Blandat nattsudd

Oj oj oj Kitty vad tiden skenar iväg! Nu är det sådär mycket jag vill berätta för dig, och klockan är sent och jag borde sovit för länge sedan.

Skolan är i full gång, tredje dagen med barnen avklarad; jag är peppad till tusen och har gett mig katten på att jag ska fånga klassen och göra mönsterelever av mina små värstingar in spe. Det är ljuvliga ungar, men de har haft extrem otur, med täta lärarbyten och otrygghet på många plan. Att flera elever kommer mer eller mindre direkt från kriget och bär med sig minnen som inga barn någonsin skulle vara i närheten av, gör inte saken bättre.

Ifall man roas av sådant finns det en mängd bokstavskombinationer och diagnoser som hade kunnat sättas i pannan på flera av mina elever, men jag väljer att försöka se deras färdigheter istället för tillkortakommanden – och hur skulle man kunna annat än att älska dessa färgsprakande personligheter jag har ynnesten att undervisa!

Till min hjälp har jag Kollegan, en musiker som halkade in i skolans värld lite på ett bananskal, och som råkade bli kvar. Han fick rycka in och vikariera som klasslärare när den ordinarie lärarinnan gråtande lämnade klassrummet – jodå Kitty; de kan vara precis lika förskräckliga som de är ljuvliga. Jag tänker ofta på barnen von Trapp när Freulein Maria i Sound of Music gjorde entré. Alltså innan de joddlade och marscherade i takt, utan lade en vass kotte på Julie Andrews stol medan de skröt om hur de avverkat guvernanter på löpande band. Nå, nu är jag kanske ingen Julie Andrews, och mina elever brister varken ut i stämsång eller dansar i takt – men parallellen finns där ändå!

Vi är tre klasser som planerar tillsammans. I de andra jobbar Fröken, en varm, sympatisk kvinna, direkt, spontan och jordnära, med fallenhet och intresse för drama och mindfulness och Magistern, en sportig norrman, som kan allt från parkour till livsfarlig downhillcykling, kan göra volter och saltomortaler på skidor och ser det bästa i varje barn. Båda två är fantastiskt duktiga och kompetenta och fullständigt prestigelösa – vi planerar tillsammans och hjälper varandra. Till vår hjälp har vi ett resursteam med speciallärare, specialpedagog, socialpedagog och sva- (svenska-som-andraspråks)-lärare.

Jag har bestämt att inte släppa på tyglarna ett dugg, utan har hållt ett högt tempo, med många små moment, som är tänkt att återkomma regelbundet. Jag har gjort stora schemabilder till tavlan där det tydligt framgår vad vi ska göra, alltså inte bara ”svenska”, utan också mera nedbrutet ”skriva”, ”högläsning”, ”biblioteket” osv.

Vi har också haft flera sorters pausgympa, röris och brain-breaks (det kan du googla om du är nyfiken) och imorgon blir det premiär för avslappningsövningar. Det gäller att hitta rätt kombination av att å ena sidan visa att skolan är viktig och att vi måste jobba, och å andra sidan kunna bryta av mellan olika aktiviteter och hitta rätt balans…

Nå – du förstår kanske att jag inte skrivit så mycket…

Kort sammanfattning av veckan ändå:

Jag började i teaterkören. Det gick bra. De andra kunde inte allting utantill, och jag hängde med i svängarna utan större problem, ”sjöng upp” för körledaren och fick ”ok-stämpel”. Kul! Mer om detta sen.

Viktväktandet framskrider över förväntan. Maken har fått blodad tand och lusläser appen efter smartpoints-fattiga recept. Jag har fått sms nästan varje dag i stil med: ”Krämig laxgryta med ris och broccoli, 7 sp. Jag handlar och fixar. Blir det bra?” Och det blir det ju så klart! Vi var på andra mötet idag, vägde in oss, och jag fick guldstjärna efter att ha gått ned fantastiska 3,1kg!!! Jag inser att kroppen antagligen är i chock efter att i princip suttit stilla hela sommaren (jag är ju ingen soldyrkare, utan har mest hållt mig i skuggan) och så kastas in i jobbtempo, så nästa vecka blir det nog mer normal nedgång. Jag har mycket att säga/skriva egentligen om viktväktarnas koncept, men det får jag spara till ett senare tillfälle.

