Kulturkollo!

Jag hittade just en rolig blogg som jag tänker följa! Så fort jag minns hur jag ska göra, kommer den att hamna sådär ute i kanten så det går att klicka sig dit. Kulturkollo heter den, och är en sammanslutning av åtta bloggare som skriver om stort och smått. Jag kommenterade just ett inlägg som handlade om Bonjour Tristesse och ett om Netflix Anne på Grönkulla-serie. Ytterligare ett inlägg gav tio läsluststips inför sommaren, vilka jag skall gå tillbaka och fördjupa mig i nu; jag ville bara snabbt ge dig det här läslusttipset först!


 

Balans & växtkraft

Efter att ha cyklat över halva stan, varit på sommaryoga i parken och badat i havet var det härligt att komma hem till renskavsgryta och chokladpudding. Ja inte samtidigt alltså, utan prydligt efter varandra. Och så kaffe på det såklart. Och vispgrädde (det måste det vara för att maken ska bli nöjd). Det gäller ju att äta ordentligt när man fortfarande växer! Åh vad jag ska leva länge på den här nya centimetern! 

Vad har du gjort idag Kitty?


Lång och ståtlig!

Jag blev vägd och mätt på vårdcentralen imorse när jag lämnade prover. Jag har minsann inte bara gått upp i vikt utan var en hel centimeter längre än vad jag trodde! Coolt! 175 cm över havet utan skor. Inte konstigt att jag behöver köpa större kläder ju. *nöjd*


Helikoptrar

Förr tänkte jag oftast på MFF när jag hörde helikoptrar. När det var stora matcher på Stadion hände det att polisen kretsade över stan med helikopter för att säkerställa att allt gick lugnt till. Typ Zlatan och folkfest och ljusblå halsdukar. De senaste åren har jag mer och mer börjat associera helikopterljud med skjutningar, sprängningar och allmänt elände. Jag har fönstret öppet och en helikopter kretsar runt, runt, precis över vårt hus. Det är inte många veckor sedan det sköts ihjäl folk, bara ett par kvarter härifrån. Stora världen kommer för nära ibland!


(Tydligen är jag inte ensam om att tänka så, för när jag googlade för att försöka ta reda på vad som hänt, hittade jag den här artikeln…)


 

Fördomar på skam!

Bildresultat för fördomar

Kära Kitty!

Idag kom mina fördomar ordentligt på skam på det bästa tänkbara av sätt!

Den äldre manliga läkaren på vårdcentralen, med exotiskt utseende, kraftig brytning och med ett för mig svåruttalat namn, visade sig vara både vänlig, lyhörd och extremt förtroendeingivande. Han lyssnade noga och ställde följdfrågor, medan jag hasplade ur mig allt jag skrivit på fusklappen, skrev ut recept på magmedicin, remitterade mig raskt till två olika specialister (!!), lyssnade på hjärtat, kollade blodtryck, klämde på sköldkörteln och satte upp mig för så många olika blodprover att jag började undra om det inte snart blev orimligt dyrt för våra skattepengar. ”Det här ska vi utreda grundligt” svarade han och förklarade oombedd vad de olika proverna var bra för, vilka som hörde ihop och varför han tycker de ska tas. I morgon bitti går jag fastande till vårdcentralen för att glatt lämna ifrån mig blod och sedan är det bara att vänta och se.

Förvisso finns ju alla krämporna, som gjorde att jag sökte läkarhjälp, fortfarande kvar, men de blir ack så mycket lättare att stå ut med när det går att att skönja det där ljuset i slutet av tunneln…

Hur har din dag varit?


Högt och lågt

Godmorgon Kitty!

Här på WordPress ploppar det upp tips på olika bloggar som jag kan tänkas tycka vara intressanta, och det tycker jag förstås, på sätt och vis, iallafall ibland. Men många av dem är så vanvettigt pretentiösa! Det känns som någon slags förkunnande, eller duktighetstävling. ”Tyck så här!” ”Kolla så mycket jag vet och kan!”

Motpolen skulle då tänkas kunna vara alla dessa modebloggar där folk visar upp sina olika käcka outfits. (och nu är jag kanske brutalt orättvis, för i ärlighetens namn har jag faktiskt aldrig ens kollat på en sådan blogg, det borde jag antagligen göra innan jag uttalar mig. Fast det vill jag inte; jag uttalar mig glatt i alla fall!)

