Tipsa mig om högläsning!

Snart börjar skolan igen och jag ska ha en tredjeklass till hösten. Jag har aldrig jobbat i trean innan, bara ettan och tvåan och så nästan tio år i särskolan och där läste vi massor, fast andra typer av böcker. Så nu behöver jag dina bästa boktips!

Jag jobbar på en skola med många nyanlända; av mina elever är det nog faktiskt bara två som har svenska som modersmål. Dessutom har de flesta av mina elever lite mer ”myror i brallan” än sina jämnåriga, vissa på grund av traumaerfarenheter inga barn borde ha i bagaget och andra på grund av diverse bokstavsdiagnoser, men huvudkruxet är framför allt språket.

När jag började i klassen höll de på att läsa Bröderna Lejonhjärta. Parallellklassen läste Ronja. Du kan ju tänka dig hur många av eleverna som förstår ord som tjärn, ränsel, lur, koger, göl osv. Visst går det att läsa i alla fall, och varva inbäddade förklaringar med små pauser för återupphämtning, men när det blir för svårt är det många som lägger av, och börjar göra annat istället…

När det blev min tur att välja bok, högg jag tag i Sandvargen av Åsa Lind. Ännu svårare skulle kunna tyckas, eftersom den är full av hittepå-ord och minst sagt filosofisk, men det fungerade faktiskt bättre. Mina vilda busar satt stilla som statyer och lyssnade andäktigt. Kanske var de helt enkelt i chock över sin nya konstiga fröken som istället för att sitta ”fint” vid katedern istället for omkring i rummet och läste med hela kroppen, inklusive ljudeffekter och olika röster… (Jo, jag tenderar att bli lite ivrig ibland, när jag läste om Mamma Mu och Kråkan för min första etta, fick jag behärska mig lite för att inte skrämma de små liven, men de skrattade så de bokstavligen ramlade ur bänkarna, och då tycker jag man gjort ett gott dagsverke.)

Det är så lätt att glömma läsningen i skolan och tänka att man ju läser ändå i alla ämnen. Det tycker jag inte alls räcker! Vi går till skolbiblioteket varje vecka och har tyst läsning en stund varje morgon och högläsning varje dag, sammanlagt ungefär en halvtimme, och det är väl spenderad tid kan jag lova. Jag har alltid läst mycket och ofta, för mina egna barn hemma – och pratar om böcker, och fiktiva karaktärer lika självklart som om släktingar och vänner, men för de flesta av mina elever är detta den enda kontakten med litteratur och läsning (och för den delen med svenska språket) de får. Därför är högläsningen extra viktig!

Jag vill ha dina bästa tips Kitty! Gärna roligt, coolt och lite spännande. Är det många, korta kapitel är det en bonus. Jag vill göra bokslukare av varenda unge, låta dem resa i fantasin och förstå hur underbar och fantastisk böckernas värld kan vara, till skillnad från alla tillrättalagda historier som dukas upp i filmer och tevespel. När jag väl lurat dem att älska böcker kommer det andra liksom av sig själv, så: Bästa högläsningen för nioåringar; bombardera mig!!! 


 

Det blåser på månen

Det blÃ¥ser pÃ¥ mÃ¥nen av Eric Linklater (Innbundet)Har du läst den underbara barnboken Det blåser på månen Kitty? Om inte, så gå genast till närmaste bibliotek och låna den, utan att passera gå!

Det är en tidlös barnboksklassiker skriven av den brittiske författaren Eric Linklater 1944, och handlar om systrarna Dina och Dorinda, som trots att de försöker vara idel flitiga och hjälpsamma, inte kan låta bli att vara busiga. Om detta händer när det blåser på månen kan något förskräckligt hända, och det är precis vad som sker här; just när deras pappa, som är militär, ska resa iväg till det fjärran Bombardiet, blåser den onda vinden rakt in i flickornas hjärtan och förvandlar dem till kängurur.