Jag har varit modig och anmält mig till en jättespännande yoga- låtskrivar- skogsträdgårdshelg (fast det känns som att jag redan berättat det – har jag inte?) och varit på en fantastisk utflykt där vi bland annat fick segla en riktig ”sjörövarskuta”, en stilig tvåmastare med röda segel – men allt det där får jag också skriva om en annan gång, för jag skulle ju bara säga hej och inte alls skriva egentligen – och nu måste jag verkligen verkligen sova.

Kram på dig Kitty, och godnatt – wherever you are!

(Minns du Jack Killian – en röst i natten?)

Vi har förresten världens roligaste barnboksprojekt på gång i skolan också, men det får jag också berätta om en annan dag…


Jag och Tiffany

Så har vi (maken och jag) då alltså, precis som Tiffany Persson, varit på Viktväktarna, blivit invägda, fått en massa broschyrer och lyssnat på en inte överdrivet fantastisk liten lektion om vikten av att ha realistiska förväntningar, sätta upp delmål längs vägen osv.

Mannen gläds över att kokta ägg är noll points och jag tjurar över hur lättfil kan vara noll points, och alltså tillåtas i obegränsad mängd, medan matskeden mjölk jag har i kaffet, genererar poäng. Jag kan alltså ”gratis” äta/dricka en hel liter fil, eller ännu mer för den delen, men 2 msk mellanmjölk ”kostar” en poäng. Hrmpf!

(Ifall man tänker sig att jag under en arbetsdag hinner klunka i mig 5-6 koppar minst, så blir det inga roliga mellanmål för mig inte…)

Maken får dessutom snaska i sig 37p/dag medan jag får klara mig på fjuttiga 24. Surt.

Men det ska nog gå. Det kändes inte som något svårt. Inte än iallafall.


 

Höst och nystart

Hej Kitty!

Bildresultat för skolstartJag har alltid gillat hösten. Många verkar se hösten som en slags avslutning, något deppigt; semestern är slut och vi går mot mörkare tider. För mig är det tvärtom! Hösten är nystartens och de goda föresatsernas tid. Jag har ny almanacka och den nya terminen ligger som ett oskrivet blad. Allt är nytt och oförstört.

Att den värsta sommarhettan verkar ha släppt sitt svettgrepp gör för min del ingenting sämre. Jag vet att folk njuter av sol och värme, men själv har jag spenderat större delen av sommaren, halvt utslagen med fötterna i en balja vatten, frysklampar i sängen och solfjädern i högsta hugg. Jag har till och med duschat med pyjamas på och gått och lagt mig plaskblöt i någonslags förhoppning att det skulle lindra den värsta hettan…

Nu ser jag fram emot att snart få gosa in mig i koftor och halsdukar, vandra i färgsprakande natur i luft som går att andas och att kunna sitta i soffan med filt om benen och kolla på film eller läsa en bra bok. Det återstår dock att se hur mycket av den varan jag kommer att hinna med för det är många spännande projekt på gång! Dels är det givetvis jobbet, jag kommer att ha en tredjeklass i år med allt vad det innebär av centrala prov och så vidare. Spännande! Jag är faktiskt inte ett dugg orolig över hur det ska gå, även om jag aldrig jobbat i trean innan, för på min nya skola finns ett fantastiskt samarbete både inom arbetslaget, och med ett helt team av resurspersoner som stöttar upp. Det är teamwork när det är som bäst och jag känner faktiskt ingen som helst prestationsångest, bara ivrig förväntan!

