning, ett land där tillgångar fördelas efter behov, utifrån förmåga, där kultur, vård, omsorg och skola är viktigt.

Så det så!


Trevligt fläng

Det här är den första av flera intensiva körhelger; teaterkören övar 10-16 både idag och imorgon, fast imorgon sjunger kyrkokören i högmässa, så jag är där istället 9.30-13. Så ska jag hinna rösta bort blåsipporna och träna också imorgon och känna hur utvilad jag blivit av mitt flängande. Hepp! Fast det är fantastiskt roligt! Kollegan har vårdat hostande barn torsdag, fredag och inga vikarier fanns att uppbringa så jag har haft intensiva dagar i skolan. Kul med omväxling och att bara behöva ta hand om sig själv. Vad gör du idag?

Lyssna eller läsa?

Sedan utbrändheten har jag nästan helt slutat ”läs-läsa”, det är talbok som gäller för det mesta. Jag lyssnar mycket och ofta, och märkligt nog (eller kanske inte så märkligt egentligen) gillar jag olika böcker när det är talbok. Helst ska handlingen vara förhållandevis ”rak” och så måste det givetvis vara en ”icke-irriterande” uppläsare.

I talboksform mäktar jag med (om det är en bra uppläsare) många böcker som jag annars skulle avfärdat som nästan kiosklitteratur; deckare, feelgood, chicklit…

Men bäst är det naturligtvis när det är bra både innehållsmässigt och förpackat. Vibeke Olssons Molnfri bombnatt är nog den bästa talboken jag hört! Per Anders Fogelströms Stockholmssvit är också underbar som talbok, Moa Martinssons Kvinnor och Äppelträd och Sallys söner, alla Jojo Moyes böcker… Lucy Dillon är en typisk sådan författare som jag skulle ha ratat i bokform, men charmas oerhört av som talbok; första boken av henne jag hörde handlade om en kvinna som fick ärva ett hundpensionat och sedan följde flera andra som var fristående, men som utspelade sig i samma stad. Jag är väldigt svag för sådant, ett café som förekommit i en annan bok, en sur hantverkare som vi kanske från en annan bok, vet just fått sitt hjärta krossat osv osv…

Hur gör du Kitty? Läser och lyssnar du på samma slags böcker?

Det där med att ropa hej…

…innan man är över bäcken, ska man i n t e göra. Jag skröt ju häromdagen över att mina små ”värstingar” suttit som ljus i bänkarna och lyssnat andäktigt på mina initierade utläggningar. Det var då det. Dagen idag har präglats av dålig pedagogik och brustna förhoppningar, regn och barn utan regnkläder, konflikter, tjafs och tråksamtal till föräldrar. På eftermiddagen försvann Kollegan först spårlöst, för att sedan dyka upp och meddela att han inte kände sig kry, bildläraren berättade att jo, just det – hon kommer förresten inte på måndag så vi får hålla bildlektionen själv, och som grädde på moset dimper rektorn in och meddelar att vi får en ny elev på måndag. Nyanländ, pratar ingen svenska alls. Vi tog emot en pojke förra veckan som gick två månader på en annan skola före sommarlovet, men det är hans totala skolgång i livet. Han kan inte alfabetet, varken på svenska eller något annat språk. Förbaskade skitkrig och vad det gör med människor, inte minst barnen!!! Jag har minst fyra elever med mer eller mindre akuta trauma-diagnoser, som sett saker inga barn borde behöva se, som sett närstående dödas eller kommit bort från sina familjer. En pojke kom till Sverige ensam, med släktingar han knappt känner, och fick vänta åtta månader innan han kunde återförenas med sin familj. Inte konstigt att han har svårt att koncentrera sig på tvåans tabell eller vattnets kretslopp…

Nå. Jag är dock vid gott mod. Om jag bara får hållas så blir det nog folk av de små liven; de har haft en skakig skolstart och jag planerar att vinna dem med lika delar trygg vuxenredundans, fyrkantiga rutiner och galen högläsning. De har blivit så vana vid att vara till besvikelse och bli skällda på att de reagerar med misstänksamhet på beröm och uppmuntran. Så går det lätt när man släpper in icke-pedagoger i klassrummen, visst kan en hyfsat allmänbildad person hålla fortet ett slag, men det behövs faktiskt en djupare insikt för att kunna hålla ihop den mångfacetterade, komplicerade och alldeles underbara mekanismen som en barngrupp är och med lagom fast hand, styra den i önskad riktning. Det måste finnas en plan, en röd tråd och den tänker jag staka ut antingen de vill eller ej.