Flickorna får mycket att göra. Först av allt måste de förhålla sig till det faktum att de är kängurur, sedan hamnar de i en djurpark där de måste komma överens med alla djuren. De uppsöker en häxa för att få reda på vad som krävs för att förvandlas tillbaka till flickor igen och ger sig sedan ut på ett hisnande äventyr för att rädda sin pappa som råkat illa ut.

Jag älskade boken som barn, men vad som gör att jag får något rosenskimrande och lite fjärrskådande i blicken när jag tänker på den, är att jag sträckhögläste hela boken högt, för min då drygt femåriga dotter, en magisk sommarlovsdag när vi hade utackorderat lillebror och hade en alldeles egen, välbehövlig, mamma-dotterdag.

Vi har en jättestor bok (alltså trädet) på gården där vi bor, och i den klättrade vi upp med sagan, blommiga filten och en fiffig korg, med snöre i, som vi hissade upp saft och bullar med. Det hade naturligtvis gått mycket lättare att ta upp dem den vanliga vägen, eller mer förnuftigt kanske att pausa läsningen och fika under trädet istället för i det, men det hade ju inte alls varit lika speciellt och förtjusande.

Hon behövde den där dagen väldigt mycket då det lilla dotterskruttet; hennes pappa hade flyttat hemifrån, morfar var dödssjuk och lillebror tog mycket tid och energi. Jag var själv ledsen, omtumlad, absolut luspank och så där trött som man bara kan bli när man har en sexmånaders bebis som helst vill använda en som levande napp, och kom i brådrasket inte på något annat att göra; idéerna tröt och det kändes som om allt kostade pengar.

Jag misstänker att jag helt enkelt fick syn på bilden på bokomslaget, där Dina och Dorinda sitter uppflugna i ett träd och improviserade ihop något. Det spelar mindre roll hur det hela kom sig, vad som är väldigt mycket viktigare var att det var precis vad dotra behövde där och då. Skrikiga lillebror bortdumpad till någon annan och en knasgalen mamma som klättrar i träd och en saft- och bull-hiss, och att vi satt där i trädet och läste ut hela boken.

(Antagligen hade vi redan läst en bit när vi började, för den är ganska tjock. Jag kollade just på Storytel och där har den en speltid på drygt tio timmar, och riktigt länge tror jag inte vi klängde oss fast däruppe i trädet.)

Dottern är nu nitton år och pratar fortfarande ibland om den där dagen som var bara, bara hennes. Egentligen var vi nog ungefär lika små och trasiga båda två, där och då, även om en av oss fick åtminstone försöka låtsas verka klok och förnuftig. Men inte precis den dagen. Vi kastade bullsmulor på snälla tant Rut och fnissade så vi nästan ramlade ned, när grannarna gick förbi och hoppade till när de hörde våra röster där uppifrån trädet.

Det blev precis den där pausen hon (vi) behövde och vi älskar båda berättelsen om de bångstyriga engelska känguruflickornas äventyr. Det gick bra för Dina och Dorinda på slutet, och för oss också, även om ingen av oss trodde det just då, och det bästa i livet är ju faktiskt gratis!


 

Bokbloggspremiär

Du lever i migKära nån; redan rubriken på det här inlägget bäddar ju för prestationsångest men jag tror aldrig att jag har bokbloggat förr, så det är faktiskt premiär.

Jag har läst (ja, eller lyssnat på om vi ska vara petiga) Du lever i mig av Kajsa Grytt, juli-boken i den nystartade Fb-ljudbokcirkeln jag tillhör.

Peter, en ung man i 25-årsåldern, hittar efter faderns död en låst byrå full av oöppnade brev, adresserade till honom. De visar sig komma från modern, Veronica, som försvann spårlöst när Peter bara var tre år, och som det aldrig talades om i hemmet. Utgången är på förhand given; naturligtvis läser Peter breven och söker upp sin mamma. Detta till trots är det, långt ifrån någon feelgoodskildring.

