Du har väl röstat Kitty?

Om du i n t e har det, så hinner du fortfarande; vallokalerna har öppet till 20.00.

Jag har röstat för ett Sverige med en dräglig lägstanivå, där alla medborgare självklart behandlas lika oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning, ett land där tillgångar fördelas efter behov, utifrån förmåga, där kultur, vård, omsorg och skola är viktigt.

Så det så!


Trevligt fläng

Det här är den första av flera intensiva körhelger; teaterkören övar 10-16 både idag och imorgon, fast imorgon sjunger kyrkokören i högmässa, så jag är där istället 9.30-13. Så ska jag hinna rösta bort blåsipporna och träna också imorgon och känna hur utvilad jag blivit av mitt flängande. Hepp! Fast det är fantastiskt roligt! Kollegan har vårdat hostande barn torsdag, fredag och inga vikarier fanns att uppbringa så jag har haft intensiva dagar i skolan. Kul med omväxling och att bara behöva ta hand om sig själv. Vad gör du idag?

Lyssna eller läsa?

Sedan utbrändheten har jag nästan helt slutat ”läs-läsa”, det är talbok som gäller för det mesta. Jag lyssnar mycket och ofta, och märkligt nog (eller kanske inte så märkligt egentligen) gillar jag olika böcker när det är talbok. Helst ska handlingen vara förhållandevis ”rak” och så måste det givetvis vara en ”icke-irriterande” uppläsare.

I talboksform mäktar jag med (om det är en bra uppläsare) många böcker som jag annars skulle avfärdat som nästan kiosklitteratur; deckare, feelgood, chicklit…

Men bäst är det naturligtvis när det är bra både innehållsmässigt och förpackat. Vibeke Olssons Molnfri bombnatt är nog den bästa talboken jag hört! Per Anders Fogelströms Stockholmssvit är också underbar som talbok, Moa Martinssons Kvinnor och Äppelträd och Sallys söner, alla Jojo Moyes böcker… Lucy Dillon är en typisk sådan författare som jag skulle ha ratat i bokform, men charmas oerhört av som talbok; första boken av henne jag hörde handlade om en kvinna som fick ärva ett hundpensionat och sedan följde flera andra som var fristående, men som utspelade sig i samma stad. Jag är väldigt svag för sådant, ett café som förekommit i en annan bok, en sur hantverkare som vi kanske från en annan bok, vet just fått sitt hjärta krossat osv osv…

Hur gör du Kitty? Läser och lyssnar du på samma slags böcker?

Det där med att ropa hej…

…innan man är över bäcken, ska man i n t e göra. Jag skröt ju häromdagen över att mina små ”värstingar” suttit som ljus i bänkarna och lyssnat andäktigt på mina initierade utläggningar. Det var då det. Dagen idag har präglats av dålig pedagogik och brustna förhoppningar, regn och barn utan regnkläder, konflikter, tjafs och tråksamtal till föräldrar. På eftermiddagen försvann Kollegan först spårlöst, för att sedan dyka upp och meddela att han inte kände sig kry, bildläraren berättade att jo, just det – hon kommer förresten inte på måndag så vi får hålla bildlektionen själv, och som grädde på moset dimper rektorn in och meddelar att vi får en ny elev på måndag. Nyanländ, pratar ingen svenska alls. Vi tog emot en pojke förra veckan som gick två månader på en annan skola före sommarlovet, men det är hans totala skolgång i livet. Han kan inte alfabetet, varken på svenska eller något annat språk. Förbaskade skitkrig och vad det gör med människor, inte minst barnen!!! Jag har minst fyra elever med mer eller mindre akuta trauma-diagnoser, som sett saker inga barn borde behöva se, som sett närstående dödas eller kommit bort från sina familjer. En pojke kom till Sverige ensam, med släktingar han knappt känner, och fick vänta åtta månader innan han kunde återförenas med sin familj. Inte konstigt att han har svårt att koncentrera sig på tvåans tabell eller vattnets kretslopp…

Nå. Jag är dock vid gott mod. Om jag bara får hållas så blir det nog folk av de små liven; de har haft en skakig skolstart och jag planerar att vinna dem med lika delar trygg vuxenredundans, fyrkantiga rutiner och galen högläsning. De har blivit så vana vid att vara till besvikelse och bli skällda på att de reagerar med misstänksamhet på beröm och uppmuntran. Så går det lätt när man släpper in icke-pedagoger i klassrummen, visst kan en hyfsat allmänbildad person hålla fortet ett slag, men det behövs faktiskt en djupare insikt för att kunna hålla ihop den mångfacetterade, komplicerade och alldeles underbara mekanismen som en barngrupp är och med lagom fast hand, styra den i önskad riktning. Det måste finnas en plan, en röd tråd och den tänker jag staka ut antingen de vill eller ej.

När jag började i klassen i våras, var jag så glad att vi var två. Nu kommer jag allt oftare på mig själv med att önska att jag fick styra och ställa själv, så det blev som jag vill ha det. Fast som sagt. Idag regnade det och alla var kinkiga efter lunch. För det mesta har vi oförskämt roligt. Och jag har varit och tränat bodyattack idag (igen), så jag är ruggigt självbelåten. Förra veckan höll jag på att falla död ned efter bara några minuter. Idag höll jag lite längre, men jag gör lite ”snällare” tantvarianter medan de andra studsar omkring och hoppar och gör burpies och allt vad det heter. Jag gör så gott jag kan på mitt lilla vis.

