Nell Walden och Landskrona

Relaterad bildMed Skånetrafikens Jojo Sommar-kort kan en vuxen och upp till tre personer under 20 år åka fritt i två månader, med alla tåg och bussar i hela Skåne. Det kostar en slant (675:- i år) men det tjänas in redan på ett par resor. (enkel resa för en vuxen mellan Malmö och Lund kostar bara det, dryga femtiolappen)

Igår åkte tonårsbarnen och jag på utflykt till Landskrona. Dottern ville se utställningen om Nell Walden, och eftersom förslaget kom från henne och inte från mig, ville även lillebror följa med.

Eftersom det är sommarlovslediga tonåringar vi talar om, så innebar ”vi sticker tidigt” i det här fallet att klockan hunnit bli både tolv och ett innan vi kom iväg, så första anhalt fick bli falafel-ståndet på Centralen, för undvikande av hungergnällande Hondjur.

Sedan gick det som på räls; vi hittade ett tåg, av sorten som i n t e stannar på precis varje liten station längs vägen, kom på utan fadäser och hittade till och med sittplatser med bord så vi kunde äta i lugn och ro.

Det må vara fiffigt av dem att lägga feferonin separat, men brukar man röra sig kring Möllevångstorget är Sofras 59:- för falafelrullen rena rånet.

I Lund klev det på en charmig dam i åttioårsåldern som började berätta om Ulrica och Bertil Valliens glaskonst och att det brukade vara så bra utställningar av dem i Borstahusen, ifall vi skulle vilja åka på fler utställningar i sommar.Bildresultat för ulrica vallien vaser med ansikten och tulpaner

Jag har för mig att min mamma har en eller annan av de där vaserna med tulpaner och ansikten på men sanningen till sägandes är nog glaskonst inte riktigt min grej.

Det var roligt att prata med tanten i alla fall; hon verkade ofta åka samma tågsträcka, för hon berättade om sina olika hållpunkter hon brukade hålla utkik efter längs vägen, ett lustigt hus, några fina hästar och så vidare…

Vi blev alla tre väldigt häpna över hur avsides tågstationen i Landskrona låg, något som Google hjälpte mig att förklara nu i efterhand. Den flyttades till sin nuvarande position i samband med Västkustbanans ombyggnad 2001. En häftig grej är att det går trådbussar (- de enda i Sverige upplyser Google om!) mellan stationen och centrum.

Vi valde dock att promenera, eftersom vi inbillade oss att vi hade någon slags idé om ungefär var konsthallen skulle ligga; vi var där alla tre förra sommaren, när vi hade varit och vandrat på Ven, fast då kom vi ju från andra hållet och följde med en kompis som skötte navigerandet. Den gången tittade vi på det gamla (Sveriges äldsta faktiskt) koloniområdet vid Citadellet. Ofantligt pittoreskt och vackert, har du inte varit där så åk dit! Fast det blev lite tokigt när det visade sig att det vi trott var citadellet, vid närmare eftertanke visade sig vara det gamla vattentornet.

Efter lite gruff, fick vi kaffe och hittade en broschyr som ledde oss rätt:

 

 

 

 

 

Nell Walden var en ny bekantskap för mig, men jag undrar om hon inte var kompis med Ester Blenda Nordström som jag skrev om häromdagen, eller i varje fall samma andas barn. Det visade sig att dottern kunde massor om henne, och berättade mycket mer, och intressantare, än de ganska tråkiga små häftena som konsthallen tillhandahöll. (Här får jag skynda mig att, till utställningens försvar, inflika, att det fanns information, men i form av en massa text i pyttesmått typsnitt längre in i utställningen. Det hade enkelt kunnat göras mer inbjudande.)

Hon var en centralgestalt i bildandet- och upprätthållandet av, kulturtidskriften Der Sturm; från början inriktad på expressionistisk litteratur men som senare kom att bli ett forum för den unga avantgardistiska konsten som omfattade både konstskola, galleri, bokhandel och förlag, och som så småningom blev till den modernistiska Sturm-rörelsen, med namn som Marc Chagall, Paul Klee, Kandinsky och även svenska namn som Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Gösta Adrian Nilsson med flera.