När jag började i klassen i våras, var jag så glad att vi var två. Nu kommer jag allt oftare på mig själv med att önska att jag fick styra och ställa själv, så det blev som jag vill ha det. Fast som sagt. Idag regnade det och alla var kinkiga efter lunch. För det mesta har vi oförskämt roligt. Och jag har varit och tränat bodyattack idag (igen), så jag är ruggigt självbelåten. Förra veckan höll jag på att falla död ned efter bara några minuter. Idag höll jag lite längre, men jag gör lite ”snällare” tantvarianter medan de andra studsar omkring och hoppar och gör burpies och allt vad det heter. Jag gör så gott jag kan på mitt lilla vis.

Imorgon ska jag gå på picknickteater, ett jättetrevligt koncept på Victoriateatern där publiken sitter vid cafébord och äter medhavd mat medan det är konsert på scenen. Jag återkommer med rapport. På lördag är det 90-årsfest i huset jag bor i, då vankas libanesisk buffé i partytält på gården och på söndag ska jag och maken gå och se West side story. Ja och så tänkte jag träna på lördag. Och jobba lite. Och läsa färdigt min bok… Och ja just det, på söndag ska jag äta brunch med ett gäng kompisar på förmiddagen, så jag lär ju knappast få guldstjärna på viktväktarmötet på måndag…

Livstecken

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.” -Vem var det nu som skrev det igen?

Hektiskt, men trevligt är det där livet iallafall. Min sjövilda värstingtrea har suttit som ljus i bänkarna så många lektioner nu att jag vågar ana en trend. Det är ljuvliga ungar varendaste en, det har bara varit lite mycket runt dem.

I kväll börjar kyrkokören. Imorgon (fortsätter) teaterkören. Jag hade krympt 0,8 kg på viktväktarna igår.

Hur har du det?


Blandat nattsudd

Oj oj oj Kitty vad tiden skenar iväg! Nu är det sådär mycket jag vill berätta för dig, och klockan är sent och jag borde sovit för länge sedan.

Skolan är i full gång, tredje dagen med barnen avklarad; jag är peppad till tusen och har gett mig katten på att jag ska fånga klassen och göra mönsterelever av mina små värstingar in spe. Det är ljuvliga ungar, men de har haft extrem otur, med täta lärarbyten och otrygghet på många plan. Att flera elever kommer mer eller mindre direkt från kriget och bär med sig minnen som inga barn någonsin skulle vara i närheten av, gör inte saken bättre.

Ifall man roas av sådant finns det en mängd bokstavskombinationer och diagnoser som hade kunnat sättas i pannan på flera av mina elever, men jag väljer att försöka se deras färdigheter istället för tillkortakommanden – och hur skulle man kunna annat än att älska dessa färgsprakande personligheter jag har ynnesten att undervisa!

Till min hjälp har jag Kollegan, en musiker som halkade in i skolans värld lite på ett bananskal, och som råkade bli kvar. Han fick rycka in och vikariera som klasslärare när den ordinarie lärarinnan gråtande lämnade klassrummet – jodå Kitty; de kan vara precis lika förskräckliga som de är ljuvliga. Jag tänker ofta på barnen von Trapp när Freulein Maria i Sound of Music gjorde entré. Alltså innan de joddlade och marscherade i takt, utan lade en vass kotte på Julie Andrews stol medan de skröt om hur de avverkat guvernanter på löpande band. Nå, nu är jag kanske ingen Julie Andrews, och mina elever brister varken ut i stämsång eller dansar i takt – men parallellen finns där ändå!

