Är du lat Kitty?

Jag misstänker nämligen att du är det. Eller också bryter jag mot någon oskriven bloggregel om hur mycket och hur ofta man får skriva inlägg. Jag tror nämligen att du bara läser det första, översta inlägget, istället för att klicka runt (som jag gör när jag läser bloggar). Flera gånger när jag skrivit olika saker, samma dag, kan jag se att det sista inlägget har många fler visningar än till exempel det näst sista.

Jag skrev ju tidigare om det här med kategorier och fick uppfattningen att du mestadels föredrar att jag delar upp det jag skriver om, i alla fall en aning mer, så det inte blir fullt så huller-om-bullrigt. Jag har börjat få kläm på det där med kategorier nu, även om de just nu är helt ogenomtänkta och borde heta något snitsigare än ”sett”, ”läst” osv… (Helst hade jag velat göra rubriker; tex ”kultur” och sedan underrubriker om tex teater, musik, litteratur [och kanske underrubriker även här, poesi, prosa, barn- och ungdomsböcker mm])

Fast det vete fåglarna om jag har lust att göra det Kitty, om du ändå bara läser det sista jag skriver…

Så hur är det egentligen Cyber-Kitty? Är du lat?


Ps: Nu har jag gjort ett litet test. Får se om du upptäcker vad det är… Ds

Mrs wet t-shirt?

Bildresultat för farbror melker saltkrÃ¥kan Precis som farbror Melker alltid badar med kläderna på, har jag börjat duscha med sovtröjan på före läggdags nu under värmeböljan. Inte alls så läskigt som jag trodde det skulle vara att ligga i sängen med blöta kläder och det torkar igen skrämmande snabbt. Eftersom farbror Melker är sötare än jag så får du hålla till godo med honom på bilden.

Godnatt och sov så gott Kitty!

Kategorier?

Hej Kitty!

En teknikfråga; hur gör man egentligen med kategorier? När man som jag ofta vill spotta ur sig en hel drös inlägg om stort som smått, tänker jag att det vore bra att kunna sortera upp saker lite. Till exempel har jag planer på att försöka krympa till hösten, det kanske är dötrist för somliga och högaktuellt för andra. Då kunde ju lämpligen de inlägg som handlar om sådant hamna under en rubrik, så det gick att klicka direkt dit, alternativt klicka bort/scrolla förbi.

Likadant skulle jag vilja skriva ganska mycket om böcker och litteratur, det kanske intresserar vissa, som kanske å andra sidan inte alls vill läsa någonting om mig och mitt vardagsliv. Då skulle det ju kunna finnas en käck rubrik för just det osv.

Bildresultat för träd med stammar och grenar tecknatAllra helst skulle jag vilja att det var lite som ett träd, med stammen: alla inlägg, och sedan grenar, tex privat, skola, nyheter, kultur och så underrubriker på det i sin tur, tex under ”privat”, kunde det finnas, familj, träning, krymperier osv. Men det måste gå att stoppa in samma inlägg under flera kategorier. Jag kanske skriver ett inlägg om en bok, som präglat mig som person – det kanske skulle passa både inom kultur/litteratur och personligt/minnen osv osv.

Jag undrar också ifall det går att sortera in inläggen i kategorier i efterhand, alltså, om jag nu får rätt på det, om jag kan stoppa in det jag redan har skrivit, eller om det är kört för det gamla och jag bara kan börja från och med nu? Förstår du hur jag menar? Har du kanske också en blogg? Hur har du i så fall gjort?

En annan funktion jag verkligen efterlyser är också att kunna göra olika storlek på texten! Ifall jag skriver en lång utvikning, som kanske egentligen inte hör hemma i det jag talar om, fast som jag liksom ändå vill ha med, så hade det varit käckt att kunna ha det med pyttebokstäver (istället för som i mitt inlägg om cirklar och speglingar nedan [eller här, bar för exemplets skull] ha evighetsparenteser). Rätt krångligt att läsa tänker jag.

Men samtidigt vill jag ju kunna markera olika tonfall och pauser osv. Jag antar att en svensklärare (och nu blundar vi praktiskt för det faktum att jag tekniskt sätt är svensklärare med tanke på att jag iaf har behörighet och legitimation för att undervisa i både svenska och svenska som andraspråk – jag menar en riktig svensklärare, en sådan som har läst svenska på universitetet och kan mera om grammatik och stavningsregler än att sjunga ”Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring…” och rabbla tyska ramsor som styr ackusativ och dativ ”An, auf, hinter, in…”) skulle storkna över hur jag använder kommatecken, kolon, semikolon och parenteser – men det struntar jag ganska högaktningsfullt i.

