Höst och nystart

Hej Kitty!

Bildresultat för skolstartJag har alltid gillat hösten. Många verkar se hösten som en slags avslutning, något deppigt; semestern är slut och vi går mot mörkare tider. För mig är det tvärtom! Hösten är nystartens och de goda föresatsernas tid. Jag har ny almanacka och den nya terminen ligger som ett oskrivet blad. Allt är nytt och oförstört.

Att den värsta sommarhettan verkar ha släppt sitt svettgrepp gör för min del ingenting sämre. Jag vet att folk njuter av sol och värme, men själv har jag spenderat större delen av sommaren, halvt utslagen med fötterna i en balja vatten, frysklampar i sängen och solfjädern i högsta hugg. Jag har till och med duschat med pyjamas på och gått och lagt mig plaskblöt i någonslags förhoppning att det skulle lindra den värsta hettan…

Nu ser jag fram emot att snart få gosa in mig i koftor och halsdukar, vandra i färgsprakande natur i luft som går att andas och att kunna sitta i soffan med filt om benen och kolla på film eller läsa en bra bok. Det återstår dock att se hur mycket av den varan jag kommer att hinna med för det är många spännande projekt på gång! Dels är det givetvis jobbet, jag kommer att ha en tredjeklass i år med allt vad det innebär av centrala prov och så vidare. Spännande! Jag är faktiskt inte ett dugg orolig över hur det ska gå, även om jag aldrig jobbat i trean innan, för på min nya skola finns ett fantastiskt samarbete både inom arbetslaget, och med ett helt team av resurspersoner som stöttar upp. Det är teamwork när det är som bäst och jag känner faktiskt ingen som helst prestationsångest, bara ivrig förväntan!

Men det är på fritiden det ska hända grejer! Jag inledde ju sommarlovet med att sticka iväg en vecka på folkhögskola, en sommarkurs som hette ”Sjung ut – en vitamininjektion för sångsugna” och det var det verkligen, en vitamininjektion alltså! Jag blev så till den grad inspirerad att jag knappt hunnit mer än hem förrän jag kontaktade en teaterkör, (eller scenisk kör, tror jag den korrekta benämningen är) där jag bor och frågade om jag fick vara med. Bildresultat för husets kör

Det fick jag, fast på villkor att jag tränade in altstämman till tjugo sånger, helst helt utantill, under sommaren – för de befinner sig i slutfasen av ett tvåårsprojekt och i november blir det 14 föreställningar inför betalande publik. ”Inga problem” tyckte jag kaxigt i juni. Nu i augusti, när kören börjar på onsdag, undrar jag hur jag tänkte…

Men skam den som ger sig. Jag lär mig snabbt, och jag har faktiskt sjungit i kör sedan jag var barn, men aldrig i den här typen av kör. Det är roligt och pirrigt och spännande! Går det så går det, jag tänker ge det ett ärligt försök – och i värsta fall så får jag hoppa av och komma tillbaka efter jul när alla börjar ett nytt projekt och tempot är lugnare. Men nu väntar intensiva rephelger och mycket nytt!

Bildresultat för körverkSedan har jag ju min ”vanliga” kör. En kyrkokör av det ambitiösa slaget, som också har konserter på agendan med körverk av Dvorak och Bach, med proffssolister och stor orkester under hösten, medverkande i kyrkan på första advent och ytterligare någon söndag och såklart julbön och julkonsert.

Jag lovade mig själv efter folkhögskolekursen att jag ska ha mer musik i mitt liv. Jag blir glad av musik och är duktig på att sjunga. Jag har gått omkring med någon slags föreställning att jag egentligen inte kan och för att det inte ska märkas har jag utvecklat en kameleontröst som fullständigt smälter ihop med andra röster och absolut inte sticker ut eller hörs, men ändå förstärker andra och får dem att låta mer och bättre. Trams! 