Vi är tre klasser som planerar tillsammans. I de andra jobbar Fröken, en varm, sympatisk kvinna, direkt, spontan och jordnära, med fallenhet och intresse för drama och mindfulness och Magistern, en sportig norrman, som kan allt från parkour till livsfarlig downhillcykling, kan göra volter och saltomortaler på skidor och ser det bästa i varje barn. Båda två är fantastiskt duktiga och kompetenta och fullständigt prestigelösa – vi planerar tillsammans och hjälper varandra. Till vår hjälp har vi ett resursteam med speciallärare, specialpedagog, socialpedagog och sva- (svenska-som-andraspråks)-lärare.

Jag har bestämt att inte släppa på tyglarna ett dugg, utan har hållt ett högt tempo, med många små moment, som är tänkt att återkomma regelbundet. Jag har gjort stora schemabilder till tavlan där det tydligt framgår vad vi ska göra, alltså inte bara ”svenska”, utan också mera nedbrutet ”skriva”, ”högläsning”, ”biblioteket” osv.

Vi har också haft flera sorters pausgympa, röris och brain-breaks (det kan du googla om du är nyfiken) och imorgon blir det premiär för avslappningsövningar. Det gäller att hitta rätt kombination av att å ena sidan visa att skolan är viktig och att vi måste jobba, och å andra sidan kunna bryta av mellan olika aktiviteter och hitta rätt balans…

Nå – du förstår kanske att jag inte skrivit så mycket…

Kort sammanfattning av veckan ändå:

Jag började i teaterkören. Det gick bra. De andra kunde inte allting utantill, och jag hängde med i svängarna utan större problem, ”sjöng upp” för körledaren och fick ”ok-stämpel”. Kul! Mer om detta sen.

Viktväktandet framskrider över förväntan. Maken har fått blodad tand och lusläser appen efter smartpoints-fattiga recept. Jag har fått sms nästan varje dag i stil med: ”Krämig laxgryta med ris och broccoli, 7 sp. Jag handlar och fixar. Blir det bra?” Och det blir det ju så klart! Vi var på andra mötet idag, vägde in oss, och jag fick guldstjärna efter att ha gått ned fantastiska 3,1kg!!! Jag inser att kroppen antagligen är i chock efter att i princip suttit stilla hela sommaren (jag är ju ingen soldyrkare, utan har mest hållt mig i skuggan) och så kastas in i jobbtempo, så nästa vecka blir det nog mer normal nedgång. Jag har mycket att säga/skriva egentligen om viktväktarnas koncept, men det får jag spara till ett senare tillfälle.

Jag har varit modig och anmält mig till en jättespännande yoga- låtskrivar- skogsträdgårdshelg (fast det känns som att jag redan berättat det – har jag inte?) och varit på en fantastisk utflykt där vi bland annat fick segla en riktig ”sjörövarskuta”, en stilig tvåmastare med röda segel – men allt det där får jag också skriva om en annan gång, för jag skulle ju bara säga hej och inte alls skriva egentligen – och nu måste jag verkligen verkligen sova.

Kram på dig Kitty, och godnatt – wherever you are!

(Minns du Jack Killian – en röst i natten?)

Vi har förresten världens roligaste barnboksprojekt på gång i skolan också, men det får jag också berätta om en annan dag…


Jag och Tiffany

Så har vi (maken och jag) då alltså, precis som Tiffany Persson, varit på Viktväktarna, blivit invägda, fått en massa broschyrer och lyssnat på en inte överdrivet fantastisk liten lektion om vikten av att ha realistiska förväntningar, sätta upp delmål längs vägen osv.

Mannen gläds över att kokta ägg är noll points och jag tjurar över hur lättfil kan vara noll points, och alltså tillåtas i obegränsad mängd, medan matskeden mjölk jag har i kaffet, genererar poäng. Jag kan alltså ”gratis” äta/dricka en hel liter fil, eller ännu mer för den delen, men 2 msk mellanmjölk ”kostar” en poäng. Hrmpf!

(Ifall man tänker sig att jag under en arbetsdag hinner klunka i mig 5-6 koppar minst, så blir det inga roliga mellanmål för mig inte…)

Maken får dessutom snaska i sig 37p/dag medan jag får klara mig på fjuttiga 24. Surt.

Men det ska nog gå. Det kändes inte som något svårt. Inte än iallafall.