Breven står i centrum; det är genom dem vi kan pussla ihop Peter och Veronicas historier och ana, men aldrig få serverat, nycklar till romanens nutid. Efter hand som Peter läser, väcks känslor och minnen som föranleder honom att till sist ta steget och resa till New Orleans och söka upp den mamma han trott vara död. Genom breven skymtar ett destruktivt äktenskap mellan två människor som uppenbarligen aldrig nådde fram till varandra; vi får en bild av fadern, Robert, som en introvert, ordknapp man i lagens utkant med nära till både dryckenskap och ilska men som ändå av Veronica upplevdes som den som bäst förmådde tolka och tillfredsställa barnet Peters behov.

Till en början kom jag inte alls in i romanen; jag fick börja om flera gånger och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog givit upp, något som är extremt ovanligt för mig. Till stor del tror jag det berodde på författaruppläsningen; jag retade mig på Kajsa Grytts monotona läsning. Jag vande mig efter hand, men det tog ovanligt lång tid. Boken hade verkligen vunnit på att läsas in av en proffsuppläsare!

Jag är väldigt kluven till vad jag egentligen tycker om boken. På något sätt känns den inte riktigt färdig. Berättelsen spretar åt olika håll, karaktärerna saknar trovärdighet och språket lämnar stundtals ganska mycket övrigt att önska. Läraren i mig, hade velat lämna tillbaka den till Kajsa Grytt med pilar och streck och kommentarer i marginalen för omarbetning, för det är en berättelse som hade förtjänat lite mer jobb!

Jag älskar beskrivningarna av New Orleans, jazzen, värmen, människorna och jag gillar att Peter och Veronica inte bara faller i varandras armar och rider rakt in i solnedgången, även om jag annars är väldigt svag för lyckliga slut.

Min favoritkaraktär i boken, som egentligen nästan inte är med alls, är Peters flickvän Sara, som känns som en frisk och normal fläkt bland alla vinddrivna existenser. En annan karaktär som jag däremot inte köper alls är Wendell, den amerikanske jazzmusikern som får Veronica att för andra gången bryta upp och starta om på en ny plats. Beskrivningen av honom känns som en platt återvändsgränd och hade verkligen behövt mer arbete för att förtjäna sin plats i handlingen.

På något sätt, samtidigt som jag nyss sade att jag tyckte karaktärerna saknar trovärdighet, tycker jag att de också, just genom sina tillkortakommanden, känns väldigt äkta; Peter som har så mycket känslor som han saknar förmåga att sätta ord på, och mamma Veronica som tvärtom är mer ord än känslor. Hon förklaras som ”en som flyr” och jag hade velat veta mer om vad hon flyr från och varför och hur? Hon stack till USA och blev manusförfattare, samtidigt som hon egentligen aldrig hade sysslat med att skriva innan. Vad i hela fridens namn fick henne att göra det?

Men det är ändå så att berättelsen växer just i mellanrummen, i det som inte skrivs läsaren på näsan, så jag kan ändå inte avfärda den som dålig. Veronicas liv sedan hon reste iväg, är en historia i sig, som på vissa sätt känns överflödig, men ändå bidrar till en klangbotten som ger mersmak, men det är ändå för många oavslutade trådar för att skolfröken ska bli riktigt nöjd.


Har du läst boken Kitty? Vad tyckte i så fall du?

Många inlägg…

…får det nog bli imorgon. Dels ett ”resereportage” från trevlig sommarkortsutflykt med barnen till Landskrona konsthall. Sedan vill jag bokblogga, både om talboken jag just ”läst” färdigt och om sommarutflykter för obemedlade ensamstående mödrar (också en bokbloggpost faktiskt), och sist men inte minst om trevligheterna med att vara i trotsåldern utan impulskontroll och vad det kan råka leda till i form av resor mm.

Kanske möjligen en liten snutt om hur mycket jag älskar Tage Danielsson också, eftersom maken och jag spenderade kvällen med att titta på Här är ditt liv med honom. Vi får väl se imorgon var det landar.

Just nu ska jag landa i sängen med nya talboken (Barnbruden, tack för tipset Klimakteriehäxan) lite lagom lågt så jag inte stör maken, vars väckarklocka ringer okristligt tidigt imorgon bitti. Just det; krymperier måste vi också tala om! Men som sagt; imorgon. Sov så gott så länge Kitty! Hoppas du haft en bra dag. Hos oss har det regnat en skvätt; ljuvligt skönt!


