Är du lat Kitty?

Jag misstänker nämligen att du är det. Eller också bryter jag mot någon oskriven bloggregel om hur mycket och hur ofta man får skriva inlägg. Jag tror nämligen att du bara läser det första, översta inlägget, istället för att klicka runt (som jag gör när jag läser bloggar). Flera gånger när jag skrivit olika saker, samma dag, kan jag se att det sista inlägget har många fler visningar än till exempel det näst sista.

Jag skrev ju tidigare om det här med kategorier och fick uppfattningen att du mestadels föredrar att jag delar upp det jag skriver om, i alla fall en aning mer, så det inte blir fullt så huller-om-bullrigt. Jag har börjat få kläm på det där med kategorier nu, även om de just nu är helt ogenomtänkta och borde heta något snitsigare än ”sett”, ”läst” osv… (Helst hade jag velat göra rubriker; tex ”kultur” och sedan underrubriker om tex teater, musik, litteratur [och kanske underrubriker även här, poesi, prosa, barn- och ungdomsböcker mm])

Fast det vete fåglarna om jag har lust att göra det Kitty, om du ändå bara läser det sista jag skriver…

Så hur är det egentligen Cyber-Kitty? Är du lat?


Ps: Nu har jag gjort ett litet test. Får se om du upptäcker vad det är… Ds

Presentation

Jag har varit så ivrig att komma igång att jag ju fullständigt glömt att presentera mig. Förskräckligt oartigt; fy! Till mitt försvar får jag väl ändå tillföra att jag tänker att eftersom du är min dagbok så b o r d e du ju känna mig, men eftersom du ju faktiskt är en dagbok som, rent tekniskt, består av många olika personer, vore någon form av förklaring kanske på sin plats.

För jag vill ju verkligen att du skall vara min dagbok Kitty – jag har saknat dig så! Särskilt under åren då jag var utbränd. Oj, vad jag hade behövt dig då. Visserligen hade jag inte kunnat läsa dina svar, eftersom jag tappade läsförmågan helt ett tag (totalkatastrof för en litteraturvetare) men märkligt nog kunde jag skriva hela tiden. Synd bara att jag inte gjorde det…

Nå presentation var det. Och kanske någon form av persongalleri?

Jag som skriver kallar mig Hondjuret, efter Inger Edelfelds underbara karaktär med samma namn (har du inte läst, så gör det bums) bor i Hondjurshålan, en ständigt stökig lägenhet i staden, på halvtid tillsammans med mina numera tonåriga barn Storasyster och Lillebror, och på heltid med mannen (sedan tio år tillbaka) Maken.

Fram till i höstas bodde också världens finaste Fröken Hund här, en stor svart pälsig Hovawart, som, drygt tio år gammal, tyvärr blev hastigt sjuk och lämnade oss. I periferin finns också vuxna extrasönerna Äldstesonen och Yngstesonen, båda utflugna och boendes på annan ort. Ibland bor vi också på landet, i torpet Herrgården, bland kirskål, brännässlor och mullvadshögar, fast inte a l l s så ofta som jag vill.

Jag är litteraturvetare i grunden och har arbetat med allt mellan himmel och jord: vårdare på gruppbostad, Konsumkassörska, receptionist, kundtjänsttelefonist, informatör. Jag levde med barnens pappa Exet när han plötsligt, dagen efter Storasysters fyraårsdag, när Lillebror var halvvägs på väg i magen, plötsligt meddelade att han inte älskade mig längre och hade för avsikt att flytta. Detta gjorde han omedelbart. Bortsett från känslokaos och praktiska bestyr ledde detta också till att jag fick tänka om karriärmässigt. När Lillebror kommit till världen och blivit tillräckligt stor för att börja förskola, satte jag mig i skolbänken igen och läste till lärare, något som alltid legat och skvalpat i bakhuvudet som en potentiell plan B.