Jag får lite huvudvärk av bådadera faktiskt känner jag. Jag tycker det är trevligt med lite spridda skurar, lite mammamummel som jag ett slag funderade på om den här bloggen skulle heta. Bildresultat för champagneIdag har jag dessutom lite huvudvärk på riktigt också, efter viss överkonsumtion av bubbelvin i går kväll med tre av mina äldsta (ja, inte åldersmässigt då, men som jag känt längst) och finaste kompisar.

Varför gör man inte sådant mycket oftare?! Träffas alltså, inte nödvändigtvis kolka i sig bubbel. Vi tryckte ned överbliven pasta med köttfärssås i en ugnsform, lite grädde och riven ost på – och voilà – tillsammans med lite sallad direkt från landet, supergod middag till minimal ansträngning medan vi bubblade lika mycket som vinet. (Se där, nu blev du visst en matlagningsblogg också! -och bubbelbabbel, vilket mysigt ord!)

När vi var i tjugoårsåldern  var det ju så vi hängde; hemma hos varandra, fixade något att äta med det vi hade (om vi hade något, det var ju inte nödvändigtvis alltid en självklarhet; på den tiden prioriterade i alla fall jag både kaffe och cigaretter före middag, kanske inte konstigt att jag var smal som en pinne vid närmare eftertanke).

Nå – det var värst vad det blir utvikningar! Vad jag ville säga var att man som vuxen, så ofta krånglar till det för sig; det ska bjudas och fixas, planeras och koordineras, och till slut blir det så meckigt att man struntar i alltihop och stannar hemma med sin egen lilla familj istället, och så slutar det med att man längtar efter varandra eller sitter (som vi konstaterade igår) och känner sig ensam och isolerad och tror att alla andra träffas och har det så kul och fantastiskt.

Tydligen har sociala medier den effekten på många människor; folk känner sig misslyckade och jämför sig med varandra på ett, för dem själva, förminskande sätt. Så vill inte jag göra! För det första vet jag att Fb inte är på riktigt (jag är för mossig för att begripa mig speciellt bra på andra sociala medier. Jag lärde mig Fb, gillade det och har stannat där som den hondjurstant jag är. Instagram och allt vad det nu kan tänkas heta är för nytt och krångligt för mig!) – jag skriver aldrig något där som jag inte lika gärna skulle kunna sätta upp på anslagstavlan nere på ICA. Ta inte illa upp nu Kitty – du är inte heller helt på riktigt. Även om jag inte skriver ut namn här, och även om jag skriver om vad som faller mig in, så tänker jag inte berätta saker för dig som handlar för mycket om andra människor. I alla fall inte på ett sätt som skulle kunna göra dem ledsna eller få dem att känna sig utpekade. Om jag tex bråkar med Maken, får jag försöka ventilera det i något annat forum (- i din papperssyster förslagsvis).

Alla har inte alltid riktigt koll på skillnaden på Fb och IRL. Min mamma till exempel kan ringa och helt utan inledningsfras fråga: ”Var det roligt där? Är det något för mig tror du?”, ifall någon kanske taggat oss från någon utflykt, eller säga: ”Åh, så gott det såg ut”, apropå någon matbild, som kanske är tagen flera dagar tidigare. Fb kan ju inte ersätta verkligheten (och inte du heller, även om du är ett ytterligt sympatiskt komplement!) och det pågår ju mycket mellan inläggen både här och där som kanske inte alltid platsar på den där ICA-anslagstavlan. (och där pekade jag raskt ut min stackars ovetande mamma på ett sätt som eventuellt hade gjort henne ledsen om hon sett, men det är inte menat som något personangrepp, utan som ett exempel – jag hoppas både du och mamma förstår det!)

tumblr_ljkpguaf4l1qcsn2jo1_400_largeI går kväll avhandlades mycket sådant, som inte platsar på anslagstavlor, relationer till exempel; inte minst med tonårsbarn, och en och annan före detta äkta man. (och för all del fick nog även både nuvarande och blivande äkta män vara med på ett hörn). Det är så enkelt och skönt att prata med folk man känt länge och har en gemensam historia med. Vi kom överens om att göra det här oftare, som vi iofs alltid gör när vi ses, -får se hur det blir i den där Verkligheten, där tiden och livet liksom kommer emellan. Fast det gör inte så himla mycket egentligen, bara det att vi konstaterar att viljan finns där räcker långt på väg!