Bildresultat för sÃ¥nglektion tecknadDet senaste året har jag tagit sånglektioner för att träna på att våga sjunga själv och utveckla min röst. Jättehäftigt och något av det absolut roligaste jag någonsin gjort! Att få stå och sjunga härliga sånger med någon som ackompanjerar på piano är en fantastisk upplevelse. Att hon dessutom coachar och tipsar så att det blir bättre och bättre blir ju ytterligare en bonus. Till exempel är jag rädd för höga (ljusa) toner och tycker inte att jag kan sjunga pipigt; jag spänner halsen och ibland kommer det inte ut något ljud alls på höjden: ”Böj dig ned och plocka upp tonen från golvet” säger sångfröken och jag gör förvånad som hon säger och ”poff” ur munnen kommer läten som jag aldrig trodde jag kunde uppbringa. Ett par gånger har jag kommit på mig själv med att tänka ”Vem var det som sjöng sådär vackert? Men oj, det var ju jag…”

Nu har jag absolut inga sångerskeambitioner, men det är ack så välgörande för självkänslan att inse att jag visst det kan! Och roligt att experimentera med rösten och träna på att göra andra saker än bara sjunga klassiskt och skolat i kyrkokören. Jag har fått sjunga jazz och visor och testa att våga sjunga ”fult”, hest ibland, eller raspigt, eller gällt – allt sådant där man absolut inte får göra i en kör.

Jag får se om det blir tid att fortsätta med sånglektionerna – det får inte bli ett stressmoment. Kanske att vi bokar in lite strötimmar här och där istället för att ha en fast tid i veckan, det får framtiden utvisa.

Jag kommer ändå att träffa min ”sångfröken” (Vi är lika gamla, det låter som om jag talar om en gammal tant när jag envisas med att kalla henne fröken…) i höst eftersom jag har anmält mig till en ”låtskrivar- yoga- och skogsträdgårdshelg” som hon och några andra anordnar. Jag är lite stolt över att jag gjort det, anmält mig alltså, för det är ett gigantiskt steg för mig. Jag snubblade över det på Facebook, och tänkte direkt ”Ååååhhhh så kul” och i nästa andetag att det ju inte var för mig, utan för ”riktiga” musiker, för kreativt folk i musikbranschen som vill nätverka osv – men sedan tänkte jag ett varv till och kom fram till att det var precis det här jag lovade mig själv efter folkhögskolan att jag skulle göra. Jag ska omge mig med musik, vara med där det händer, få vila i känslan av att få lov att vara med!Bildresultat för rytminstrument tecknade

Om jag sedan sitter i ett litet hörn och spelar på en tamburin eller körar i bakgrunden spelar ingen roll. Jag kan bära grejer och skjutsa, hämta dricka åt folk – bara jag sedan också får vara med i den där speciella kreativa känslan som ger mig så mycket välbehövlig energi! När jag skickade ett försiktigt sms till ”sångfröken” kom det snabbt en direkt inbjudan. Självklart fick jag också vara med! Jag kan, jag får! Tänk att det ska vara så svårt att få in i skallen!

Relaterad bildNästa projekt, som börjar imorgon – är krympning. Jag gick upp över 30 kg året innan utbrändheten slog till med full kraft. Att hormoner och ämnesomsättning är fullständigt i olag gjorde att jag förvisso gick ned, när jag började träna som en galning och höll mig på stränga 1200 kalorier/dag men så fort jag började äta hyfsat ”vanligt” igen kom kilona tillbaka.

Sedan vår hund dog i höstas i kombination med elak artros i båda knäna har makens midjemått också stadigt ökat, så imorgon börjar vi på Viktväktarna.

Jag har väldigt kluvna känslor till Viktväktarna, jag tycker det är dyrt (svindyrt rentav – nu har vi lyckats hitta en rimlig kombination av rabatter och utnyttjar makens friskvårdsbidrag så det blir ett hyfsat rimligt pris om man slår ut det på båda) och snudd på sekteristiskt. Jag är dessutom ytterst skeptiskt till alla former av lightprodukter, låtsasgodis och sötningsmedel – vi testade VV:s matkasse från Citygross ett tag och förvånades över hur mycket kolhydratsspäckade kaloribombsrätter som pizza, paj och pasta det var. Visserligen med till exempel mindre- och magrare ost på pizzan, men ändå… För mig känns det naturligare att kanske skippa pizzan helt, öka grönsaksmängden och dra ned på fett och kolhydrater, men jag har bestämt att ge VV ett år och se vad som händer. Det är ju ett koncept som bevisligen fungerar; jag ska följa det till punkt och pricka.