Efter lite vikariat här och där hamnade jag i särskolan, med utvecklingsstörda elever (eller med funktionsnedsättningen begåvningshandikapp eller vad det nu är meningen att man ska säga med den politiskt korrekta benämningen – du förstår vad jag menar, eller hur?) och stormtrivdes där. Tyvärr ledde olyckliga chefsbyten och löjligt ökad arbetsbelastning i sämsta tänkbara kombination till att jag blev sjuk i stressrelaterat utmattningstillstånd årsskiftet 2014/15 med lång sjukskrivning till följd. Jag lever fortfarande i allra högsta grad i sviterna efter det, men börjar så sakteliga leva igen efter att ha kämpat som en galning för att bara hålla näsan hjälpligt över vattenytan.

Jag har bytt jobb (och chef, tack och lov!) och arbetar nu i grundskolan. På lågstadiet på en så kallad indexskola, vilket innebär att den anses behöva mer resurser och högre personaltäthet på grund av att den ligger i ett område med hög andel socialt och/eller ekonomiskt utsatta familjer. (Det funkar lite som handikappsystemet i golf, fast tvärtom.) För min del betyder det att jag delar ansvaret för en klass med en kollega och ingår i ett (fantastiskt) arbetslag med många extraresurser till hjälp och att min arbetsbörda reducerats något ofantligt.

När jag inte jobbar eller är med familjen sjunger jag i kör, tränar och lyssnar på talböcker. Jag är svårt förtjust i små datorspel typ Candy-crush, Wordfeud och liknande och legitimerar detta genom att listigt hävda att jag minsann inte a l l s bara slår ihjäl tid; jag läser ju bok! Jag är även snudd på löjligt förälskad i mitt badkar, som egentligen inte alls får plats i vårt pyttelilla badrum, men som jag med skohorn och specialbeställningar lyckats klämma in ändå. En ljuvlig liten gjutjärnsskönhet, komplett med lejontassar och allt.

Nå. Nu lockar kaffedoft från köket och jag känner mig som att jag redan varit för långrandig. Jag läste ett blogginlägg om dagboksskrivande häromdagen, som gick ut på att man skulle skriva en liten stund varje morgon, oavsett om man tyckte man hade något att säga eller ej, så förr eller senare skulle det liksom ändå bli något av det hela, och jag tänker att det är väl lite så jag ska göra. Men som min kloka farmor brukade säga: För mycket och för lite skämmer allt! Kaffe nu.

Nybörjartankar:

Det är mycket som bubblar upp i huvudet som nybliven bloggerska. Dels tänker jag på utseendet; hur vill jag att bloggen ska se ut? Hur mycket tid och energi har jag lust att lägga på bilder och typsnitt, bakgrunder och layout? Jag tror att jag vill ha någon form av bild/symbol, typ som profilbilden på Fb, fast jag vill ju kanske inte riktigt synas ”på riktigt” här. Eller vill jag kanske det ändå? Jag har redan berättat för maken att jag börjat skriva här, så honom är jag iaf inte hemlig för. Egentligen skulle jag kanske varit superhemlig, då blev det liksom min egen, riktiga, dagbok. På många sätt ett vettigt alternativ, fast redan för sent, eftersom jag redan ”skvallrat”. Återstår då total öppenhet, fast det känns inte som ett vettigt alternativ, eller (och jag inser att jag ju redan valt, så vad är det egentligen jag tjafsar om) någonslags ”mellanmjölksalternativ”. Inga namn. Inte direkt hänga ut någon annan, fast å andra sidan inte speciellt hemlig heller. Mina innersta tankar håller jag för mig själv, eller skriver i pappers-Kitty, medan det där andra, lite småpratiga kan få bo här.

Ganska enkelt och självklart egentligen. Inga regler. Jag bara skriver och så ser vi var det landar. Det är ju ganska mycket upp till dig också Kitty. Om du ska bli en levande, interaktiv dagbok, kan jag ju inte bara prata för mig själv. Du måste svara. (Jag hoppas att du inte redan har gjort det, men hindrats av någon slags inställning som jag har missat, i så fall ber jag om ursäkt.)