Utställningen visade flera av Nell Waldens egna verk (som jag mestadels tyckte mycket om) och delar av hennes stora konstsamling (inte alls lika tilltalande för mina ögon) men det som jag tyckte var mest intressant var fotografierna av- och berättelsen om, hennes eget liv, den lilla ”blädderhörnan” med texter och omslag från Der Sturm, och en monter med några av hennes texter i svenska tidningar.

 

Till barnens förtret envisades jag med att stå kvar och läsa en lång krönika om Rom, om italienarnas förhållningssätt gentemot främlingar, den hjärtliga och vänliga städfrun som brast i gråt när Nell efter någon veckas vistelse berättade att hon skulle resa hem (senare samma kväll såg jag på nyheterna om de främlingsfientliga brott som på senare tid begåtts just i Rom; en ettårig liten romsk flicka och hennes mamma blev beskjutna vid en lekpark och en mörkhyad medlem av den italienska friidrottstruppen fick ett ägg kastat i ögat, så hornhinnan skadades) och de gemytliga familjeägda trattoriorna där alla välkomnades med öppna famnen och bjöds fantastisk, rustik mat i långa banor, antingen de ville eller ej. Det fanns en krönika om Berlin också, men jag tordes inte stå kvar längre eftersom barnen var klara och det var varmt som i en bakugn på konsthallen. Sällan har jag uppskattat min solfjäder som jag hade i handväskan så mycket som igår!

Dottern berättade om konstnärskretsen Der Blaue Reiter, som var en del av Sturm-rörelsen, att de använde barnets konst som inspirationskälla och lät olika färger inspirera olika sinnesstämningar och känslor.

 

Tänk att få vara en fluga på väggen i deras värld, att få vara med på Der Sturms redaktionsmöten, och i mellankrigstidens Berlins sjudande kulturliv innan Hitler och hans dumskallar kom och förstörde alltihop!

När vi inte stod ut med värmen i konsthallen mera, sökte vi oss ut i skulpturparken utanför och plötsligt blev mina ”nästan-vuxna” barn minst tio år yngre och började hoppa på stenar och balansera på staket.

 

 

Vi gick ned till havet och köpte glass, och lyckades därmed på ungefär tio minuter avverka nästan alla punkterna i broschyren: Citadellet, skateparken, (vad heter det egentligen skate– eller skejt?!) hamnen, Citadellbadet (ett coolt utomhusbad med renat havsvatten i bassängerna), det nya vattentornet (inte tillnärmelsevis lika fint som det gamla) och Sofia Albertina kyrka (som stängde ungefär fem minuter innan vi kom) innan vi tog trådbussen tillbaka till stationen.

Citadellbadet by Wingårdhs | Open-air pools
Citadellbadet är Landskronas stora friluftsbad som ligger både nära centrum och havet. Badet har en unik design ritad av kände arkitekten Gert Wingårdh. (lånat från Landskronas hemsida)

Ps 1)     Det är konstigt förresten, tycker jag, att Landskrona inte gör mera väsen av sin existens. Det är en vacker liten stad som ligger perfekt placerad vid kusten, mitt emellan Malmö och Helsingborg, med svårslagen utsikt över Öresund med Ven, ett stenkast ut i havet.


Ps 2)    (Inte Play Station då alltså) Vi såg ovanligt många permobiler i Landskrona, Sådana där elrullstolar som kör ganska snabbt du vet. Undrar varför?


Ps 3)     Det är intressant att notera cykelkulturen i olika städer. Här kom det flera gånger cyklister på trottoaren, på vänster sida av gatan dessutom, alltså mot körriktningen, och plingade väldigt på oss, som gick på gångbanan, att vi skulle flytta oss, för här kom dom. Åtminstone tre gånger lade vi märke till detta, att folk cyklade på trottoarerna och plingade med cykelklockorna. Jag tror nästan aldrig att jag hört någon som använder ringklockan i Malmö.