Jag gillar idén med points, istället för manisk kaloriräkning (- den appen jag hade sist jag ville gå ned i vikt: ”Lifesum”, är på många sätt jättebra, men jag kom på mig själv med att tänka så mycket på kalorier att det kändes som att jag skulle utveckla ätstörningar om jag fortsatte) och bäst av allt, att man kan spara sina points och unna sig något ifall man vill. Ett glas vin till helgen, eller en chokladbit… Tanken verkar vara att inget är förbjudet, man ska bara göra smarta val. Så långt är jag helt med.

Bildresultat för banta tillsammansBäst av allt är att jag fått med mig maken! Dels för att vi får ett gemensamt projekt, något att göra tillsammans, och dels för att vi behöver sträva åt samma håll om det ska funka och bli en varaktig förändring. (Om du hade sett hur vi ser ut Kitty, och hur vårt kök ser ut, inte minst, förstår du varför jag tycker den här lånade bilden är snudd på hysteriskt rolig. Visst är den lite som Jehovas vittnens söndagsskolebilder med lyckligt frälsta människor som skuttar över saliga ängar där lamm och lejon betar sida vid sida…)

Bildresultat för fem pusselbitarSå, sammanfattningsvis fem stora pusselbitar inför hösten: Teaterkören, kyrkokören, jobbet, Viktväktarna och ”göra-mer-av-det-jag-blir-glad-av-och-känna-att-jag-viss-det-också-får”.

Och så du förstås Kitty! Jag tänker ju blogga också! Det blir säkert spridda skurar, stort och smått om vartannat – lite som jag skrev till dig precis i början om litterärt smågodis.

Bildresultat för mellanmjölkJag brukar tänka i ”mellanmjölkstermer” om mig själv; jag försöker alltid vara alla till lags, hitta mitt-emellan varianter, på ett sätt som gör att det egentligen varken blir hackat eller malet. Det blir ofta bra, men till orimligt stor ansträngning och ofta på bekostnad av mig själv. Bildresultat för vackra karamellerJag ska försöka gå från mellanmjölk till smågodis istället och se på mig själv som en trevlig blandning av olika godisbitar istället för en utslätad sörja. Så det så!

I göra-sånt-jag-blir-glad-av-projektet ingår också Citypolarna och en hel drös vandringsgrupper på Fb, två (!) nya ryggsäckar och en resa till Island nästa sommar, men det får vi ta en annan gång.

Idag ska jag motsägelsefullt nog, för första gången, träffa någon som jag betraktar som min vän, sedan säkert tio år tillbaka! Vi hittade varandra i ”bloggland” från början, och har följt varandra genom olika nätforum: bloggar, Facebook och inte minst genom ständigt pågående Wordfeud-spelande. Vi bor på olika håll i landet och har aldrig träffats IRL som man säger, men det ska vi råda bot på idag!

Bildresultat för tystMamma Mia 2 och middag på god Thai-restaurang med kompisen och hennes flickvän. Jag är förtjust och barnsligt förväntansfullt pirrig.

Hoppas bara jag har vett att hålla tyst på bion, så de inte retar ihjäl sig på mig – jag har en sällan uppskattad tendens att ”lyssna med munnen”. Jag får stoppa mycket godis i den istället, så här sista dagen innan krympningen. Det ska nog gå!


 

Snopet…

…kändes det nästan när doktorn från vårdcentralen ringde idag. Jag hade laddat med argument, läst på om sköldkörtelsjukdomar och skrivit långa listor med symptom och sjukdomshistoria, att maila honom vid behov och så höll han med om allt direkt!

Experten som gjorde gastroskopin tyckte att jag skulle äta en annan sorts medicin mot Barrets syndrom, än den jag fått utskrivet. Den är nyare och säkert dyrare, så jag var beredd på kamp. ”Ok, då skriver jag ut den istället” sade min läkare. (Och nej, resultatet från vävnadsproverna har inte kommit än, men att det är Barrets syndrom konstaterades ju när jag ringde runt förra veckan. Om inget läskigt visas i proverna gäller det att hålla det i schack nu.)