Min mormor och morfar hade en sång som alltid stod framme på flygeln som handlade om vänskap. Jag hittade den på Youtube och då låter den såhär!

Vad är en vänskap? Kan den förklaras?
Blicken som säger, vänner är vi.
Sällan vi talar om vad vi känner,
Vi vara vet det, vet det
-vänner vi skall förbli.
Kanske med åren, ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda
-vår vänskap varar än
Fröjd det mig ger att, du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så.
Helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk att en sådan gåva
-man kan av livet få.
(Melodin är skriven av Joseph Haydn och den svenska texten av Ulla Hornborg)

Jag tänker ofta på den sången i sådana här sammanhang! Förresten ska en av gårdagskvälls-kompisarna snart gifta sig och har bett mig och en av de andra, att sjunga något på bröllopet. Den här hade kanske passat? Vad tycker du Kitty? Du kanske har något annat förslag på någon fin bröllopssång som funkar á cappella för sopran och alt? Berätta gärna i så fall! ( -men det brinner lite i knutarna, för bröllopet är den 21/7)

Oj vilka utvikningar det blev – egentligen tänkte jag skriva om högt och lågt, med utgångspunkt i de pretentiösa bloggarna som predikar Sanningar med stort S. På något vis hade jag i bakhuvudets, fortfarande lätt bedagade vindlingar, nog tänkt landa någonstans i att berätta att Storasyster (dotra alltså) åkt till Jönköping, ruskigt tidigt i morse, för att delta i någon slags protestvandring till förmån för utvisningshotade Afghaner (om jag förstod saken rätt), så medan hon agerar och sjunger kampsånger sitter jag här och mammamumlar i min sköna fåtölj och svamlar om sociala medier i parallella verkligheter, till lika delar skamsen över min passivitet och bekvämlighet som stolt över dotras kamplust och engagemang. Men kanske är det det som är livets gång? Det är dags för nya röster att sjunga! (och där blev du en musikblogg också Cyber-Kitty; det trodde varken du eller jag för en liten stund sedan!)

Om du orkat hänga med mig ända hit, beundrar jag din uthållighet. Jag avslutar nu, innan jag brister ut i mera sång!

Vad tänker du om vänskap? Vad är viktigt för dig? Hur umgås du med dina vänner? Känner du dig likadan inuti, som du gjorde när du var ung? Eller du kanske är ung?! I så fall – hur tror du att det kommer att kännas när du blir sådär medelålders som jag?  (Jag är 47 förresten. Hur gammal är du?)

 

 

 

Vi har för närvarande många som ringer men tar strax emot ditt samtal…

Bildresultat för telefonköHej Kitty!

Jag avskyr verkligen telefonköer! Idag försöker jag komma fram till min vårdcentral för en del ärenden jag samlat på mig sedan i våras någon gång när jag senast försökte komma fram. Det slutade då med att, när jag äntligen kom fram, den vänliga sköterskan beklagande konstaterade att det inte fanns några tider, varken , eller inom överskådlig tid. Precis allt var fullt, så långt som bokningssystemet sträckte sig. Jag fick ringa om en vecka igen, bara för att få samma besked men blev uppsatt manuellt på någon form av kölista. Trodde jag i alla fall.

Med tanke på att det är juli nu och jag inte hört något misstänker jag skarpt att jag glömdes bort och/eller försvann. Då, i slutet av mars, när jag inte fick tag i någon, vände jag mig till en nätdoktor istället och fick hjälp inom en timme. Smidigt. Men nu är jag så gammaldags att jag gärna vill gå, rent fysiskt till en doktor (fast snart törs jag väl knappast visa mig av rädsla att framstå som värsta hypokondrikern). Förutom åkommorna jag velat ha hjälp med sedan Bildresultat för hallux valgusi våras skulle jag vilja visa mina knölar på fötterna och höra ifall det inte är dags att göra något åt dem nu. Innan besvärades jag inte direkt av dem, förutom att det var svårt ibland att hitta skor som var tillräckligt breda, men nu har jag ofta ont i fötterna. Jag skulle egentligen också vilja testa vad jag är allergisk mot, eftersom jag upptäckt att mina morgonnysattacker blev bättre och/eller försvann när jag började norpa av Storasysters allergitabletter. Fast jag gillar inte att hålla på att experimentera själv med mediciner på måfå; jag vill gärna veta att jag tar rätt medicin för rätt åkomma.