Men det är på fritiden det ska hända grejer! Jag inledde ju sommarlovet med att sticka iväg en vecka på folkhögskola, en sommarkurs som hette ”Sjung ut – en vitamininjektion för sångsugna” och det var det verkligen, en vitamininjektion alltså! Jag blev så till den grad inspirerad att jag knappt hunnit mer än hem förrän jag kontaktade en teaterkör, (eller scenisk kör, tror jag den korrekta benämningen är) där jag bor och frågade om jag fick vara med. Bildresultat för husets kör

Det fick jag, fast på villkor att jag tränade in altstämman till tjugo sånger, helst helt utantill, under sommaren – för de befinner sig i slutfasen av ett tvåårsprojekt och i november blir det 14 föreställningar inför betalande publik. ”Inga problem” tyckte jag kaxigt i juni. Nu i augusti, när kören börjar på onsdag, undrar jag hur jag tänkte…

Men skam den som ger sig. Jag lär mig snabbt, och jag har faktiskt sjungit i kör sedan jag var barn, men aldrig i den här typen av kör. Det är roligt och pirrigt och spännande! Går det så går det, jag tänker ge det ett ärligt försök – och i värsta fall så får jag hoppa av och komma tillbaka efter jul när alla börjar ett nytt projekt och tempot är lugnare. Men nu väntar intensiva rephelger och mycket nytt!

Bildresultat för körverkSedan har jag ju min ”vanliga” kör. En kyrkokör av det ambitiösa slaget, som också har konserter på agendan med körverk av Dvorak och Bach, med proffssolister och stor orkester under hösten, medverkande i kyrkan på första advent och ytterligare någon söndag och såklart julbön och julkonsert.

Jag lovade mig själv efter folkhögskolekursen att jag ska ha mer musik i mitt liv. Jag blir glad av musik och är duktig på att sjunga. Jag har gått omkring med någon slags föreställning att jag egentligen inte kan och för att det inte ska märkas har jag utvecklat en kameleontröst som fullständigt smälter ihop med andra röster och absolut inte sticker ut eller hörs, men ändå förstärker andra och får dem att låta mer och bättre. Trams! 

Bildresultat för sÃ¥nglektion tecknadDet senaste året har jag tagit sånglektioner för att träna på att våga sjunga själv och utveckla min röst. Jättehäftigt och något av det absolut roligaste jag någonsin gjort! Att få stå och sjunga härliga sånger med någon som ackompanjerar på piano är en fantastisk upplevelse. Att hon dessutom coachar och tipsar så att det blir bättre och bättre blir ju ytterligare en bonus. Till exempel är jag rädd för höga (ljusa) toner och tycker inte att jag kan sjunga pipigt; jag spänner halsen och ibland kommer det inte ut något ljud alls på höjden: ”Böj dig ned och plocka upp tonen från golvet” säger sångfröken och jag gör förvånad som hon säger och ”poff” ur munnen kommer läten som jag aldrig trodde jag kunde uppbringa. Ett par gånger har jag kommit på mig själv med att tänka ”Vem var det som sjöng sådär vackert? Men oj, det var ju jag…”

Nu har jag absolut inga sångerskeambitioner, men det är ack så välgörande för självkänslan att inse att jag visst det kan! Och roligt att experimentera med rösten och träna på att göra andra saker än bara sjunga klassiskt och skolat i kyrkokören. Jag har fått sjunga jazz och visor och testa att våga sjunga ”fult”, hest ibland, eller raspigt, eller gällt – allt sådant där man absolut inte får göra i en kör.

Jag får se om det blir tid att fortsätta med sånglektionerna – det får inte bli ett stressmoment. Kanske att vi bokar in lite strötimmar här och där istället för att ha en fast tid i veckan, det får framtiden utvisa.

Jag kommer ändå att träffa min ”sångfröken” (Vi är lika gamla, det låter som om jag talar om en gammal tant när jag envisas med att kalla henne fröken…) i höst eftersom jag har anmält mig till en ”låtskrivar- yoga- och skogsträdgårdshelg” som hon och några andra anordnar. Jag är lite stolt över att jag gjort det, anmält mig alltså, för det är ett gigantiskt steg för mig. Jag snubblade över det på Facebook, och tänkte direkt ”Ååååhhhh så kul” och i nästa andetag att det ju inte var för mig, utan för ”riktiga” musiker, för kreativt folk i musikbranschen som vill nätverka osv – men sedan tänkte jag ett varv till och kom fram till att det var precis det här jag lovade mig själv efter folkhögskolan att jag skulle göra. Jag ska omge mig med musik, vara med där det händer, få vila i känslan av att få lov att vara med!Bildresultat för rytminstrument tecknade

Om jag sedan sitter i ett litet hörn och spelar på en tamburin eller körar i bakgrunden spelar ingen roll. Jag kan bära grejer och skjutsa, hämta dricka åt folk – bara jag sedan också får vara med i den där speciella kreativa känslan som ger mig så mycket välbehövlig energi! När jag skickade ett försiktigt sms till ”sångfröken” kom det snabbt en direkt inbjudan. Självklart fick jag också vara med! Jag kan, jag får! Tänk att det ska vara så svårt att få in i skallen!

