Bloggar, läsdagbok och historiesyn

Jag läser en jätterolig blogg som heter Kulturkollo, en samling kompisar (?) som skriver om stort och smått, tipsar och recenserar. Jag blir alldeles förtjust och klickar omkring och läser alla möjliga inlägg av dem. Om jag förstår det rätt, är det åtta olika skribenter, runt om i landet, som alla var för sig, dessutom bloggar på ytterligare minst en sida, förutom kulturkollo. En tjej har en läsdagboksblogg som heter hyllan, där hon, som hon själv beskriver det skriver ”…en opretto bokblogg om allt jag läser, det jag vill läsa, och annat bokrelaterat” och jag vill genast göra precis samma sak! Jag har ett par Fb-kompisar som gör något i den stilen och nu bubblar hela jag av iver att göra något liknande. Kruxet är bara att jag:

  1. I princip har slutat läsa, sedan hjärnan brändes sönder av stress-eländet
  2. Alltid startar glatt med nya projekt, men sällan (aldrig?) slutför dem, eftersom något annat (*plats för valfri undanflykt*) alltid kommer emellan…

I de fall jag läser, nuförtiden, så läser jag tekniskt sett inte, utan lyssnar. Och d e t har jag gjort desto mera de senaste åren. Jag har slukat snart hela Storytels utbud känns det som.

Det är nog därför jag gillade Lottas bokhylleblogg så mycket för att den är just så opretantiös. Nu känner jag iofs inte alls Lotta, och vet inte ett smack om vad hon läser för övrigt; hon kanske egentligen läser Kalle Anka-tidningar hela dagarna och tycker att böckerna hon skriver om i Hyllan är extremt pretentiösa (fast då skulle hon knappast kalla sin hylla för en opretto sida), eller så är hon i själva verket litteraturprofessor i disguise (Hej Ebba Witt, liksom…) och tycker att det som jag tycker är ”normal” litteratur, i själva verket är för pinsamt för att skriva om ”på riktigt”, eller – och förlåt – Lotta, att jag håller på här och vänder och vrider på en massa, inte så trovärdiga, varianter, så är hon(du-lite oklart vem jag vänder mig till här) helt enkelt precis som det verkar: En Läsande Person, som på ett trevligt och opretentiöst sätt skriver om vad hon läser.

Jag gillar det! Jag gillar det så till den milda grad att jag genast vill göra precis likadant (här börjar min, som sonen sade när han var yngre, fortfarande lätt vidbrända hjärna [det var alltså vidbränd han sade, inte det andra] att sjunga ”oh-bi-do – jag vill ju va som du-u-u…” inne i huvudet – Är det så för dig också Kitty, att du sjunger ”film-musik” inne i huvudet till vad du sysslar med – eller är jag konstigare än till och med jag själv förstått?]).

Men vad läser jag då?

Tja… Jag läser bloggar idag till exempel. Hyllan, som jag redan länkat till ovan, och Kulturkollo, som jag också pratade om, och som jag följer och länkar till här ute i högerkanten. Jag hittade också en blogg idag, som åkte direkt upp på högerkanten (Nu blev det genast mycket högerkanter känner jag; såhär i valårstider kan det misstolkas. Inga politiska referenser här – jag talar om placeringen på bloggens sida och inget annat. Och för den som eventuellt tar illa upp går det utmärkt bra att tänka sig bloggen som stående mitt emot läsaren. I så fall blir ju läsarens högra sida, bloggens vänstra, ifall det känns bättre.). Det är den som heter Klimakteriehäxan. Bara namnet är ju fullständigt ljuvligt och det var absolut en blogg som gav mersmak!

Jag tänker ofta på mig själv som just en klimakteriehäxa, därav lånstölden av Inger Edelfelts Hondjur. Det hade lika gärna kunnat vara Tove Janssons Gafsa – just idag är jag nog till förvilling lik Gafsan i bilderboken Vad hände sen?, när hon sitter med sin kaffekopp och fötterna i vattnet och fräser till Mumintrollet och Lilla My: Gå er väg. Ni stör! Vad springer ni i vägen för?! Nu, när jag lägger in en bild, ser jag att hon inte alls dricker kaffe, utan metar fiskar för sig själv, men det tror jag bara är en fint av Tove Jansson för att det ska rimma på älv – i själva verket drack hon såklart kaffe!