 

Många inlägg…

…får det nog bli imorgon. Dels ett ”resereportage” från trevlig sommarkortsutflykt med barnen till Landskrona konsthall. Sedan vill jag bokblogga, både om talboken jag just ”läst” färdigt och om sommarutflykter för obemedlade ensamstående mödrar (också en bokbloggpost faktiskt), och sist men inte minst om trevligheterna med att vara i trotsåldern utan impulskontroll och vad det kan råka leda till i form av resor mm.

Kanske möjligen en liten snutt om hur mycket jag älskar Tage Danielsson också, eftersom maken och jag spenderade kvällen med att titta på Här är ditt liv med honom. Vi får väl se imorgon var det landar.

Just nu ska jag landa i sängen med nya talboken (Barnbruden, tack för tipset Klimakteriehäxan) lite lagom lågt så jag inte stör maken, vars väckarklocka ringer okristligt tidigt imorgon bitti. Just det; krymperier måste vi också tala om! Men som sagt; imorgon. Sov så gott så länge Kitty! Hoppas du haft en bra dag. Hos oss har det regnat en skvätt; ljuvligt skönt!


Dokumentär både fjär och när

IBildresultat för ester blenda nordström filmgår såg vi en spännande dokumentär på svt-play, om Ester Blenda Nordström, den svenska journalisten som walraffade 20-30 år innan Günter Walraff ens var född. Hon var en välbärgad överklassflicka, och en av blott fyra kvinnliga skribenter på Svenska Dagbladets stockholmsredaktion, men hade inte alls lust att bara skriva om mode och matrecept, utan satte in en annons, fick tjänst som piga på en bondgård i Sörmland, och skrev sedan högt uppskattade”insider-reportage”. När hon efter ungefär tre månader ljög ihop en ursäkt att avsluta sin tjänst och återvända till huvudstaden, gjorde hon det som kändis och hennes krönikor resulterade i boken En piga bland pigor. Nästa uppdrag blev som lärarinna i lappskolan, där hon följde de nomadiserade samerna (denna gången blev hon förtidigt hemkallad av ett äkta dödsbud) till fjälls och sedan skrev boken Kåtornas folk. Hon blev kompis med Evert Taube på Gyllene Freden och åkte inspirerad av hans sjömansvisor på, av tidningen sponsrad reportageresa till Argentina och USA. Senare reste hon även i Kina, Japan och Kamtjaka (Sibirien) – första delen av resan med hjärtevännen Carin, sista anhalten som ”tillfällig” hustru till äventyraren René Malaise.

Däremellan hann hon, som enda kvinna, gå lantbruksutbildning – och när jag läser mera om henne på Wikipedia (se länken ovan) så står det även att hon fällt en svensk regering, räddat tusentals finnar undan svältdöden, fängslats på Ellis Island när hon skulle göra ett reportage i immigranternas fotspår mm mm. Hon skrev en lång rad böcker, både reportageskildringar och de populära flickböckerna om den käcka pojkflickan Anne-Mari, som jämfördes med ”Anne på Grönkulla” och anses ha inspirerat Astrid Lindgren till Pippi Långstrump. Visst är det märkligt att vi inte hört mera talas om henne?!


Idag upplevde jag realitysåpa av det mörkare slaget på närmare håll än vad som känns bekvämt. Det kom brev från läkaren på VC att gastroskopin visat prov på Barrets syndrom (dvs sådana magsyreorsakade förändringar i matstrupen som i sin förlängning min pappa dog av, och som rädslan inför att utveckla var själva anledningen till att jag bad att få göra gastroskopi från första början). Bildresultat för munch skriet

Nu t r o r jag, att läkaren på VC har missuppfattat något i provsvaren, för när jag talade med specialisten som gjort gastroskopin och nämnde min rädsla för att refluxproblemen skulle orsaka Barrets syndrom, sade han tydligt och klart att jag inte hade det. Magsäcken och matstrupen var röda och iriterade trots Omeprazol och han rekommenderade en annan medicin, och försäkrade att jag skulle kallas till nya undersökningar med jämna mellanrum, och hållas under uppsikt så att jag inte skulle utveckla några läskigheter.