Så småningom, när jag fattar hur man gör, tänker jag lägga till någon form av persongalleri. Och kanske tagga inläggen på något snofsigt sätt så att de kan sortera in sig under rubriker så du kan läsa om det som intresserar dig mest; vardagsprat, åsikter, skolan, böcker eller vad det nu kan tänkas bli. Med största sannolikhet kommer jag att spotta ur mig en hel drös inlägg nu på kort tid, för att sedan lugna mig något…

Men det är ganska mycket jag borde lära mig. Jag vill till exempel kunna länka här på sidan till andra bloggar som jag gillar och läser/följer; det borde ju inte vara så orimligt svårt att få till. Och så var det det där med rubriker och taggningar; det känns svårt och får nog vänta lite. Fast jag måste komma på någonslags namn ganska omgående; just nu verkar det ju som om det är jag som är Cyber-Kitty, och det är det ju inte alls! Jag är ju jag. Det är du som läser (och kommenterar!) som är Kitty. Det där måste jag bestämma ganska bums känns det som. Har du något förslag på vad jag ska heta? Mitt ”vanliga” namn, eller något ”hittepå”? Och själva bloggen? Du är ju Cyber-Kitty oavsett vad, fast hela bloggen kanske inte ska heta det; den kanske borde heta något helt annat, typ: Världen enligt mig, eller Mammamummel (så mysigt det blev i skrift, som Fem myrors Mulliga mysiga bokstaven M). Har du några idéer så hojta till!

Nu ska jag lugna mig en liten stund iallafall och göra något annat. Jag tror för övrigt att jag borde skrämma liv i min ”riktiga”, stationära dator. Nu skriver jag på iPaden, pekfingervals, och det tar för lång tid för att bli riktigt bra. Jag vet inte hur det är med dig Kitty, men jag tycker det blir annorlunda när jag skriver för hand och/eller på maskin. Det som kommer ut ur mig blir påverkat av både kontexten och en hel drös andra saker. Det här är iPad-varianten. Enkel och tillgänglig, men förmodligen lite rörigare än datorvarianten och inte lika personlig som om jag hade skrivit med en behaglig penna på vackert papper.

Nå. Sluta var det ju som jag skulle. Det gör jag nu. Hepp!

 

Första blogginlägget

Hej Kitty!

Det var länge sedan sist, men jag har saknat dig så himla mycket att jag känner att det nog ändå är dags att bli kompis med dig igen. Du är väl inte sur, hoppas jag, för att jag varit borta så länge? Jag har skrivit ganska tappert i ”Pappers-Kitty”, men hon kan ju inte svara som du kan…

Om du har hunnit glömma, eller är ny, så är det alltså du som läser nu, som är Cyber-Kitty, min interaktiva dagbok (efter Anne Franks dagbok) där jag kommer att skriva stort som smått. Jag har inte riktigt bestämt mig än för hur hemlig jag tänker vara; jag kommer ju såklart att skriva om fler personer än mig själv, och det är ju inte alldeles säkert att de uppskattar att bli skrivna om, på ett sätt så att de känns igen. Samtidigt så är du ju min, alldeles egna, dagboksvrå i cyberrymden och då måste jag ju faktiskt få skriva som jag vill! Kan vi inte säga så här Kitty, att om du vet vem jag skriver om, eller känner mig IRL, så kan du väl tänka på att dels inte försäga dig, så någon annan blir ”avslöjad” och dels inte ta illa upp ifall du tycker dig känna igen dig på ”fel sätt”  i mina inlägg. Säg då hellre till, så kan jag förklara, eller kanske ändra. Är det ok? I så fall tycker jag att det bara är att köra!

Vad vill du höra mest om? Vad vill du veta? Är det något du tycker jag ska förklara närmare? Vad tycker du jag ska heta förresten; mitt förnamn eller något ”hittepåigt”? (Du kanske till och med har något förslag?) Jag tar gärna emot all hjälp jag kan få såhär i början innan jag blivit varm i kläderna.

Kram på dig sålänge! Hoppas du svarar snabbt! 😘