Men förutom bloggarna läser jag inte så mycket… Jag har lånat Moa Martinsson på biblioteket. Jag älskar Kvinnor och Äppelträd, och Sallys söner, och läste Mor gifter sig många gånger som barn. Jag har alltid haft en stark dragning till berättelser av karaktären ”Berätta om när du var liten” och historier om hur folk levde, kände och tänkte förr i världen. En lång parentes här (och nu hade det verkligen varit bra om jag kunnat göra det här med ett annat typsnitt, eller indragna marginaler för att skilja det från övriga texten för den som tycker mitt pratande hit och dit är störigt och vill hoppa över. Om du vet hur jag får till det, så snälla: skriv det i kommentarerna!) är att jag under hela min skoltid, inklusive gymnasiet gick omkring och trodde att jag var komplett ointresserad av ämnet historia. Parallellt med detta slukade jag historiska romaner, den ena efter den andra. Röde Orm kunde jag nästan utantill, Röda Nejlikan som räddade adelsmän undan giljotinen, Desirée, sidenhandlardottern från Marseille, som senare, ovilligt, skulle komma att bli den första Bernadotte-drottningen på Sverieges tron, Rune Per Olofssons serier om ätterna Brahe och Sparre under Vasa-tidens Sverige osv osv. När jag var sex år träffade jag Herta Wirén på Ungdomens Hus i Malmö, och berättade för henne hur mycket jag älskade att läsa hennes böcker En bit bröd med Anna, och Dofta vildblomma röd, de första två böckerna i hennes (i varje fall delvis) självbiografiska serie om Elsa och hennes (och arbetarrörelsens) uppväxt i Malmö kring sekelskiftet. Folk ville köra bort mig, det var ju en Riktig Författare som skulle tala, där på Ungdomens Hus – och jag minns att jag kände det som att jag hade hamnat i söndagsskoletavlorna om Jesus när han sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke… -nu sade inte Herta Wirén precis som Jesus, men näst intill. Journalisterna fick vänta på sin tur, för hon skrev sitt namn i min bok och pratade färdigt med mig först, innan hon hade tid att svara på frågor från andra. Det var stort för en liten bokslukerska!

Nå – historiska romaner älskade jag, men historia i skolan var aptrist – en massa meningslöst årtalsrabbel om kungar som krönts, krigat och dött och landområden som vunnits och förlorats hit och dit; det var Magna Charta och Kalmarunionen och freden i Brömsebro. Så på lärarhögskolan vid sisådär drygt 30 år fyllda säger en föreläsare: ”Historia handlar inte om människor som har dött, utan om människor som har levt” och det var som om det gick precis rakt in i hjärnan. Allting stillnade, sedan rasslade det runt en massa och så ”pling” föll det på plats.

Alla krigen – jodå: visst visste jag hurdana jätteföljen det var som drog runt i Europa, folk som hade med sig hela familjer, eller om de inte hade familjer så tröstade de sig med diverse ”lösa fruntimmer”, jag visste också hur det fungerade med indelta soldater och hur de exercerade beväring, -det hade både soldat Rasken och drängen Alfred från Lönneberga sett till.

Via Sven och vikingarnas illdåd, och senare även Jan Guillou om jag inte missminner mig hade jag läst om klostret i Lindisfarne och vikingarnas plundring där (och jodå – var inte Röde Orm och kompani i de trakterna också – där hade vi andra sidan av myntet och vips lite källkritik) för att inte tala om alla olika historier där Näcken och Huldran och bäckahästar spelat en allt annat än sago-gullifierad roll.

Plötsligt fick de vara med och och jag insåg att jag ju kan massor om hur folk just levde och tänkte! Jag kan visor och lekar och ramsor, har ett hum om hur folk bodde, hur de botade (eller förvärrade) sjukdomar och motade allsköns ont. Historia alltså!

Nå, det skulle handla om vad jag läste nu. Moa Martinsson alltså. Du är den enda. Jag har inte kommit så långt – men jag älskar hennes språk! Jag får återkomma till den – det är  lite läskigt att läsa – det är faktiskt i princip den första ”bok-boken” jag försöker läsa ”på riktigt” sedan utbrändheten, så det får ta den tid det tar.

Strandcaféet (inbunden)På Storytel har jag precis hört färdigt en sympatisk feel-good roman, Strandcaféet av Lucy Diamond. En ung kvinna från Oxford får ärva sin mosters slitna strandcafe i Cornwall och får kämpa mot såväl ortsbefolkningens småstadsaktiga förändringsobenägenhet som sina egna och familjens föreställningar om vad som är viktigt i livet. Mysig, varm, välskriven chic-lit. Inga större överraskningar, men perfekt ”hängmatteläsning”, ja – eller lyssning då, i mitt fall.

1793 (inbunden)Sedan ska jag göra ett nytt försök med Kajsa Grytts Du lever i mig.Du lever i mig (inbunden) Jag var med och startade en boklyssnarcirkel på Facebook, där vi förra månaden lyssnade på 1793 av Niklas Natt och Dag. (Den kan du läsa om i Kulturkollos recension här!) – en mörkruggig mordhistoria i Stockholm under Bellmans tid, och denna månaden ska vi (efter omröstning) höra Du lever i mig. Jag har svårt att komma in i boken, det är författaruppläsning, och jag tror att den eventuellt hade vunnit på att läsas in av en skådespelare istället, eller så behöver jag bara vänja mig helt enkelt. Jag har lyssnat när jag ska gå och lägga mig, och måste ta om och ta om hela tiden, eftersom jag somnar ifrån den. Den har inte fångat mig än, trots att jag tycker om storyn när jag läser om den på ”baksidestexten”. Nå, jag får återkomma när jag givit den en chans.