Bloggar, läsdagbok och historiesyn

Jag läser en jätterolig blogg som heter Kulturkollo, en samling kompisar (?) som skriver om stort och smått, tipsar och recenserar. Jag blir alldeles förtjust och klickar omkring och läser alla möjliga inlägg av dem. Om jag förstår det rätt, är det åtta olika skribenter, runt om i landet, som alla var för sig, dessutom bloggar på ytterligare minst en sida, förutom kulturkollo. En tjej har en läsdagboksblogg som heter hyllan, där hon, som hon själv beskriver det skriver ”…en opretto bokblogg om allt jag läser, det jag vill läsa, och annat bokrelaterat” och jag vill genast göra precis samma sak! Jag har ett par Fb-kompisar som gör något i den stilen och nu bubblar hela jag av iver att göra något liknande. Kruxet är bara att jag:

  1. I princip har slutat läsa, sedan hjärnan brändes sönder av stress-eländet
  2. Alltid startar glatt med nya projekt, men sällan (aldrig?) slutför dem, eftersom något annat (*plats för valfri undanflykt*) alltid kommer emellan…

I de fall jag läser, nuförtiden, så läser jag tekniskt sett inte, utan lyssnar. Och d e t har jag gjort desto mera de senaste åren. Jag har slukat snart hela Storytels utbud känns det som.

Det är nog därför jag gillade Lottas bokhylleblogg så mycket för att den är just så opretantiös. Nu känner jag iofs inte alls Lotta, och vet inte ett smack om vad hon läser för övrigt; hon kanske egentligen läser Kalle Anka-tidningar hela dagarna och tycker att böckerna hon skriver om i Hyllan är extremt pretentiösa (fast då skulle hon knappast kalla sin hylla för en opretto sida), eller så är hon i själva verket litteraturprofessor i disguise (Hej Ebba Witt, liksom…) och tycker att det som jag tycker är ”normal” litteratur, i själva verket är för pinsamt för att skriva om ”på riktigt”, eller – och förlåt – Lotta, att jag håller på här och vänder och vrider på en massa, inte så trovärdiga, varianter, så är hon(du-lite oklart vem jag vänder mig till här) helt enkelt precis som det verkar: En Läsande Person, som på ett trevligt och opretentiöst sätt skriver om vad hon läser.

Jag gillar det! Jag gillar det så till den milda grad att jag genast vill göra precis likadant (här börjar min, som sonen sade när han var yngre, fortfarande lätt vidbrända hjärna [det var alltså vidbränd han sade, inte det andra] att sjunga ”oh-bi-do – jag vill ju va som du-u-u…” inne i huvudet – Är det så för dig också Kitty, att du sjunger ”film-musik” inne i huvudet till vad du sysslar med – eller är jag konstigare än till och med jag själv förstått?]).

Men vad läser jag då?

Tja… Jag läser bloggar idag till exempel. Hyllan, som jag redan länkat till ovan, och Kulturkollo, som jag också pratade om, och som jag följer och länkar till här ute i högerkanten. Jag hittade också en blogg idag, som åkte direkt upp på högerkanten (Nu blev det genast mycket högerkanter känner jag; såhär i valårstider kan det misstolkas. Inga politiska referenser här – jag talar om placeringen på bloggens sida och inget annat. Och för den som eventuellt tar illa upp går det utmärkt bra att tänka sig bloggen som stående mitt emot läsaren. I så fall blir ju läsarens högra sida, bloggens vänstra, ifall det känns bättre.). Det är den som heter Klimakteriehäxan. Bara namnet är ju fullständigt ljuvligt och det var absolut en blogg som gav mersmak!