Relaterad bildNästa projekt, som börjar imorgon – är krympning. Jag gick upp över 30 kg året innan utbrändheten slog till med full kraft. Att hormoner och ämnesomsättning är fullständigt i olag gjorde att jag förvisso gick ned, när jag började träna som en galning och höll mig på stränga 1200 kalorier/dag men så fort jag började äta hyfsat ”vanligt” igen kom kilona tillbaka.

Sedan vår hund dog i höstas i kombination med elak artros i båda knäna har makens midjemått också stadigt ökat, så imorgon börjar vi på Viktväktarna.

Jag har väldigt kluvna känslor till Viktväktarna, jag tycker det är dyrt (svindyrt rentav – nu har vi lyckats hitta en rimlig kombination av rabatter och utnyttjar makens friskvårdsbidrag så det blir ett hyfsat rimligt pris om man slår ut det på båda) och snudd på sekteristiskt. Jag är dessutom ytterst skeptiskt till alla former av lightprodukter, låtsasgodis och sötningsmedel – vi testade VV:s matkasse från Citygross ett tag och förvånades över hur mycket kolhydratsspäckade kaloribombsrätter som pizza, paj och pasta det var. Visserligen med till exempel mindre- och magrare ost på pizzan, men ändå… För mig känns det naturligare att kanske skippa pizzan helt, öka grönsaksmängden och dra ned på fett och kolhydrater, men jag har bestämt att ge VV ett år och se vad som händer. Det är ju ett koncept som bevisligen fungerar; jag ska följa det till punkt och pricka.

Jag gillar idén med points, istället för manisk kaloriräkning (- den appen jag hade sist jag ville gå ned i vikt: ”Lifesum”, är på många sätt jättebra, men jag kom på mig själv med att tänka så mycket på kalorier att det kändes som att jag skulle utveckla ätstörningar om jag fortsatte) och bäst av allt, att man kan spara sina points och unna sig något ifall man vill. Ett glas vin till helgen, eller en chokladbit… Tanken verkar vara att inget är förbjudet, man ska bara göra smarta val. Så långt är jag helt med.

Bildresultat för banta tillsammansBäst av allt är att jag fått med mig maken! Dels för att vi får ett gemensamt projekt, något att göra tillsammans, och dels för att vi behöver sträva åt samma håll om det ska funka och bli en varaktig förändring. (Om du hade sett hur vi ser ut Kitty, och hur vårt kök ser ut, inte minst, förstår du varför jag tycker den här lånade bilden är snudd på hysteriskt rolig. Visst är den lite som Jehovas vittnens söndagsskolebilder med lyckligt frälsta människor som skuttar över saliga ängar där lamm och lejon betar sida vid sida…)

Bildresultat för fem pusselbitarSå, sammanfattningsvis fem stora pusselbitar inför hösten: Teaterkören, kyrkokören, jobbet, Viktväktarna och ”göra-mer-av-det-jag-blir-glad-av-och-känna-att-jag-viss-det-också-får”.

Och så du förstås Kitty! Jag tänker ju blogga också! Det blir säkert spridda skurar, stort och smått om vartannat – lite som jag skrev till dig precis i början om litterärt smågodis.

Bildresultat för mellanmjölkJag brukar tänka i ”mellanmjölkstermer” om mig själv; jag försöker alltid vara alla till lags, hitta mitt-emellan varianter, på ett sätt som gör att det egentligen varken blir hackat eller malet. Det blir ofta bra, men till orimligt stor ansträngning och ofta på bekostnad av mig själv. Bildresultat för vackra karamellerJag ska försöka gå från mellanmjölk till smågodis istället och se på mig själv som en trevlig blandning av olika godisbitar istället för en utslätad sörja. Så det så!

