Cirklar och speglingar

Jag sitter och tittar på en dokumentärfilm på teve. Speglingar heter den och handlar om en mor-dotter-relation. Det väcker så mycket tankar; dels eftersom jag umgicks hela dagen igår med både min mor och min dotter (och min son med för den delen, fast han får inte vara med i den här diskussionen nu) och därmed själv var både mamma och barn samtidigt, och dels eftersom de pratar om ätstörningar, som vi tyvärr har på alldeles för nära håll i bekantskapskretsen; det är märkligt, hur de (och nu har de såklart vinklat det så, eller kanske inte vinklat, men tagit fasta på just detta, eftersom det är en dokumentär, och då vill de ju såklart ”gruppera” eller ”tematisera” eller ”kategorisera” eller vad nu det rätta ordet skulle kunna tänkas vara) levt så lika liv; samma slags ångest, samma känslor, ungefär samtidigt, även om det yttrade sig på många sätt olika.

Jag tänker på mödrar och döttrar och kontroll, och hur vi för över saker, tankar och mönster över generationsgränserna. Ibland i form av likheter, ibland kamouflerat till tvärtom-mönster. Mamman, som är konstnär, levde dålighetsliv med droger och destruktivitet på det glada sextiotalet och dottern blir präktigt dygdemönster med perfekt ordning på sitt rum – båda med ätstörningar, båda med prestationsångest, båda konstnärer, fast på olika sätt. Så lika och så olika. De läser ur sina dagböcker från ungefär samma ålder och jag undrar så hur det skulle låtit om filmen handlat om oss, min mamma och mig, eller mig och min dotter. Vilka mönster har vi gemensamt? Vilka likheter delar vi bakom olikheterna? Så lite vi känner varandra ändå, fast vi delar så mycket. Och bästa kompisen, och hennes dotter – vad delar de? Vore det bra eller dåligt ifall vi hade vetat detta? Skulle kompisdotterns ätstörningar kunna dämpats, mildrats, eller rentav hindrats då? Delar hon och hennes mamma samma lilla monster som sitter där och knaprar i sig av deras innandöme? Skulle de kunna mötas om de visste det? Och vi då? Jag och min mamma? Dottern och jag? Vad går vi och bär på?

Nu skriver jag samtidigt som jag tittar på programmet som har glidit över till förlorade barn, så jag blir jättekluven mellan att vilja titta och hela tiden relatera till det jag ser och att vilja få ur mig det jag tänkte innan, det som fick mig att ta fram datorn och börja knattra samtidigt. Jag hade någon slags idé om att jag aldrig har något viktigt, något riktigt att säga (och nu kommer jag av mig igen, eftersom programmet kommit in på beröm, att mamman aldrig fick beröm som barn [inte jag heller] och därför var noga med att berömma sina egna barn jättemycket, för att hon tänkte [som jag] att om man aldrig fått beröm [för att inte förhäva sig] så, när/om man sedan verkligen får det, så kan man inte ta det till sig, och vid närmare eftertanke är det ju faktiskt precis exakt det som hela det här resonemanget, alltså det utanför paranteserna, någonstans handlar om) fast sedan samtidigt kanske det helt enkelt är så det är för alla? Att det låter och verkar viktigt i mina öron och för min syn, när det är någon annans tankar och upplevelser, inte mina egna gamla vanliga?

Hur tänker du kring det Kitty? Tänker du på sådant, eller är det bara jag som är skum? Lite skumt är det kanske att sätta sig och prata med sig själv och sin låtsaskompis, samtidigt som man tittar på något som verkligen engagerar en. Där har vi ämne för ytterligare en diskussion som heter duga, fast det kanske vi ska ta en annan gång...


img_7061En rolig parentes i programmet var att tjejen som gjorde filmen, alltså dottern, dokumentärfilmaren, berättade att hon och hennes systrar fick ett mentalsjukhus av keramik att leka med, istället för dockskåp. Jag hivade upp kameran och fotade teveskärmen!

(Jag hade strumpebandsfilurer, fast de var en glad och kreativ historia. Dem kan jag också berätta om en annan gång…)


Sverige brinner och värmen tycks aldrig ge med sig. En ung svenska visade prov på enormt civilkurage när hon genom att vägra sätta sig ned i ett flygplan, hindrade genomförandet av en utvisning till Afghanistan. Maken (och många med honom) tycker det var förskräckligt att ta lagen så i egna händer. Jag blev så rörd att jag grät när jag såg videoklippet på Facebook.

