Baciller och premiärnerver

Ikväll är det premiär på den första av femton föreställningar med den roliga teaterkören. Jag kom ju in ett år senare än de andra i projektet så jag har bara haft den här terminen på mig att öva in repertoaren (20 sånger) för att inte tala om koreografin. Det börjar sätta sig nu, men vi hade verkligen mått väl av ett par repetitioner till. Som det är nu känns det lite som att vi antingen kommer ihåg hur vi ska gå och stå, eller hur vi ska sjunga. När det kommer till dansnumren är vi fortfarande en handfull som mer än varannan gång vänder oss åt fel håll och inte helt nödvändigtvis är på riktigt rätt plats när vi ska börja, vilket i värsta fall resulterar i seriekrock á la dominobrickor. Lägg en brakförkylning på det, med hosta, huvudvärk och mörk beslöjad whiskyröst så sammanfattar det nog stämningen rätt väl.

Fast det är vanvettigt roligt! Jag återkommer med rapporter när livsandarna vaknat en smula mera. Det vankas höstlov så jag hoppas hinna rapportera mera, både om teatern, om läsning/lyssning, att vara mor till en akademiker, om lägenhetsbygge, om kooperativt lärande, om teatersminkning, npf-diagnoser och skolans skyldighet att anpassa, försvunna läppstift, ouppfostrade hundvalpar, vänskap i datorspel, östrogenmirakel, viktväkteri och varför order om klassrumsbyten dagen innan höstlov kanske inte är en så strålande idé. Typ så…

I den bästa av världar har jag snart fått in en bättre rutin för bloggande och kommer att kunna skriva mera regelbundet (för jag saknar dig Kitty!!!) och i väntan på det hoppas jag du har överseende med mina oregelbundna nedslag.

Vi ses! 🎭😘

Nödbroms

Jag hade inte mycket mer än skrivit förra inlägget förrän jag insåg hur dumt det lät. Nej, jag orkar såklart inte sjunga och koncentrera mig mellan 10 och 19.30 med bara kort lunch och kaffepaus. Jag smsade körledaren i kyrkokören att det inte blev någon Dvorak för mig idag och kände hur axlarna sjönk en decimeter.

Teaterkörsrepetitionen gick strålande. Vi betade av andra akten igår och första idag. Mest fokus på sången, men vi pratade oss även igenom manuset, övade repliker, hur vi ska gå och stå (eller dansa). Den viktigaste rekvisitan är tio skärmar med olikfärgade sidor som flyttas fram och tillbaka enligt ett, iallafall i mitt tycke, rätt komplicerat schema. Men det börjar ta form! Det som tidigare mest kändes som en konsert med lite halvkonstiga sketcher emellan tar nu form som en sammanhängande (jättebra) föreställning. Det är omtumlande, förvirrande, jättesvårt och superduperkul!!!

Balansgång

Den här helgen går helt i musikens tecken. Det är rephelg med teaterkören 10-16 både lördag och söndag med koreografi/ rekvisita som ska sättas, förutom själva sången. Intrikata små trevligheter som handlar om fingerdanser, flyttbara skärmväggar, blonda peruker och en lång toga med text på ena sidan. Samtidigt är det konsert med andra kören; Dvoraks Mässa i D op. 86, med orkester och solister, förutom oss i kören.

Om jag smiter lite tidigare från sång- och dansträningen och redan är ombytt, hinner jag, fast frågan är hur länge rösten håller, för att inte tala om huvudet. Det är en svår balans det där. Hur mycket roligheter orkar jag innan det blir för mycket? Båda sakerna är kul och ger energi, fast de kostar såklart också.

Som grädde på moset är det containerhelg i bostadsföreningen och dottern vill egentligen att vi ska tömma skräp för att kunna gå vidare med vårt ”flytta-runt-saker-och-byta-plats-på-rum-så-vi kan-göra-en-lägenhet-med-egen-ingång-till-henne-projekt”. Puh. Fast jag tänker att vi kan köra själva till tippen med grejer en annan dag och försöker att inte stressa upp mig, men jag oroar mig för att hon försöker passa på att slänga en massa saker som jag vill ha kvar medan jag inte är där och håller ett vakande öga.