Jag tyckte det var för länge att vänta två månader med nya sköldkörtelprover, och hade hittat en massa samband mellan underfunktion i sköldkörteln (som jag misstänker att jag har, och som prover pekat på flera gånger nu) och brist på vitamin D och B-12 (som är konstaterat) på höga kolesterolvärden (också konstaterat; skyhöga till och med, trots träning och vettig mat.) och en del andra symptom. Dessutom har jag läst om patienter som fått kämpa som djur för att få läkaren att testa, inte bara TSH-värdet utan även hormon T3 och T4, så även här var jag beredd på en fight:

– Du kan komma in när du vill den här veckan eller nästa, och ta nya prover. Så klart har jag tagit alla tre proverna på dig. Det är viktigt att se hur de samverkar. Jag håller med dig om att det kan finnas ett samband och att det är viktigt att vi behandlar orsaken, och inte bara symptomen.

*plats för chockerad Hondjurstystnad*

Jag har också läst att tillförsel av vitamin D och B-12 kan vara direkt skadligt för sköldkörteln. Om den redan är svag, kan det bli dödsstöten, men nu känner jag att jag får lugna mig lite och låta doktorn jobba lite själv.

Om nya  proverna också tyder på hypotyreos kommer han att sätta in Levaxin; en låg dos till att börja med, för att se om det ger någon effekt. Hoppas hoppas!


 

Måndag morgon 8.15…

…det är då min läkare har tid att ringa mig och ge närmare besked angående brevet som skrämde slag på mig igår.

Förstår du Kitty hur mycket jag kommer att ha hunnit googla innan dess?!

Sköterskan på vårdcentralen läste vad specialisten skrivit och tyvärr verkar det som att jag alltså h a r Barrets syndrom – det syntes antagligen inte med blotta ögat, men visade sig vid biopsin (spekulationer från min sida, eftersom ingen har tid att förklara) och även om jag teoretiskt sätt inser att det inte nödvändigtvis behöver vara hela världen så reagerar hela min kropp som om jag just fått en dödsdom. Jag är fullkomligt vettskrämd, jag som brukar hålla huvudet kallt vad som än händer. Barnen sover och jag önskar dem just nu dit pepparn växer (dvs till fadershuset), eftersom jag inte riktigt orkar vara sådär käckt mammalugn och ta ansvar för deras känslor. Jag vill prata med experter NU! Jag vill veta allt meddetsamma! Jag vill behandlas och opereras och helst trollas tillbaka ett dygn i tiden, eller åtminstone få dra täcket över huvudet ifred…

Dokumentär både fjär och när

IBildresultat för ester blenda nordström filmgår såg vi en spännande dokumentär på svt-play, om Ester Blenda Nordström, den svenska journalisten som walraffade 20-30 år innan Günter Walraff ens var född. Hon var en välbärgad överklassflicka, och en av blott fyra kvinnliga skribenter på Svenska Dagbladets stockholmsredaktion, men hade inte alls lust att bara skriva om mode och matrecept, utan satte in en annons, fick tjänst som piga på en bondgård i Sörmland, och skrev sedan högt uppskattade”insider-reportage”. När hon efter ungefär tre månader ljög ihop en ursäkt att avsluta sin tjänst och återvända till huvudstaden, gjorde hon det som kändis och hennes krönikor resulterade i boken En piga bland pigor. Nästa uppdrag blev som lärarinna i lappskolan, där hon följde de nomadiserade samerna (denna gången blev hon förtidigt hemkallad av ett äkta dödsbud) till fjälls och sedan skrev boken Kåtornas folk. Hon blev kompis med Evert Taube på Gyllene Freden och åkte inspirerad av hans sjömansvisor på, av tidningen sponsrad reportageresa till Argentina och USA. Senare reste hon även i Kina, Japan och Kamtjaka (Sibirien) – första delen av resan med hjärtevännen Carin, sista anhalten som ”tillfällig” hustru till äventyraren René Malaise.