Jag tänker ofta på mig själv som just en klimakteriehäxa, därav lånstölden av Inger Edelfelts Hondjur. Det hade lika gärna kunnat vara Tove Janssons Gafsa – just idag är jag nog till förvilling lik Gafsan i bilderboken Vad hände sen?, när hon sitter med sin kaffekopp och fötterna i vattnet och fräser till Mumintrollet och Lilla My: Gå er väg. Ni stör! Vad springer ni i vägen för?! Nu, när jag lägger in en bild, ser jag att hon inte alls dricker kaffe, utan metar fiskar för sig själv, men det tror jag bara är en fint av Tove Jansson för att det ska rimma på älv – i själva verket drack hon såklart kaffe!

Men förutom bloggarna läser jag inte så mycket… Jag har lånat Moa Martinsson på biblioteket. Jag älskar Kvinnor och Äppelträd, och Sallys söner, och läste Mor gifter sig många gånger som barn. Jag har alltid haft en stark dragning till berättelser av karaktären ”Berätta om när du var liten” och historier om hur folk levde, kände och tänkte förr i världen. En lång parentes här (och nu hade det verkligen varit bra om jag kunnat göra det här med ett annat typsnitt, eller indragna marginaler för att skilja det från övriga texten för den som tycker mitt pratande hit och dit är störigt och vill hoppa över. Om du vet hur jag får till det, så snälla: skriv det i kommentarerna!) är att jag under hela min skoltid, inklusive gymnasiet gick omkring och trodde att jag var komplett ointresserad av ämnet historia. Parallellt med detta slukade jag historiska romaner, den ena efter den andra. Röde Orm kunde jag nästan utantill, Röda Nejlikan som räddade adelsmän undan giljotinen, Desirée, sidenhandlardottern från Marseille, som senare, ovilligt, skulle komma att bli den första Bernadotte-drottningen på Sverieges tron, Rune Per Olofssons serier om ätterna Brahe och Sparre under Vasa-tidens Sverige osv osv. När jag var sex år träffade jag Herta Wirén på Ungdomens Hus i Malmö, och berättade för henne hur mycket jag älskade att läsa hennes böcker En bit bröd med Anna, och Dofta vildblomma röd, de första två böckerna i hennes (i varje fall delvis) självbiografiska serie om Elsa och hennes (och arbetarrörelsens) uppväxt i Malmö kring sekelskiftet. Folk ville köra bort mig, det var ju en Riktig Författare som skulle tala, där på Ungdomens Hus – och jag minns att jag kände det som att jag hade hamnat i söndagsskoletavlorna om Jesus när han sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke… -nu sade inte Herta Wirén precis som Jesus, men näst intill. Journalisterna fick vänta på sin tur, för hon skrev sitt namn i min bok och pratade färdigt med mig först, innan hon hade tid att svara på frågor från andra. Det var stort för en liten bokslukerska!

Nå – historiska romaner älskade jag, men historia i skolan var aptrist – en massa meningslöst årtalsrabbel om kungar som krönts, krigat och dött och landområden som vunnits och förlorats hit och dit; det var Magna Charta och Kalmarunionen och freden i Brömsebro. Så på lärarhögskolan vid sisådär drygt 30 år fyllda säger en föreläsare: ”Historia handlar inte om människor som har dött, utan om människor som har levt” och det var som om det gick precis rakt in i hjärnan. Allting stillnade, sedan rasslade det runt en massa och så ”pling” föll det på plats.

Alla krigen – jodå: visst visste jag hurdana jätteföljen det var som drog runt i Europa, folk som hade med sig hela familjer, eller om de inte hade familjer så tröstade de sig med diverse ”lösa fruntimmer”, jag visste också hur det fungerade med indelta soldater och hur de exercerade beväring, -det hade både soldat Rasken och drängen Alfred från Lönneberga sett till.

Via Sven och vikingarnas illdåd, och senare även Jan Guillou om jag inte missminner mig hade jag läst om klostret i Lindisfarne och vikingarnas plundring där (och jodå – var inte Röde Orm och kompani i de trakterna också – där hade vi andra sidan av myntet och vips lite källkritik) för att inte tala om alla olika historier där Näcken och Huldran och bäckahästar spelat en allt annat än sago-gullifierad roll.