Imorgon ska jag gå på picknickteater, ett jättetrevligt koncept på Victoriateatern där publiken sitter vid cafébord och äter medhavd mat medan det är konsert på scenen. Jag återkommer med rapport. På lördag är det 90-årsfest i huset jag bor i, då vankas libanesisk buffé i partytält på gården och på söndag ska jag och maken gå och se West side story. Ja och så tänkte jag träna på lördag. Och jobba lite. Och läsa färdigt min bok… Och ja just det, på söndag ska jag äta brunch med ett gäng kompisar på förmiddagen, så jag lär ju knappast få guldstjärna på viktväktarmötet på måndag…

Livstecken

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.” -Vem var det nu som skrev det igen?

Hektiskt, men trevligt är det där livet iallafall. Min sjövilda värstingtrea har suttit som ljus i bänkarna så många lektioner nu att jag vågar ana en trend. Det är ljuvliga ungar varendaste en, det har bara varit lite mycket runt dem.

I kväll börjar kyrkokören. Imorgon (fortsätter) teaterkören. Jag hade krympt 0,8 kg på viktväktarna igår.

Hur har du det?


Bokbloggspremiär

Du lever i migKära nån; redan rubriken på det här inlägget bäddar ju för prestationsångest men jag tror aldrig att jag har bokbloggat förr, så det är faktiskt premiär.

Jag har läst (ja, eller lyssnat på om vi ska vara petiga) Du lever i mig av Kajsa Grytt, juli-boken i den nystartade Fb-ljudbokcirkeln jag tillhör.

Peter, en ung man i 25-årsåldern, hittar efter faderns död en låst byrå full av oöppnade brev, adresserade till honom. De visar sig komma från modern, Veronica, som försvann spårlöst när Peter bara var tre år, och som det aldrig talades om i hemmet. Utgången är på förhand given; naturligtvis läser Peter breven och söker upp sin mamma. Detta till trots är det, långt ifrån någon feelgoodskildring.

Breven står i centrum; det är genom dem vi kan pussla ihop Peter och Veronicas historier och ana, men aldrig få serverat, nycklar till romanens nutid. Efter hand som Peter läser, väcks känslor och minnen som föranleder honom att till sist ta steget och resa till New Orleans och söka upp den mamma han trott vara död. Genom breven skymtar ett destruktivt äktenskap mellan två människor som uppenbarligen aldrig nådde fram till varandra; vi får en bild av fadern, Robert, som en introvert, ordknapp man i lagens utkant med nära till både dryckenskap och ilska men som ändå av Veronica upplevdes som den som bäst förmådde tolka och tillfredsställa barnet Peters behov.

Till en början kom jag inte alls in i romanen; jag fick börja om flera gånger och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog givit upp, något som är extremt ovanligt för mig. Till stor del tror jag det berodde på författaruppläsningen; jag retade mig på Kajsa Grytts monotona läsning. Jag vande mig efter hand, men det tog ovanligt lång tid. Boken hade verkligen vunnit på att läsas in av en proffsuppläsare!

Jag är väldigt kluven till vad jag egentligen tycker om boken. På något sätt känns den inte riktigt färdig. Berättelsen spretar åt olika håll, karaktärerna saknar trovärdighet och språket lämnar stundtals ganska mycket övrigt att önska. Läraren i mig, hade velat lämna tillbaka den till Kajsa Grytt med pilar och streck och kommentarer i marginalen för omarbetning, för det är en berättelse som hade förtjänat lite mer jobb!

Jag älskar beskrivningarna av New Orleans, jazzen, värmen, människorna och jag gillar att Peter och Veronica inte bara faller i varandras armar och rider rakt in i solnedgången, även om jag annars är väldigt svag för lyckliga slut.

Min favoritkaraktär i boken, som egentligen nästan inte är med alls, är Peters flickvän Sara, som känns som en frisk och normal fläkt bland alla vinddrivna existenser. En annan karaktär som jag däremot inte köper alls är Wendell, den amerikanske jazzmusikern som får Veronica att för andra gången bryta upp och starta om på en ny plats. Beskrivningen av honom känns som en platt återvändsgränd och hade verkligen behövt mer arbete för att förtjäna sin plats i handlingen.

På något sätt, samtidigt som jag nyss sade att jag tyckte karaktärerna saknar trovärdighet, tycker jag att de också, just genom sina tillkortakommanden, känns väldigt äkta; Peter som har så mycket känslor som han saknar förmåga att sätta ord på, och mamma Veronica som tvärtom är mer ord än känslor. Hon förklaras som ”en som flyr” och jag hade velat veta mer om vad hon flyr från och varför och hur? Hon stack till USA och blev manusförfattare, samtidigt som hon egentligen aldrig hade sysslat med att skriva innan. Vad i hela fridens namn fick henne att göra det?

Men det är ändå så att berättelsen växer just i mellanrummen, i det som inte skrivs läsaren på näsan, så jag kan ändå inte avfärda den som dålig. Veronicas liv sedan hon reste iväg, är en historia i sig, som på vissa sätt känns överflödig, men ändå bidrar till en klangbotten som ger mersmak, men det är ändå för många oavslutade trådar för att skolfröken ska bli riktigt nöjd.


Har du läst boken Kitty? Vad tyckte i så fall du?