Däremellan hann hon, som enda kvinna, gå lantbruksutbildning – och när jag läser mera om henne på Wikipedia (se länken ovan) så står det även att hon fällt en svensk regering, räddat tusentals finnar undan svältdöden, fängslats på Ellis Island när hon skulle göra ett reportage i immigranternas fotspår mm mm. Hon skrev en lång rad böcker, både reportageskildringar och de populära flickböckerna om den käcka pojkflickan Anne-Mari, som jämfördes med ”Anne på Grönkulla” och anses ha inspirerat Astrid Lindgren till Pippi Långstrump. Visst är det märkligt att vi inte hört mera talas om henne?!


Idag upplevde jag realitysåpa av det mörkare slaget på närmare håll än vad som känns bekvämt. Det kom brev från läkaren på VC att gastroskopin visat prov på Barrets syndrom (dvs sådana magsyreorsakade förändringar i matstrupen som i sin förlängning min pappa dog av, och som rädslan inför att utveckla var själva anledningen till att jag bad att få göra gastroskopi från första början). Bildresultat för munch skriet

Nu t r o r jag, att läkaren på VC har missuppfattat något i provsvaren, för när jag talade med specialisten som gjort gastroskopin och nämnde min rädsla för att refluxproblemen skulle orsaka Barrets syndrom, sade han tydligt och klart att jag inte hade det. Magsäcken och matstrupen var röda och iriterade trots Omeprazol och han rekommenderade en annan medicin, och försäkrade att jag skulle kallas till nya undersökningar med jämna mellanrum, och hållas under uppsikt så att jag inte skulle utveckla några läskigheter.

Så kommer brevet från vårdcentralen som skriver att jag HAR dessa läskigheter och jag tänker genast att nu har lilla indiska farbrorn missuppfattat – men samtidigt står det där svart på vitt, med en liten förklaring om vad det innebär och att en biopsi tagits, som om den faktiskt visar på detta!!!

Jag rekommenderas fortsätta med samma medicin som innan (och inte den nya, bättre sorten som experten sade att han skulle föreslå) och i övrigt inte göra något särskilt.

Imorgon får jag ringa och kolla vem av dem som pratar i nattmössan, och även om jag till nästan hundra procent är säker på att det är som magexperten sade, så blev jag mer skärrad än jag själv visste om. När barnen, som höll på att plantera om blommorBildresultat för arg mamma skriker, frågade mig var krukorna vi köpte på IKEA för ett tag sedan, stod, flög jag i luften och fräste att jag precis fått brev om att jag antagligen hade samma sorts cancer som pappa dog av och så ville de att jag skulle hålla reda på deras förbaskade krukor! *plats för konstiga svordomstecken och krumelurer* Stor gråt och tandagnisslan uppstod, innan lugnet åter sänkte sig och barnen fixat blommorna, jag snörvlat färdigt, alla hade kramats och maken sett till att vi alla fått mat i magen.


För övrigt säger maken att jag borde skriva om en sak i taget, och inte allting huller om buller – då skulle bloggen bli trevligare. Håller du med om det Kitty? Jag tänker på dig mera som en dagbok än som en blogg, fast jag vill ju förstås att någon läser. Kanske borde jag fundera ett snäpp eller två, och inte bara skriva hej vilt och posta sedan: Vad tycker du?


 

Värmeslag & gastroskopi

Hej Kitty! Bildresultat för värmeslag

Jag har inte glömt bort dig, men det är så himla varmt att min hjärna tycks utbytt mot trögflytande gegga eller möjligen ludd av något slag. Imorgon bitti får du dock gärna tänka på mig för då ska jag göra gastroskopi. Tack och lov under narkos; jag har gjort det vaken en gång och det var det absolut värsta jag någonsin varit med om. ”Lite obehagligt” sade de innan, men jag fick totalpanik och föder hellre barn med tandvärk och blindtarmsinflammation samtidigt! Jag sade ungefär så till sköterskan som ringde för att boka in mig: Du får en sove-tid, sade hon raskt. Skönt!