För resten så kollade jag upp, på min Storytel-sida, vem som skrivit boken om Den röda adressbokenStrandcaféet – och då såg jag att jag lyssnat på en bok till nyligen: Den röda adressboken av Sofia Lundberg – och den tyckte jag verkligen om! Berättelsen handlar om en mycket gammal kvinna, Doris, som lever ensam i Stockholm och vars enda kontakt med yttervärlden är besöken av hemtjänst och skype-samtalen med systerdotterdottern Jenny i USA. Förutom denna är hon helt ensam i världen; – i hennes röda adressbok, som har sin bestämda plats på köksbordet, är alla namn utom Jennys överstrukna, döda. Det är en välskriven och varm relationsroman som tar oss med till både 20-talets Stockholm, mellankrigstidens Paris och USA medan Doris minns, med adressbokens hjälp. Läs den! Den bäddar in sig i hjärnan som en liten god karamell och det känns både som att jag har träffat flera personer ur boken, och att jag vet precis hur Doris lägenhet ser ut.

Så – visst läser jag. När jag lärt mig göra kategorier ska jag göra en läsdagbok! Vad läser du Kitty?


 

Kategorier?

Hej Kitty!

En teknikfråga; hur gör man egentligen med kategorier? När man som jag ofta vill spotta ur sig en hel drös inlägg om stort som smått, tänker jag att det vore bra att kunna sortera upp saker lite. Till exempel har jag planer på att försöka krympa till hösten, det kanske är dötrist för somliga och högaktuellt för andra. Då kunde ju lämpligen de inlägg som handlar om sådant hamna under en rubrik, så det gick att klicka direkt dit, alternativt klicka bort/scrolla förbi.

Likadant skulle jag vilja skriva ganska mycket om böcker och litteratur, det kanske intresserar vissa, som kanske å andra sidan inte alls vill läsa någonting om mig och mitt vardagsliv. Då skulle det ju kunna finnas en käck rubrik för just det osv.

Bildresultat för träd med stammar och grenar tecknatAllra helst skulle jag vilja att det var lite som ett träd, med stammen: alla inlägg, och sedan grenar, tex privat, skola, nyheter, kultur och så underrubriker på det i sin tur, tex under ”privat”, kunde det finnas, familj, träning, krymperier osv. Men det måste gå att stoppa in samma inlägg under flera kategorier. Jag kanske skriver ett inlägg om en bok, som präglat mig som person – det kanske skulle passa både inom kultur/litteratur och personligt/minnen osv osv.

Jag undrar också ifall det går att sortera in inläggen i kategorier i efterhand, alltså, om jag nu får rätt på det, om jag kan stoppa in det jag redan har skrivit, eller om det är kört för det gamla och jag bara kan börja från och med nu? Förstår du hur jag menar? Har du kanske också en blogg? Hur har du i så fall gjort?

En annan funktion jag verkligen efterlyser är också att kunna göra olika storlek på texten! Ifall jag skriver en lång utvikning, som kanske egentligen inte hör hemma i det jag talar om, fast som jag liksom ändå vill ha med, så hade det varit käckt att kunna ha det med pyttebokstäver (istället för som i mitt inlägg om cirklar och speglingar nedan [eller här, bar för exemplets skull] ha evighetsparenteser). Rätt krångligt att läsa tänker jag.

Men samtidigt vill jag ju kunna markera olika tonfall och pauser osv. Jag antar att en svensklärare (och nu blundar vi praktiskt för det faktum att jag tekniskt sätt är svensklärare med tanke på att jag iaf har behörighet och legitimation för att undervisa i både svenska och svenska som andraspråk – jag menar en riktig svensklärare, en sådan som har läst svenska på universitetet och kan mera om grammatik och stavningsregler än att sjunga ”Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring…” och rabbla tyska ramsor som styr ackusativ och dativ ”An, auf, hinter, in…”) skulle storkna över hur jag använder kommatecken, kolon, semikolon och parenteser – men det struntar jag ganska högaktningsfullt i.

Jag vill att mitt tonfall ska framgå, även i skrift, så ibland använder jag kommatecken för att bara göra en liten paus, och ibland för att göra en inskjuten apposition eller vad det nu kan tänkas heta – och i vanlig ordning som när jag talar med mig själv, vilket jag ju gör när jag skriver blogginlägg har jag lyckats svamla iväg från ämnet. Det här skulle vara en fråga om hur man rent tekniskt hanterar bloggen, men landade i någon slags monolog om kommatering. Borde jag kanske försöka styra upp saker lite bättre? Kanske till och med korrekturläsa vad jag skriver och ha någon form av disposition istället för att bara tänka högt, ja eller med fingrarna då…? Fast du är ju en slags dagbok Kitty, och sin dagbok disponerar man ju inte. Men samtidigt vill jag ju gärna att du ska vara interaktiv, såtillvida att jag någonstans ändå vill att du/någon (några!) ska läsa det jag skriver och kommentera – ville jag inte det så skulle jag ju fortsätta skriva i din papperssyster istället…