Plötsligt fick de vara med och och jag insåg att jag ju kan massor om hur folk just levde och tänkte! Jag kan visor och lekar och ramsor, har ett hum om hur folk bodde, hur de botade (eller förvärrade) sjukdomar och motade allsköns ont. Historia alltså!

Nå, det skulle handla om vad jag läste nu. Moa Martinsson alltså. Du är den enda. Jag har inte kommit så långt – men jag älskar hennes språk! Jag får återkomma till den – det är  lite läskigt att läsa – det är faktiskt i princip den första ”bok-boken” jag försöker läsa ”på riktigt” sedan utbrändheten, så det får ta den tid det tar.

Strandcaféet (inbunden)På Storytel har jag precis hört färdigt en sympatisk feel-good roman, Strandcaféet av Lucy Diamond. En ung kvinna från Oxford får ärva sin mosters slitna strandcafe i Cornwall och får kämpa mot såväl ortsbefolkningens småstadsaktiga förändringsobenägenhet som sina egna och familjens föreställningar om vad som är viktigt i livet. Mysig, varm, välskriven chic-lit. Inga större överraskningar, men perfekt ”hängmatteläsning”, ja – eller lyssning då, i mitt fall.

1793 (inbunden)Sedan ska jag göra ett nytt försök med Kajsa Grytts Du lever i mig.Du lever i mig (inbunden) Jag var med och startade en boklyssnarcirkel på Facebook, där vi förra månaden lyssnade på 1793 av Niklas Natt och Dag. (Den kan du läsa om i Kulturkollos recension här!) – en mörkruggig mordhistoria i Stockholm under Bellmans tid, och denna månaden ska vi (efter omröstning) höra Du lever i mig. Jag har svårt att komma in i boken, det är författaruppläsning, och jag tror att den eventuellt hade vunnit på att läsas in av en skådespelare istället, eller så behöver jag bara vänja mig helt enkelt. Jag har lyssnat när jag ska gå och lägga mig, och måste ta om och ta om hela tiden, eftersom jag somnar ifrån den. Den har inte fångat mig än, trots att jag tycker om storyn när jag läser om den på ”baksidestexten”. Nå, jag får återkomma när jag givit den en chans.

För resten så kollade jag upp, på min Storytel-sida, vem som skrivit boken om Den röda adressbokenStrandcaféet – och då såg jag att jag lyssnat på en bok till nyligen: Den röda adressboken av Sofia Lundberg – och den tyckte jag verkligen om! Berättelsen handlar om en mycket gammal kvinna, Doris, som lever ensam i Stockholm och vars enda kontakt med yttervärlden är besöken av hemtjänst och skype-samtalen med systerdotterdottern Jenny i USA. Förutom denna är hon helt ensam i världen; – i hennes röda adressbok, som har sin bestämda plats på köksbordet, är alla namn utom Jennys överstrukna, döda. Det är en välskriven och varm relationsroman som tar oss med till både 20-talets Stockholm, mellankrigstidens Paris och USA medan Doris minns, med adressbokens hjälp. Läs den! Den bäddar in sig i hjärnan som en liten god karamell och det känns både som att jag har träffat flera personer ur boken, och att jag vet precis hur Doris lägenhet ser ut.

Så – visst läser jag. När jag lärt mig göra kategorier ska jag göra en läsdagbok! Vad läser du Kitty?


 

Litterärt smågodis

Jag hade en intressant diskussion med min dotter ikväll om konst och poesi. På min folkhögskolekurs höll en kvinna föredrag en kväll om sju poeter/författare med anknytning till Öland (Bland annat Nils Ferlin, som myntade vad som länge var öns ”slogan”, solens och vindarnas ö, det hade jag ingen aning om [att det var han alltså] men det var inte det jag skulle prata om nu.). För varje författare som nämndes fick vi en liten lapp med en dikt, eller ett litet prosastycke på, så att alla när föredraget var slut skulle gå därifrån med sju dikter i fickan. Sympatisk tanke!