Tydligen var den unge mannen en dömd brottsling, men det gör ju inte hennes mod och handlingskraft mindre i mina ögon. Jag tänker på Jonathan i bröderna Lejonhjärtas ord om att man måste våga, för annars är man bara en liten lort.

Så, mitt vanliga cirkelresonemang trogen, kommer jag tillbaka till det här med mödrar och döttrar igen. Det hade kunnat vara min dotter som ställt sig upp där på planet och trotsat hela världen. Hon är banne mig inte heller någon liten lort! Och jag blir alldeles varm och mjukfluffig invärtes av att veta att det finns sådana unga, starka krafter som ska ta över världen! Så det så!

(Själv har jag, förutom att föra komplicerade filibuster-cirkelresonemang med mig själv, köpt en fläkt, handlat kläder i det luftkonditionerade shoppingcentrat och inte minst sörplat i mig mocca-frappé på en multinationell hamburgerkedja. Och ja just det! Jag har beställt fåniga saker jag v e r k l i g e n inte behövde via en säkert både omoralisk och miljömässigt förkastlig kinashoppingsida också…)

Vad har du gjort idag Kitty?


 

Tonårsdöttrar & kaffekoppar

-Kan du inte vara snäll och ta ned din disk i köket, alla de goda kopparna är slut. (en, eller möjligen två koppar dyker upp, naturligtvis på diskbänken, inte i maskinen…)

-Har du tagit ned din disk, jag tycker det är så tomt i skåpet. (Dottern bedyrar att hon gjort så.)

Idag: ”Nu mamma har jag tagit ned alla koppar från mitt rum” (nöjd dotter med Ansvarsfullt Tonfall [hon har sökt jobb idag och känner sig vuxen])

Eftersom jag fortfarande saknade ett och annat (kinkig i värmen) gjorde jag en liten lov in i dotterns rum.

Det här fick jag ihop, och då har jag i n t e rafsat omkring och lyft på saker!!! 😱

On the road…

Nu är vi så på väg. Med barn, finkläder, lakan, badväskor, konstiga utklädningsmojänger till photo-booth (inklusive ram, krokodilhatt och änglavingar). Vi har badskor (det är stenigt på stranden), present, bilgodis och det är snart sommarpratare på radion. Snart kan festen börja!


Vad ska du göra i helgen Kitty?


 

Husvagnsbröllop

Hej Kitty!

Jag har inte glömt bort dig, det har varit lite hektiskt bara. Imorgon åker vi hela familjen till en paradishörna av Öland där en av mina bästa kompisar gifter sig, för, inte första, men förhoppningsvis sista gången. Mycket att fixa och joxa med inför detta. Möhippan är avklarad med glans, men det återstår sånger som ska läras in, tal som eventuellt ska ha någon styrsel och inte riktigt helimproviseras och mitt i allt detta ska tonåringar ha hyfsat lämplig klädsel och vakna i rimlig tid så vi hinner hämta husvagnen (!) vi hyrt och ska sova i. Premiär för både mig och barnen. Jag ska försöka inte sjunga ”man ska ha husvagn” hela vägen i bilen, men lovar inget… Kul ska det bli i alla fall! ❤️

La double vie de Veronique

När dottern sätter sig ned bara sådär apropå ingenting och spelar den här (tryck nu på länken så du får en fin ljudkuliss innan du läser vidare) så fint att jag på riktigt tror att hon satt på en skiva, fast möjligen att hon försöker spela lite själv också till, eftersom jag hör ljudet från tangenterna.

-Var har du fått tag på noterna till den?

-Äh, jag har väl inga noter. Jag tycker bara den är fin.

Den känslan!


Har du sett filmen Kitty? Om inte, så gör det! Den är precis som musiken. Drömsk och vacker.


 

Presentation

Jag har varit så ivrig att komma igång att jag ju fullständigt glömt att presentera mig. Förskräckligt oartigt; fy! Till mitt försvar får jag väl ändå tillföra att jag tänker att eftersom du är min dagbok så b o r d e du ju känna mig, men eftersom du ju faktiskt är en dagbok som, rent tekniskt, består av många olika personer, vore någon form av förklaring kanske på sin plats.

För jag vill ju verkligen att du skall vara min dagbok Kitty – jag har saknat dig så! Särskilt under åren då jag var utbränd. Oj, vad jag hade behövt dig då. Visserligen hade jag inte kunnat läsa dina svar, eftersom jag tappade läsförmågan helt ett tag (totalkatastrof för en litteraturvetare) men märkligt nog kunde jag skriva hela tiden. Synd bara att jag inte gjorde det…

Nå presentation var det. Och kanske någon form av persongalleri?