I göra-sånt-jag-blir-glad-av-projektet ingår också Citypolarna och en hel drös vandringsgrupper på Fb, två (!) nya ryggsäckar och en resa till Island nästa sommar, men det får vi ta en annan gång.

Idag ska jag motsägelsefullt nog, för första gången, träffa någon som jag betraktar som min vän, sedan säkert tio år tillbaka! Vi hittade varandra i ”bloggland” från början, och har följt varandra genom olika nätforum: bloggar, Facebook och inte minst genom ständigt pågående Wordfeud-spelande. Vi bor på olika håll i landet och har aldrig träffats IRL som man säger, men det ska vi råda bot på idag!

Bildresultat för tystMamma Mia 2 och middag på god Thai-restaurang med kompisen och hennes flickvän. Jag är förtjust och barnsligt förväntansfullt pirrig.

Hoppas bara jag har vett att hålla tyst på bion, så de inte retar ihjäl sig på mig – jag har en sällan uppskattad tendens att ”lyssna med munnen”. Jag får stoppa mycket godis i den istället, så här sista dagen innan krympningen. Det ska nog gå!


 

Är du lat Kitty?

Jag misstänker nämligen att du är det. Eller också bryter jag mot någon oskriven bloggregel om hur mycket och hur ofta man får skriva inlägg. Jag tror nämligen att du bara läser det första, översta inlägget, istället för att klicka runt (som jag gör när jag läser bloggar). Flera gånger när jag skrivit olika saker, samma dag, kan jag se att det sista inlägget har många fler visningar än till exempel det näst sista.

Jag skrev ju tidigare om det här med kategorier och fick uppfattningen att du mestadels föredrar att jag delar upp det jag skriver om, i alla fall en aning mer, så det inte blir fullt så huller-om-bullrigt. Jag har börjat få kläm på det där med kategorier nu, även om de just nu är helt ogenomtänkta och borde heta något snitsigare än ”sett”, ”läst” osv… (Helst hade jag velat göra rubriker; tex ”kultur” och sedan underrubriker om tex teater, musik, litteratur [och kanske underrubriker även här, poesi, prosa, barn- och ungdomsböcker mm])

Fast det vete fåglarna om jag har lust att göra det Kitty, om du ändå bara läser det sista jag skriver…

Så hur är det egentligen Cyber-Kitty? Är du lat?


Ps: Nu har jag gjort ett litet test. Får se om du upptäcker vad det är… Ds

Snopet…

…kändes det nästan när doktorn från vårdcentralen ringde idag. Jag hade laddat med argument, läst på om sköldkörtelsjukdomar och skrivit långa listor med symptom och sjukdomshistoria, att maila honom vid behov och så höll han med om allt direkt!

Experten som gjorde gastroskopin tyckte att jag skulle äta en annan sorts medicin mot Barrets syndrom, än den jag fått utskrivet. Den är nyare och säkert dyrare, så jag var beredd på kamp. ”Ok, då skriver jag ut den istället” sade min läkare. (Och nej, resultatet från vävnadsproverna har inte kommit än, men att det är Barrets syndrom konstaterades ju när jag ringde runt förra veckan. Om inget läskigt visas i proverna gäller det att hålla det i schack nu.)

Jag tyckte det var för länge att vänta två månader med nya sköldkörtelprover, och hade hittat en massa samband mellan underfunktion i sköldkörteln (som jag misstänker att jag har, och som prover pekat på flera gånger nu) och brist på vitamin D och B-12 (som är konstaterat) på höga kolesterolvärden (också konstaterat; skyhöga till och med, trots träning och vettig mat.) och en del andra symptom. Dessutom har jag läst om patienter som fått kämpa som djur för att få läkaren att testa, inte bara TSH-värdet utan även hormon T3 och T4, så även här var jag beredd på en fight:

– Du kan komma in när du vill den här veckan eller nästa, och ta nya prover. Så klart har jag tagit alla tre proverna på dig. Det är viktigt att se hur de samverkar. Jag håller med dig om att det kan finnas ett samband och att det är viktigt att vi behandlar orsaken, och inte bara symptomen.

*plats för chockerad Hondjurstystnad*

Jag har också läst att tillförsel av vitamin D och B-12 kan vara direkt skadligt för sköldkörteln. Om den redan är svag, kan det bli dödsstöten, men nu känner jag att jag får lugna mig lite och låta doktorn jobba lite själv.