Så kommer brevet från vårdcentralen som skriver att jag HAR dessa läskigheter och jag tänker genast att nu har lilla indiska farbrorn missuppfattat – men samtidigt står det där svart på vitt, med en liten förklaring om vad det innebär och att en biopsi tagits, som om den faktiskt visar på detta!!!

Jag rekommenderas fortsätta med samma medicin som innan (och inte den nya, bättre sorten som experten sade att han skulle föreslå) och i övrigt inte göra något särskilt.

Imorgon får jag ringa och kolla vem av dem som pratar i nattmössan, och även om jag till nästan hundra procent är säker på att det är som magexperten sade, så blev jag mer skärrad än jag själv visste om. När barnen, som höll på att plantera om blommorBildresultat för arg mamma skriker, frågade mig var krukorna vi köpte på IKEA för ett tag sedan, stod, flög jag i luften och fräste att jag precis fått brev om att jag antagligen hade samma sorts cancer som pappa dog av och så ville de att jag skulle hålla reda på deras förbaskade krukor! *plats för konstiga svordomstecken och krumelurer* Stor gråt och tandagnisslan uppstod, innan lugnet åter sänkte sig och barnen fixat blommorna, jag snörvlat färdigt, alla hade kramats och maken sett till att vi alla fått mat i magen.


För övrigt säger maken att jag borde skriva om en sak i taget, och inte allting huller om buller – då skulle bloggen bli trevligare. Håller du med om det Kitty? Jag tänker på dig mera som en dagbok än som en blogg, fast jag vill ju förstås att någon läser. Kanske borde jag fundera ett snäpp eller två, och inte bara skriva hej vilt och posta sedan: Vad tycker du?


 

Utomhusbio

37928096_10213635164246133_3971442502107398144_nJag och dottern var på utomhusbio igår och såg den svart-och-vita ryska propagandastumfilmen Turksib från 1929, ackompanjerat av live-musik. En fantastisk och surrealistisk upplevelse på många plan. Om du bor i Malmö så missa inte Sommarscen Malmös fantastiska program! I princip varje dag under hela sommaren arrangerar de filmvisningar, konserter, allsång, teater, cirkus, opera mm. Allt gratis och fantastiskt välordnat. Största scenen är amfiteatern i Pildammsparken, men det är även en hel drös evenemang runt om i stadens parker.

Vi pratade om det igår, dottern och jag; dels får det folk att känna ”Oj, nu händer det något kul, här där jag bor” och dels får det folk att röra sig i delar av staden de inte brukar besöka. ”Oj då, finns h ä r en park. Så fin. Det hade jag inte koll på…” och mest av allt får det ju folk att röra sig, träffas och vistas ute och upptäcka vilken härlig sommarstad Malmö är, med mestadels glada och trevliga människor, som varken är gängkriminella eller skjuter ned varandra.

För någon vecka sedan var jag och såg en fantastisk föreställning som heter Drottningsylt på Pildammsteatern, en humoristisk kavalkad över alla Sveriges drottningar från Sigrid Storråda till drottning Silvia, med och av Robert Noak och Josefin Johansson. Länken går till Riksteaterns sida. De spelar fler föreställningar, runt om i landet, så klicka in och se om de kommer till någonstans nära dig. Det rekommenderar jag varmt, även om du nog får köpa din biljett…

Men stumfilmen skulle jag prata om. En rysk propagandafilm om modernismen, om männsikans seger över naturen, maskiners förträfflighet och (naturligtvis) vinsterna med att hjälpas åt. På ett ställe lämpade sig marken extra väl för bomullsodling, men folket behövde ju mat och kunde därför inte utnyttja naturresurserna fullt ut. Med planering och samarbete kunde maten de behövde transporteras dit från andra platser som i gengäld fick bomull. Otroligt vackert filmad; man riktigt dränktes i modernistisk framtidstro, inte minst på grund av musiken som harmonierade fantastiskt väl till bilderna.