Jag som skriver kallar mig Hondjuret, efter Inger Edelfelds underbara karaktär med samma namn (har du inte läst, så gör det bums) bor i Hondjurshålan, en ständigt stökig lägenhet i staden, på halvtid tillsammans med mina numera tonåriga barn Storasyster och Lillebror, och på heltid med mannen (sedan tio år tillbaka) Maken.

Fram till i höstas bodde också världens finaste Fröken Hund här, en stor svart pälsig Hovawart, som, drygt tio år gammal, tyvärr blev hastigt sjuk och lämnade oss. I periferin finns också vuxna extrasönerna Äldstesonen och Yngstesonen, båda utflugna och boendes på annan ort. Ibland bor vi också på landet, i torpet Herrgården, bland kirskål, brännässlor och mullvadshögar, fast inte a l l s så ofta som jag vill.

Jag är litteraturvetare i grunden och har arbetat med allt mellan himmel och jord: vårdare på gruppbostad, Konsumkassörska, receptionist, kundtjänsttelefonist, informatör. Jag levde med barnens pappa Exet när han plötsligt, dagen efter Storasysters fyraårsdag, när Lillebror var halvvägs på väg i magen, plötsligt meddelade att han inte älskade mig längre och hade för avsikt att flytta. Detta gjorde han omedelbart. Bortsett från känslokaos och praktiska bestyr ledde detta också till att jag fick tänka om karriärmässigt. När Lillebror kommit till världen och blivit tillräckligt stor för att börja förskola, satte jag mig i skolbänken igen och läste till lärare, något som alltid legat och skvalpat i bakhuvudet som en potentiell plan B.

Efter lite vikariat här och där hamnade jag i särskolan, med utvecklingsstörda elever (eller med funktionsnedsättningen begåvningshandikapp eller vad det nu är meningen att man ska säga med den politiskt korrekta benämningen – du förstår vad jag menar, eller hur?) och stormtrivdes där. Tyvärr ledde olyckliga chefsbyten och löjligt ökad arbetsbelastning i sämsta tänkbara kombination till att jag blev sjuk i stressrelaterat utmattningstillstånd årsskiftet 2014/15 med lång sjukskrivning till följd. Jag lever fortfarande i allra högsta grad i sviterna efter det, men börjar så sakteliga leva igen efter att ha kämpat som en galning för att bara hålla näsan hjälpligt över vattenytan.

Jag har bytt jobb (och chef, tack och lov!) och arbetar nu i grundskolan. På lågstadiet på en så kallad indexskola, vilket innebär att den anses behöva mer resurser och högre personaltäthet på grund av att den ligger i ett område med hög andel socialt och/eller ekonomiskt utsatta familjer. (Det funkar lite som handikappsystemet i golf, fast tvärtom.) För min del betyder det att jag delar ansvaret för en klass med en kollega och ingår i ett (fantastiskt) arbetslag med många extraresurser till hjälp och att min arbetsbörda reducerats något ofantligt.

När jag inte jobbar eller är med familjen sjunger jag i kör, tränar och lyssnar på talböcker. Jag är svårt förtjust i små datorspel typ Candy-crush, Wordfeud och liknande och legitimerar detta genom att listigt hävda att jag minsann inte a l l s bara slår ihjäl tid; jag läser ju bok! Jag är även snudd på löjligt förälskad i mitt badkar, som egentligen inte alls får plats i vårt pyttelilla badrum, men som jag med skohorn och specialbeställningar lyckats klämma in ändå. En ljuvlig liten gjutjärnsskönhet, komplett med lejontassar och allt.

Nå. Nu lockar kaffedoft från köket och jag känner mig som att jag redan varit för långrandig. Jag läste ett blogginlägg om dagboksskrivande häromdagen, som gick ut på att man skulle skriva en liten stund varje morgon, oavsett om man tyckte man hade något att säga eller ej, så förr eller senare skulle det liksom ändå bli något av det hela, och jag tänker att det är väl lite så jag ska göra. Men som min kloka farmor brukade säga: För mycket och för lite skämmer allt! Kaffe nu.

Litterärt smågodis

Jag hade en intressant diskussion med min dotter ikväll om konst och poesi. På min folkhögskolekurs höll en kvinna föredrag en kväll om sju poeter/författare med anknytning till Öland (Bland annat Nils Ferlin, som myntade vad som länge var öns ”slogan”, solens och vindarnas ö, det hade jag ingen aning om [att det var han alltså] men det var inte det jag skulle prata om nu.). För varje författare som nämndes fick vi en liten lapp med en dikt, eller ett litet prosastycke på, så att alla när föredraget var slut skulle gå därifrån med sju dikter i fickan. Sympatisk tanke!