Om nya  proverna också tyder på hypotyreos kommer han att sätta in Levaxin; en låg dos till att börja med, för att se om det ger någon effekt. Hoppas hoppas!


 

Det blåser på månen

Det blÃ¥ser pÃ¥ mÃ¥nen av Eric Linklater (Innbundet)Har du läst den underbara barnboken Det blåser på månen Kitty? Om inte, så gå genast till närmaste bibliotek och låna den, utan att passera gå!

Det är en tidlös barnboksklassiker skriven av den brittiske författaren Eric Linklater 1944, och handlar om systrarna Dina och Dorinda, som trots att de försöker vara idel flitiga och hjälpsamma, inte kan låta bli att vara busiga. Om detta händer när det blåser på månen kan något förskräckligt hända, och det är precis vad som sker här; just när deras pappa, som är militär, ska resa iväg till det fjärran Bombardiet, blåser den onda vinden rakt in i flickornas hjärtan och förvandlar dem till kängurur.

Flickorna får mycket att göra. Först av allt måste de förhålla sig till det faktum att de är kängurur, sedan hamnar de i en djurpark där de måste komma överens med alla djuren. De uppsöker en häxa för att få reda på vad som krävs för att förvandlas tillbaka till flickor igen och ger sig sedan ut på ett hisnande äventyr för att rädda sin pappa som råkat illa ut.

Jag älskade boken som barn, men vad som gör att jag får något rosenskimrande och lite fjärrskådande i blicken när jag tänker på den, är att jag sträckhögläste hela boken högt, för min då drygt femåriga dotter, en magisk sommarlovsdag när vi hade utackorderat lillebror och hade en alldeles egen, välbehövlig, mamma-dotterdag.

Vi har en jättestor bok (alltså trädet) på gården där vi bor, och i den klättrade vi upp med sagan, blommiga filten och en fiffig korg, med snöre i, som vi hissade upp saft och bullar med. Det hade naturligtvis gått mycket lättare att ta upp dem den vanliga vägen, eller mer förnuftigt kanske att pausa läsningen och fika under trädet istället för i det, men det hade ju inte alls varit lika speciellt och förtjusande.

Hon behövde den där dagen väldigt mycket då det lilla dotterskruttet; hennes pappa hade flyttat hemifrån, morfar var dödssjuk och lillebror tog mycket tid och energi. Jag var själv ledsen, omtumlad, absolut luspank och så där trött som man bara kan bli när man har en sexmånaders bebis som helst vill använda en som levande napp, och kom i brådrasket inte på något annat att göra; idéerna tröt och det kändes som om allt kostade pengar.

Jag misstänker att jag helt enkelt fick syn på bilden på bokomslaget, där Dina och Dorinda sitter uppflugna i ett träd och improviserade ihop något. Det spelar mindre roll hur det hela kom sig, vad som är väldigt mycket viktigare var att det var precis vad dotra behövde där och då. Skrikiga lillebror bortdumpad till någon annan och en knasgalen mamma som klättrar i träd och en saft- och bull-hiss, och att vi satt där i trädet och läste ut hela boken.

(Antagligen hade vi redan läst en bit när vi började, för den är ganska tjock. Jag kollade just på Storytel och där har den en speltid på drygt tio timmar, och riktigt länge tror jag inte vi klängde oss fast däruppe i trädet.)

Dottern är nu nitton år och pratar fortfarande ibland om den där dagen som var bara, bara hennes. Egentligen var vi nog ungefär lika små och trasiga båda två, där och då, även om en av oss fick åtminstone försöka låtsas verka klok och förnuftig. Men inte precis den dagen. Vi kastade bullsmulor på snälla tant Rut och fnissade så vi nästan ramlade ned, när grannarna gick förbi och hoppade till när de hörde våra röster där uppifrån trädet.

Det blev precis den där pausen hon (vi) behövde och vi älskar båda berättelsen om de bångstyriga engelska känguruflickornas äventyr. Det gick bra för Dina och Dorinda på slutet, och för oss också, även om ingen av oss trodde det just då, och det bästa i livet är ju faktiskt gratis!