Jag vill att mitt tonfall ska framgå, även i skrift, så ibland använder jag kommatecken för att bara göra en liten paus, och ibland för att göra en inskjuten apposition eller vad det nu kan tänkas heta – och i vanlig ordning som när jag talar med mig själv, vilket jag ju gör när jag skriver blogginlägg har jag lyckats svamla iväg från ämnet. Det här skulle vara en fråga om hur man rent tekniskt hanterar bloggen, men landade i någon slags monolog om kommatering. Borde jag kanske försöka styra upp saker lite bättre? Kanske till och med korrekturläsa vad jag skriver och ha någon form av disposition istället för att bara tänka högt, ja eller med fingrarna då…? Fast du är ju en slags dagbok Kitty, och sin dagbok disponerar man ju inte. Men samtidigt vill jag ju gärna att du ska vara interaktiv, såtillvida att jag någonstans ändå vill att du/någon (några!) ska läsa det jag skriver och kommentera – ville jag inte det så skulle jag ju fortsätta skriva i din papperssyster istället…

Cirklar och speglingar

Jag sitter och tittar på en dokumentärfilm på teve. Speglingar heter den och handlar om en mor-dotter-relation. Det väcker så mycket tankar; dels eftersom jag umgicks hela dagen igår med både min mor och min dotter (och min son med för den delen, fast han får inte vara med i den här diskussionen nu) och därmed själv var både mamma och barn samtidigt, och dels eftersom de pratar om ätstörningar, som vi tyvärr har på alldeles för nära håll i bekantskapskretsen; det är märkligt, hur de (och nu har de såklart vinklat det så, eller kanske inte vinklat, men tagit fasta på just detta, eftersom det är en dokumentär, och då vill de ju såklart ”gruppera” eller ”tematisera” eller ”kategorisera” eller vad nu det rätta ordet skulle kunna tänkas vara) levt så lika liv; samma slags ångest, samma känslor, ungefär samtidigt, även om det yttrade sig på många sätt olika.

Jag tänker på mödrar och döttrar och kontroll, och hur vi för över saker, tankar och mönster över generationsgränserna. Ibland i form av likheter, ibland kamouflerat till tvärtom-mönster. Mamman, som är konstnär, levde dålighetsliv med droger och destruktivitet på det glada sextiotalet och dottern blir präktigt dygdemönster med perfekt ordning på sitt rum – båda med ätstörningar, båda med prestationsångest, båda konstnärer, fast på olika sätt. Så lika och så olika. De läser ur sina dagböcker från ungefär samma ålder och jag undrar så hur det skulle låtit om filmen handlat om oss, min mamma och mig, eller mig och min dotter. Vilka mönster har vi gemensamt? Vilka likheter delar vi bakom olikheterna? Så lite vi känner varandra ändå, fast vi delar så mycket. Och bästa kompisen, och hennes dotter – vad delar de? Vore det bra eller dåligt ifall vi hade vetat detta? Skulle kompisdotterns ätstörningar kunna dämpats, mildrats, eller rentav hindrats då? Delar hon och hennes mamma samma lilla monster som sitter där och knaprar i sig av deras innandöme? Skulle de kunna mötas om de visste det? Och vi då? Jag och min mamma? Dottern och jag? Vad går vi och bär på?

Nu skriver jag samtidigt som jag tittar på programmet som har glidit över till förlorade barn, så jag blir jättekluven mellan att vilja titta och hela tiden relatera till det jag ser och att vilja få ur mig det jag tänkte innan, det som fick mig att ta fram datorn och börja knattra samtidigt. Jag hade någon slags idé om att jag aldrig har något viktigt, något riktigt att säga (och nu kommer jag av mig igen, eftersom programmet kommit in på beröm, att mamman aldrig fick beröm som barn [inte jag heller] och därför var noga med att berömma sina egna barn jättemycket, för att hon tänkte [som jag] att om man aldrig fått beröm [för att inte förhäva sig] så, när/om man sedan verkligen får det, så kan man inte ta det till sig, och vid närmare eftertanke är det ju faktiskt precis exakt det som hela det här resonemanget, alltså det utanför paranteserna, någonstans handlar om) fast sedan samtidigt kanske det helt enkelt är så det är för alla? Att det låter och verkar viktigt i mina öron och för min syn, när det är någon annans tankar och upplevelser, inte mina egna gamla vanliga?