Efter ett slag kom jag så fram, och efter att ha påpekat att jag stått i kö sedan i slutet av mars, fanns det plötsligt en tid om 14 dagar. Kruxet är att den ena saken jag vill ha hjälp med är allt mer tilltagande klimakteriebesvär, och det har blivit så illa (återigen om det nu är det det är, jag hade ju gärna föredragit att en läkare, inte jag själv, ställde diagnos på mig!) att jag inte sover alls om nätterna pga dessa förbaskade temperatursvängningar, som omväxlande kommer som frossa och omväxlande som värmevallningar med sådana svettattacker att det är snudd på löjligt.

Varje gång jag försöker nämna detta inför vården, viftas det bort som en liten bagatell. Likadant nu – min andra åkomma, som jag då inte alls upplever särskilt akut, är tydligen då av mera legitim art, nämligen att jag har ett brock på övre magmunnen som ger mig refluxproblem på nätterna, läskigt och obehagligt och har naturligtvis samband med vad jag äter och dricker och hade blivit bättre om jag inte vore överviktig. Om jag tänker på vad jag stoppar i mig och knaprar mängder med magmedicin har jag inga besvär av det, men det känns som att någon kanske borde kika så det inte blivit värre, eller är något läskigare (min pappa hade samma problem och utvecklade cancer i matstrupen pga de här refluxerna, det kommer helt enkelt upp frätande magsyra i matstrupen när man ligger ned, och det kan man ju räkna ut med lilltån att det inte är bra, även om man bortser från det faktum att det är ofantligt obehagligt.)

Men, nu var det alltså de här förbaskade värmevallningarna som känns mest akut; det känns som om jag har feber och jag har slutat sova på nätterna! I natt gick jag och lade mig kring midnatt, somnade vid tvåtiden och vaknade igen vid tre. Sedan sov jag kanske sammanlagt en timme till, utspritt på ”småskvättar” här och där, innan jag gav upp försöken. Är det verkligen rimligt att jag ska behöva vänta 14 dagar innan man gör något åt det här?! Ska jag återigen kontakta en nätdoktor och, utan undersökning, ordineras något per telefon, till skyhög kostnad för min ordinarie vårdcentral?!

Hade jag behövt vänta lika länge om jag sökt för någon annan åkomma?! Först blev jag så glad att jag överhuvudtaget fick en tid att jag inte reflekterade över att den ligger två veckor fram i tiden, vilket innebär att hela återstoden av min och makens gemensamma semester kommer att försvinna i sömnbrist, huvudvärk och svettningar. Ja, det kanske inte är superakut, men jag blir g a l e n!!! Om jag hade bott ute på landet eller i obygden hade jag kanske förstått att det är svårt med tider, men jag bor ju faktiskt i en storstad! När jag lagt på luren började tårarna rinna så maken kom och undrade vad som hänt.

Gnäll och ynk! 

Bildresultat för gafsan
Kopierar in en bild på Gafsan, både för att den passar bra i sammanhanget och för att visa att jag lärt mig hur jag ska göra! Tack för alla bra tips! ❤

Ps: Nu sitter jag faktiskt i telefonkö igen (eller väntar på att bli uppringd – denna gången funkar det) för jag känner att jag ilsknade till. Det här är inte rimligt! Magen kan vänta, men jag kan inte vänta fjorton dagar med att sova och må som en människa!!! Så det så! 

Uppdatering: Jo då. Efter flera timmars väntande blev jag så äntligen uppringd, och nej – det fanns i n g a tider. Efter en kombo av upprörda sakargument, ilsken ironi och slutligen storgråt och snyftningar bad sköterskan mig vänta kvar i luren (antagligen av pur utmattning) och återkom så med en tid på onsdag förmiddag. (som antagligen då hade funnits hela tiden men som jag aldrig fått om jag inte förnedrat mig och ställt till scener! Ska man skratta eller gråta – det är frågan? Vi bestämmer att se det som en bra sak ändå. Hoppas bara att jag inte hinner mörda någon innan onsdag. Ikväll ska jag träffa kompisar och dricka hinkvis med champagne, så i natt lär jag väl sova som en klubbad säl i alla fall!