Jag blev förtjust i dikten Vindord av Anna Rydstedt, och det var den vi kom att tala om ikväll, eftersom diktlappen låg framme på soffbordet. Det visade sig att dotra mycket väl kände till Rydstedt och visste att hon tagit studenten på Spyken i Lund (på tidigt femtiotal) och pluggat teologi, men inte fick bli präst eftersom hon var kvinna, något hon bittert skrev om i diktsamlingen Bannlyst prästinna, som utkom redan under studietiden.

Wikipedia skriver om Rydstedt att hon skapar ”…med en egen röst. Hennes dikter är djupt förankrade i den konkreta verkligheten: Ölandslandskapet, bondelivet och sinnliga upplevelser.[6] Trots en skenbar naivitet är de är strängt och medvetet uppbyggda. Bibeltexter och psalmhänvisningar är vanligt förekommande liksom dialektala uttryck och en burlesk humor. Genom hela författarskapet finns en strävan efter att orientera jaget i världen, ”naken och hudlös” och att bemästra en underliggande ångest.” 

Att kunna skriva så är något jag avundas, med en skenbar naivitet, men ändå medvetet uppbyggt, liksom bundet och obundet på samma gång. Jag tycker Ann Jäderlund gör så i sin poesi också. Hon leker med både orden och formen och sätter samman dem i ständigt nya konstellationer på ett bundet, men samtidigt obundet, suggestivt sätt. Det skulle jag aldrig klara! Vi pratade om språk, form och konst; jag erinrade mig en apa som gjorde abstrakta målningar och diskussionerna som uppstod kring det – kunde konstverken räknas som konst när en apa gjort dem? Blir det kanske rentav ä n n u mera konst, som en slags installation, eller reduceras det till dekorativt (ifall det nu ens var dekorativt, det får vi väl ändå utgå ifrån att det var) skräp? Och om det vore poesi, det går ju för all del att sätta ihop kylskåpspoesi till något som liknar en dikt i ”Jäderlund/Rydstedt-stil” – men blir det konst om det bara är ord staplade efter varandra? Spelar det egentligen någon roll ifall resultatet uppfattas som konst? Det går att tycka åt båda håll. Har konsten ett värde i sig, eller uppstår det i betraktarens sinne?

Vi kom egentligen inte fram till något, och jag vet inte om jag förmår fånga diskussionen här. Det viktigaste är kanske inte egentligen vad vi talade om, utan just att vi gjorde det. Tänk att ha en dotter som sätter sådan sprätt på sin mammas gamla trötta utbrändhetshjärna såhär på kvällskvisten liksom! ❤

Vi konstaterade att kraven för att kunna klassas som poet förändrats ganska kapitalt över tid. Om jag hade levt för länge sedan hade jag kunnat leva högt på min förmåga att lära mig långa textmassor utantill, särskilt om det rimmar. Jag kan fortfarande till exempel hela Putte i Blåbärsskogen utantill, för att inte tala om en oräknelig mängd mer eller mindre oanvändbara sångtexter, söndagsskoleverser och liknande. Jag kan lätt improvisera ihop sångtexter eller julklappsrim med vilket versmått som helst, men jag har ju inte direkt något att säga. Synd att det inte räcker med minne och känsla för ord – det hade varit kul att slänga ur sig någon liten betraktelse över en blomma eller fjäril eller så på hexameter och sedan hösta in beundran för det.

Jag tänker ofta att jag är född i fel tid. Jag är liksom intresserad av allt. Hade jag haft möjlighet skulle jag vilja läsa ett par, tre terminer av nästan alla ämnen som finns: filosofi, etnologi, idé och lärdomshistoria, ekonomisk historia, genusvetenskap, religion, konstvetenskap… Så vansinnigt roligt det hade varit! Nu för tiden uppskattas inte den typen av bred kunskap; man ska specialisera sig in absurdum på någon liten detalj och veta allt om den, istället för att måla med breda penseldrag.

Men det som eventuellt kommer ur min penna är snarare julklappsrim, små betraktelser, fragment i mina in- och uttrycksböcker, sånger till folk som gifter sig eller fyller år; på sin höjd litterärt smågodis. Och det är kanske gott nog…

Vad är du bra på Kitty?