Hur tänker du kring det Kitty? Tänker du på sådant, eller är det bara jag som är skum? Lite skumt är det kanske att sätta sig och prata med sig själv och sin låtsaskompis, samtidigt som man tittar på något som verkligen engagerar en. Där har vi ämne för ytterligare en diskussion som heter duga, fast det kanske vi ska ta en annan gång...


img_7061En rolig parentes i programmet var att tjejen som gjorde filmen, alltså dottern, dokumentärfilmaren, berättade att hon och hennes systrar fick ett mentalsjukhus av keramik att leka med, istället för dockskåp. Jag hivade upp kameran och fotade teveskärmen!

(Jag hade strumpebandsfilurer, fast de var en glad och kreativ historia. Dem kan jag också berätta om en annan gång…)


Sverige brinner och värmen tycks aldrig ge med sig. En ung svenska visade prov på enormt civilkurage när hon genom att vägra sätta sig ned i ett flygplan, hindrade genomförandet av en utvisning till Afghanistan. Maken (och många med honom) tycker det var förskräckligt att ta lagen så i egna händer. Jag blev så rörd att jag grät när jag såg videoklippet på Facebook.

Tydligen var den unge mannen en dömd brottsling, men det gör ju inte hennes mod och handlingskraft mindre i mina ögon. Jag tänker på Jonathan i bröderna Lejonhjärtas ord om att man måste våga, för annars är man bara en liten lort.

Så, mitt vanliga cirkelresonemang trogen, kommer jag tillbaka till det här med mödrar och döttrar igen. Det hade kunnat vara min dotter som ställt sig upp där på planet och trotsat hela världen. Hon är banne mig inte heller någon liten lort! Och jag blir alldeles varm och mjukfluffig invärtes av att veta att det finns sådana unga, starka krafter som ska ta över världen! Så det så!

(Själv har jag, förutom att föra komplicerade filibuster-cirkelresonemang med mig själv, köpt en fläkt, handlat kläder i det luftkonditionerade shoppingcentrat och inte minst sörplat i mig mocca-frappé på en multinationell hamburgerkedja. Och ja just det! Jag har beställt fåniga saker jag v e r k l i g e n inte behövde via en säkert både omoralisk och miljömässigt förkastlig kinashoppingsida också…)

Vad har du gjort idag Kitty?


 

Tonårsdöttrar & kaffekoppar

-Kan du inte vara snäll och ta ned din disk i köket, alla de goda kopparna är slut. (en, eller möjligen två koppar dyker upp, naturligtvis på diskbänken, inte i maskinen…)

-Har du tagit ned din disk, jag tycker det är så tomt i skåpet. (Dottern bedyrar att hon gjort så.)

Idag: ”Nu mamma har jag tagit ned alla koppar från mitt rum” (nöjd dotter med Ansvarsfullt Tonfall [hon har sökt jobb idag och känner sig vuxen])

Eftersom jag fortfarande saknade ett och annat (kinkig i värmen) gjorde jag en liten lov in i dotterns rum.

Det här fick jag ihop, och då har jag i n t e rafsat omkring och lyft på saker!!! 😱

Skrock och skolmat

Hej Kitty! Bildresultat för fredagen den trettonde

Det är fredagen den trettonde idag, hur känner du inför det?

Tror du dig drabbas av mera otur vissa dagar än andra? Ja, alla drabbas ju såklart av mer otur vissa dagar än andra; det blev en klantig formulering; jag menar såklart beroende på vilket datum det är. Datumet i sig kan ju inte rimligen påverka ödets gång, men kanske kan det ha en viss ”placeboeffekt”, att man förväntar sig katastrofer så till den milda grad att de till sist inträffar?

Vissa skrock kan man ju ändå förstå upprinnelsen till. Det är ju inte så smart att gå under stegar till exempel; personer som eventuellt befinner sig på stegen kan ramla ned och skada sig eller tappa/spilla saker i huvudet på den som går under. En krossad spegel är ger vassa skärvor, för att inte tala om hur dyrbar en spegel var förr. Att lägga nycklar på bordet innebär ju en ökad risk att de glöms bort och/eller hamnar i orätta händer…

Vad finns det mer för skrock? Jo, svarta katter! Spottar du tre gånger över axeln om du ser en svart katt korsa din väg? (En skum sed, undrar om det har något med djävulen att göra, det brukar det ha. Den svarta katten kanske troddes vara ett sådant där häxdjur ute för att hitta på ”hyss” och vars framfart kunde avvärjas med spott?)Johannesört

Det är mycket man måste göra för att inte drabbas av otur. Säga konstiga ramsor ifall man råkar säga något samtidigt som kompisen. Slå varandra om man ser en gul bil. Säga peppar, peppar ta i trä, för att något ska bli som man hoppas. (Är det då trä, som i ett krucifix tro?) Vitlök mot vampyrer, och stål i olika former som ska läggas både här och där. Johannesört som man fått av en vän sägs skydda mot trolldom. Vad finns det mer?