Make och son vägrade följa med, så dotra och jag tog en filt, en flaska billigt bubbel vi köpte häromdagen när vi var i Danmark och några vinägerchips i en burk och skyndade iväg. (Jag upptäckte evenemanget på Fb, trekvart innan det började, så det fick bli snabba ryck). Naturligtvis passade det på att börja regna en skvätt (första regnet på evigheters evighet) men alla blev mer glada än irriterade och drog filtarna över sig istället för under sig.

Jag slogs av hur likt Gilmore Girls det var, och blev opassande munter vid flera tillfällen, du vet när de ska ha filmfestival i Stars Hollow och Lorelei klagar på att Taylor (han som har affären mm) alltid väljer en urtråkig film om en hjortkalv. Lorelei får i uppdrag att själv välja film, och inser till slut att när hon tagit hänsyn till en massa upplistade aspekter som utesluter det mesta, återstår bara filmen om hjortkalven.

De samlas på planteringen mitt i staden och ser filmen utomhus, men först blir det en kort svart-vit film av originalet Kirk. Om du (som vi) slukat alla avsnitt av Gilmore Girls, förstår du antagligen känslan precis, och om inte, så räcker det med att säga att det blev ohyggligt fnissigt där ett tag. Mor och dotter på en filt, tisslande och tasslande, ivrigt tuggande på medhavda snacks (vi borde haft kaffe, det tänkte vi göra, men fick för bråttom) medan halvt obegriplig (fast bra, måste jag skynda mig att flika in här) film pågår på storskärm.


 

Cirklar och speglingar

Jag sitter och tittar på en dokumentärfilm på teve. Speglingar heter den och handlar om en mor-dotter-relation. Det väcker så mycket tankar; dels eftersom jag umgicks hela dagen igår med både min mor och min dotter (och min son med för den delen, fast han får inte vara med i den här diskussionen nu) och därmed själv var både mamma och barn samtidigt, och dels eftersom de pratar om ätstörningar, som vi tyvärr har på alldeles för nära håll i bekantskapskretsen; det är märkligt, hur de (och nu har de såklart vinklat det så, eller kanske inte vinklat, men tagit fasta på just detta, eftersom det är en dokumentär, och då vill de ju såklart ”gruppera” eller ”tematisera” eller ”kategorisera” eller vad nu det rätta ordet skulle kunna tänkas vara) levt så lika liv; samma slags ångest, samma känslor, ungefär samtidigt, även om det yttrade sig på många sätt olika.

Jag tänker på mödrar och döttrar och kontroll, och hur vi för över saker, tankar och mönster över generationsgränserna. Ibland i form av likheter, ibland kamouflerat till tvärtom-mönster. Mamman, som är konstnär, levde dålighetsliv med droger och destruktivitet på det glada sextiotalet och dottern blir präktigt dygdemönster med perfekt ordning på sitt rum – båda med ätstörningar, båda med prestationsångest, båda konstnärer, fast på olika sätt. Så lika och så olika. De läser ur sina dagböcker från ungefär samma ålder och jag undrar så hur det skulle låtit om filmen handlat om oss, min mamma och mig, eller mig och min dotter. Vilka mönster har vi gemensamt? Vilka likheter delar vi bakom olikheterna? Så lite vi känner varandra ändå, fast vi delar så mycket. Och bästa kompisen, och hennes dotter – vad delar de? Vore det bra eller dåligt ifall vi hade vetat detta? Skulle kompisdotterns ätstörningar kunna dämpats, mildrats, eller rentav hindrats då? Delar hon och hennes mamma samma lilla monster som sitter där och knaprar i sig av deras innandöme? Skulle de kunna mötas om de visste det? Och vi då? Jag och min mamma? Dottern och jag? Vad går vi och bär på?