Jag blev förtjust i dikten Vindord av Anna Rydstedt, och det var den vi kom att tala om ikväll, eftersom diktlappen låg framme på soffbordet. Det visade sig att dotra mycket väl kände till Rydstedt och visste att hon tagit studenten på Spyken i Lund (på tidigt femtiotal) och pluggat teologi, men inte fick bli präst eftersom hon var kvinna, något hon bittert skrev om i diktsamlingen Bannlyst prästinna, som utkom redan under studietiden.

Wikipedia skriver om Rydstedt att hon skapar ”…med en egen röst. Hennes dikter är djupt förankrade i den konkreta verkligheten: Ölandslandskapet, bondelivet och sinnliga upplevelser.[6] Trots en skenbar naivitet är de är strängt och medvetet uppbyggda. Bibeltexter och psalmhänvisningar är vanligt förekommande liksom dialektala uttryck och en burlesk humor. Genom hela författarskapet finns en strävan efter att orientera jaget i världen, ”naken och hudlös” och att bemästra en underliggande ångest.” 

Att kunna skriva så är något jag avundas, med en skenbar naivitet, men ändå medvetet uppbyggt, liksom bundet och obundet på samma gång. Jag tycker Ann Jäderlund gör så i sin poesi också. Hon leker med både orden och formen och sätter samman dem i ständigt nya konstellationer på ett bundet, men samtidigt obundet, suggestivt sätt. Det skulle jag aldrig klara! Vi pratade om språk, form och konst; jag erinrade mig en apa som gjorde abstrakta målningar och diskussionerna som uppstod kring det – kunde konstverken räknas som konst när en apa gjort dem? Blir det kanske rentav ä n n u mera konst, som en slags installation, eller reduceras det till dekorativt (ifall det nu ens var dekorativt, det får vi väl ändå utgå ifrån att det var) skräp? Och om det vore poesi, det går ju för all del att sätta ihop kylskåpspoesi till något som liknar en dikt i ”Jäderlund/Rydstedt-stil” – men blir det konst om det bara är ord staplade efter varandra? Spelar det egentligen någon roll ifall resultatet uppfattas som konst? Det går att tycka åt båda håll. Har konsten ett värde i sig, eller uppstår det i betraktarens sinne?

Vi kom egentligen inte fram till något, och jag vet inte om jag förmår fånga diskussionen här. Det viktigaste är kanske inte egentligen vad vi talade om, utan just att vi gjorde det. Tänk att ha en dotter som sätter sådan sprätt på sin mammas gamla trötta utbrändhetshjärna såhär på kvällskvisten liksom! ❤

Vi konstaterade att kraven för att kunna klassas som poet förändrats ganska kapitalt över tid. Om jag hade levt för länge sedan hade jag kunnat leva högt på min förmåga att lära mig långa textmassor utantill, särskilt om det rimmar. Jag kan fortfarande till exempel hela Putte i Blåbärsskogen utantill, för att inte tala om en oräknelig mängd mer eller mindre oanvändbara sångtexter, söndagsskoleverser och liknande. Jag kan lätt improvisera ihop sångtexter eller julklappsrim med vilket versmått som helst, men jag har ju inte direkt något att säga. Synd att det inte räcker med minne och känsla för ord – det hade varit kul att slänga ur sig någon liten betraktelse över en blomma eller fjäril eller så på hexameter och sedan hösta in beundran för det.

Jag tänker ofta att jag är född i fel tid. Jag är liksom intresserad av allt. Hade jag haft möjlighet skulle jag vilja läsa ett par, tre terminer av nästan alla ämnen som finns: filosofi, etnologi, idé och lärdomshistoria, ekonomisk historia, genusvetenskap, religion, konstvetenskap… Så vansinnigt roligt det hade varit! Nu för tiden uppskattas inte den typen av bred kunskap; man ska specialisera sig in absurdum på någon liten detalj och veta allt om den, istället för att måla med breda penseldrag.

Men det som eventuellt kommer ur min penna är snarare julklappsrim, små betraktelser, fragment i mina in- och uttrycksböcker, sånger till folk som gifter sig eller fyller år; på sin höjd litterärt smågodis. Och det är kanske gott nog…

Vad är du bra på Kitty?