När jag var liten blev det stensäkert regn nästa dag ifall man dödade en spindel. Det blev det å andra sidan ifall man inte åt upp sin mat också, du vet den som de stackars barnen i Afrika så gärna ville ha. Å, alla dessas stackars barn i Afrika som skulle utfodras med leverbiffar, redd grönsakssoppa och klumpigt potatismos – jag tyckte nästan mer synd om dem för den sakens skull än för hungern. Ifall de nu var så fattiga, varför skulle de tvingas äta så äcklig mat?! Jag antar att jag inte var det enda välnärda i-landsbarnet som fantiserade om olika konstruktioner för maskiner/långa rör som snabbt kunde skjutsa iväg den överblivna maten innan den blev dålig.

Jag har fortfarande svårt att lämna mat på tallriken. Som barn var jag smal som en speta och blev alltid trugad att ta mera, så jag skulle få lite hull, något att ”ta” av. Det är knappast aktuellt längre, den extra längdcentimetern till trots, men jag får starka olustkänslor när jag inte äter upp.

I skolan predikar jag för mina elever att de hellre ska ta flera små portioner, som de orkar äta upp, än ett jättelass som de sedan kastar. Det är förskräckligt så mycket mat som kastas i skolorna faktiskt! Fast inte av mina barn – de stackarna är hårt hållna. Jag tvingar dem dessutom att faktiskt smaka på maten innan de dömer ut den som oätbar; en klick stor som en ärta ungefär. Till min förtjusning ändrar de sig då ofta: Oj – det här var ju gott! Jag tar lite till! 

Och (nu är jag långt från skrock och fredagen den trettonde) jag måste faktiskt säga om skolmaten, att den oftast är jättegod! Bildresultat för skolbespisning förrBorta är de sura mattanterna som mekaniskt slevade upp samma mängd tråkmat till alla oavsett om de bett om mycket eller lite. Alla får ta själv. Det finns dessutom alltid ett par tre alternativ att välja mellan; det går bra att ta vegetariskt, utan att, som förr, ha behövt anmäla sig som vegetarian.

På min skola trollas det med rester. Har det varit mjukt bröd till maten en dag, finns det vitlöksdoftande brödkrutonger på salladsbuffén nästa dag och mer än en gång har jag känt igen föregående menyer som ingredienser i dagens paj. Det finns nästan alltid ugnsrostade grönsaker, (kanske rödbetor, lök, morötter) och salladsbuffén har alltid minst ett tiotal olika spännande varianter att bjuda på.

Salladsbuffé skolrestauranger
Bild från Malmö skolmåltider.

Ofta finns det pastasallad eller någon matigare salladsvariant med potatis, bönor och/eller linser i när det serveras ”skumma” tillbehör som bulgur eller couscous. Olika dressingar, spännande röror och naturligtvis små skålar med separata grönsaker, sådana som även den kinkigaste lilla mun estimerar; morotsstavar, gurkbitar, grön sallad utan dressing.

Men på min skola finns ofta även citronklyftor, starka pfeferonis, stekt svamp, keso, riven ost, oliver, hummus mm. Alltid knäckebröd, flera sorter dessutom. Hyfsat ofta ”hemmagjord” färskost att bre på. Hur detta är genomförbart med den snudd på obefintliga budget som finns, övergår mitt förstånd. Så hurra för skolmaten och skäms, alla som klagar!


Och apropå att kasta mat. Det b l i r inte regn nästa dag. Då hade vi levt i Atlantis vid det här laget. Finns det fler ”skrock-myter” vi kan sticka hål på Kitty?

Presentation

Jag har varit så ivrig att komma igång att jag ju fullständigt glömt att presentera mig. Förskräckligt oartigt; fy! Till mitt försvar får jag väl ändå tillföra att jag tänker att eftersom du är min dagbok så b o r d e du ju känna mig, men eftersom du ju faktiskt är en dagbok som, rent tekniskt, består av många olika personer, vore någon form av förklaring kanske på sin plats.