Nu skriver jag samtidigt som jag tittar på programmet som har glidit över till förlorade barn, så jag blir jättekluven mellan att vilja titta och hela tiden relatera till det jag ser och att vilja få ur mig det jag tänkte innan, det som fick mig att ta fram datorn och börja knattra samtidigt. Jag hade någon slags idé om att jag aldrig har något viktigt, något riktigt att säga (och nu kommer jag av mig igen, eftersom programmet kommit in på beröm, att mamman aldrig fick beröm som barn [inte jag heller] och därför var noga med att berömma sina egna barn jättemycket, för att hon tänkte [som jag] att om man aldrig fått beröm [för att inte förhäva sig] så, när/om man sedan verkligen får det, så kan man inte ta det till sig, och vid närmare eftertanke är det ju faktiskt precis exakt det som hela det här resonemanget, alltså det utanför paranteserna, någonstans handlar om) fast sedan samtidigt kanske det helt enkelt är så det är för alla? Att det låter och verkar viktigt i mina öron och för min syn, när det är någon annans tankar och upplevelser, inte mina egna gamla vanliga?

Hur tänker du kring det Kitty? Tänker du på sådant, eller är det bara jag som är skum? Lite skumt är det kanske att sätta sig och prata med sig själv och sin låtsaskompis, samtidigt som man tittar på något som verkligen engagerar en. Där har vi ämne för ytterligare en diskussion som heter duga, fast det kanske vi ska ta en annan gång...


img_7061En rolig parentes i programmet var att tjejen som gjorde filmen, alltså dottern, dokumentärfilmaren, berättade att hon och hennes systrar fick ett mentalsjukhus av keramik att leka med, istället för dockskåp. Jag hivade upp kameran och fotade teveskärmen!

(Jag hade strumpebandsfilurer, fast de var en glad och kreativ historia. Dem kan jag också berätta om en annan gång…)


Sverige brinner och värmen tycks aldrig ge med sig. En ung svenska visade prov på enormt civilkurage när hon genom att vägra sätta sig ned i ett flygplan, hindrade genomförandet av en utvisning till Afghanistan. Maken (och många med honom) tycker det var förskräckligt att ta lagen så i egna händer. Jag blev så rörd att jag grät när jag såg videoklippet på Facebook.

Tydligen var den unge mannen en dömd brottsling, men det gör ju inte hennes mod och handlingskraft mindre i mina ögon. Jag tänker på Jonathan i bröderna Lejonhjärtas ord om att man måste våga, för annars är man bara en liten lort.

Så, mitt vanliga cirkelresonemang trogen, kommer jag tillbaka till det här med mödrar och döttrar igen. Det hade kunnat vara min dotter som ställt sig upp där på planet och trotsat hela världen. Hon är banne mig inte heller någon liten lort! Och jag blir alldeles varm och mjukfluffig invärtes av att veta att det finns sådana unga, starka krafter som ska ta över världen! Så det så!

(Själv har jag, förutom att föra komplicerade filibuster-cirkelresonemang med mig själv, köpt en fläkt, handlat kläder i det luftkonditionerade shoppingcentrat och inte minst sörplat i mig mocca-frappé på en multinationell hamburgerkedja. Och ja just det! Jag har beställt fåniga saker jag v e r k l i g e n inte behövde via en säkert både omoralisk och miljömässigt förkastlig kinashoppingsida också…)

Vad har du gjort idag Kitty?


 

La double vie de Veronique

När dottern sätter sig ned bara sådär apropå ingenting och spelar den här (tryck nu på länken så du får en fin ljudkuliss innan du läser vidare) så fint att jag på riktigt tror att hon satt på en skiva, fast möjligen att hon försöker spela lite själv också till, eftersom jag hör ljudet från tangenterna.

-Var har du fått tag på noterna till den?

-Äh, jag har väl inga noter. Jag tycker bara den är fin.

Den känslan!


Har du sett filmen Kitty? Om inte, så gör det! Den är precis som musiken. Drömsk och vacker.