För jag vill ju verkligen att du skall vara min dagbok Kitty – jag har saknat dig så! Särskilt under åren då jag var utbränd. Oj, vad jag hade behövt dig då. Visserligen hade jag inte kunnat läsa dina svar, eftersom jag tappade läsförmågan helt ett tag (totalkatastrof för en litteraturvetare) men märkligt nog kunde jag skriva hela tiden. Synd bara att jag inte gjorde det…

Nå presentation var det. Och kanske någon form av persongalleri?

Jag som skriver kallar mig Hondjuret, efter Inger Edelfelds underbara karaktär med samma namn (har du inte läst, så gör det bums) bor i Hondjurshålan, en ständigt stökig lägenhet i staden, på halvtid tillsammans med mina numera tonåriga barn Storasyster och Lillebror, och på heltid med mannen (sedan tio år tillbaka) Maken.

Fram till i höstas bodde också världens finaste Fröken Hund här, en stor svart pälsig Hovawart, som, drygt tio år gammal, tyvärr blev hastigt sjuk och lämnade oss. I periferin finns också vuxna extrasönerna Äldstesonen och Yngstesonen, båda utflugna och boendes på annan ort. Ibland bor vi också på landet, i torpet Herrgården, bland kirskål, brännässlor och mullvadshögar, fast inte a l l s så ofta som jag vill.

Jag är litteraturvetare i grunden och har arbetat med allt mellan himmel och jord: vårdare på gruppbostad, Konsumkassörska, receptionist, kundtjänsttelefonist, informatör. Jag levde med barnens pappa Exet när han plötsligt, dagen efter Storasysters fyraårsdag, när Lillebror var halvvägs på väg i magen, plötsligt meddelade att han inte älskade mig längre och hade för avsikt att flytta. Detta gjorde han omedelbart. Bortsett från känslokaos och praktiska bestyr ledde detta också till att jag fick tänka om karriärmässigt. När Lillebror kommit till världen och blivit tillräckligt stor för att börja förskola, satte jag mig i skolbänken igen och läste till lärare, något som alltid legat och skvalpat i bakhuvudet som en potentiell plan B.

Efter lite vikariat här och där hamnade jag i särskolan, med utvecklingsstörda elever (eller med funktionsnedsättningen begåvningshandikapp eller vad det nu är meningen att man ska säga med den politiskt korrekta benämningen – du förstår vad jag menar, eller hur?) och stormtrivdes där. Tyvärr ledde olyckliga chefsbyten och löjligt ökad arbetsbelastning i sämsta tänkbara kombination till att jag blev sjuk i stressrelaterat utmattningstillstånd årsskiftet 2014/15 med lång sjukskrivning till följd. Jag lever fortfarande i allra högsta grad i sviterna efter det, men börjar så sakteliga leva igen efter att ha kämpat som en galning för att bara hålla näsan hjälpligt över vattenytan.

Jag har bytt jobb (och chef, tack och lov!) och arbetar nu i grundskolan. På lågstadiet på en så kallad indexskola, vilket innebär att den anses behöva mer resurser och högre personaltäthet på grund av att den ligger i ett område med hög andel socialt och/eller ekonomiskt utsatta familjer. (Det funkar lite som handikappsystemet i golf, fast tvärtom.) För min del betyder det att jag delar ansvaret för en klass med en kollega och ingår i ett (fantastiskt) arbetslag med många extraresurser till hjälp och att min arbetsbörda reducerats något ofantligt.

När jag inte jobbar eller är med familjen sjunger jag i kör, tränar och lyssnar på talböcker. Jag är svårt förtjust i små datorspel typ Candy-crush, Wordfeud och liknande och legitimerar detta genom att listigt hävda att jag minsann inte a l l s bara slår ihjäl tid; jag läser ju bok! Jag är även snudd på löjligt förälskad i mitt badkar, som egentligen inte alls får plats i vårt pyttelilla badrum, men som jag med skohorn och specialbeställningar lyckats klämma in ändå. En ljuvlig liten gjutjärnsskönhet, komplett med lejontassar och allt.

Nå. Nu lockar kaffedoft från köket och jag känner mig som att jag redan varit för långrandig. Jag läste ett blogginlägg om dagboksskrivande häromdagen, som gick ut på att man skulle skriva en liten stund varje morgon, oavsett om man tyckte man hade något att säga eller ej, så förr eller senare skulle det liksom ändå bli något av det hela, och jag tänker att det är väl lite så jag ska göra. Men som min kloka farmor brukade säga: För mycket och för lite skämmer allt! Kaffe nu.