Nå. Just nu ägnar jag mig åt bästa sortens prokrastinering och skriver till dig Kitty, istället för att leta fram lämplig lunchmat och damma av konsertstassen. För övrigt har jag krympt 7 kg, sedan terminsstart, eller när det nu var vi gick med i viktväktarna. Snart börjar det synas ordentligt. 😊

Vad hittar du på i helgen?

Livstecken

Hej Kitty!

Livet rullar på i hundranittio känns det som, och varje dag händer det saker som jag hade velat blogga om. Fast så är det det där med tiden, den som liksom inte räcker till…

Vi var på landet i helgen, en välbehövlig paus från ekorrhjulet; vi gjorde så lite som möjligt, eldade brasa och hörde talbok. Tyvärr hände något med brunnen/pumpen, så vi hade inget vatten, mer än på dunk (vi tar med dricksvatten hemifrån, eftersom vi inte kollat vattenkvalitén på länge) och fick spola på toan med hink från vattentunnan. Lite meckigt, men funkar det också.

Mina två körprojekt är i full gång. Å ena sidan Dvoraks mässa i d-dur, med symfoniorkester och proffssolister. Skolade röster, noter och precision, gloria och kyrie i långa banor. Å andra sidan den sceniska kören med fart och fläkt, pop/rock/visor, koreografi och teater. Utantill såklart, mycket gester och experimenterande med olika klanger.

På jobbet kämpar vi på med att försöka vända (läs baxa) gruppen åt rätt håll. Av 19 elever är det kanske fyra, fem stycken som gör ungefär det är meningen att de ska göra och ibland, när konflikterna duggar tätt, alla pratar (skriker) rakt ut och suddgummibitar yr genom luften, känns det som att simma genom seg havregrynsgröt, men vi ger oss inte. Jag samlar på positiva ögonblick, och de blir fler och fler, även om jag såklart hade önskat att de var normaltillståndet. Idag hade vi föräldramöte och det är skönt att få positiv feedback på det vi gör. Många föräldrar kom och alla var positiva. Vi jobbar ganska intensivt för att få en extra resurs i klassen eftersom vi har flera elever med problemskapande beteende och konflikterna är många och minst sagt tålamodskrävande.

Viktväkteriet fungerar bättre än vi trodde. Maken får till min förtrytelse äta avsevärt fler points än jag, men går ändå ned snabbare. Han är förvisso större också, nästan 2dm längre, så det är kanske inte så konstigt. Vi krymper enligt plan iallafall båda två. Inte rekordsnabbt, men 5-6kg är redan borta och jeansen sitter inte som ålskinn längre. Bäst är att det är ett gemensamt projekt. Vi gör det tillsammans, annars hade det aldrig funkat.

Idag berättade vår chef på vår APT (arbetsplatsträff) att det finns en vakant förstelärartjänst på skolan och att ledningen gärna ser interna sökande. Jag är ganska sugen att söka, men vill inte ta på mig för mycket, så det blir pannkaka av alltihop. Att det skulle generera ett lönelyft på ca 5000:-/mån gör ju inte saken mindre intressant…

Nå. Nu ska jag planera ett par saker inför morgondagen och krypa till kojs.

Godnatt Kitty – where ever you are!

Uppgiven

Relaterad bildSöndag kväll och jag borde sova. Precis då kommer jag naturligtvis på en massa saker jag borde ägna mig åt, eller rättare sagt, som jag borde ägnat mig åt för länge sedan (planerat lektioner till exempel) men skjutit upp…

Idag har dotra och jag försökt röja i vårt skräprum som ska förvandlas till Lillebrors rum, eftersom hans rum ska återställas till det kök, det en gång var. Vi ska bygga en etta till Storasyster, under förutsättning att vi någonsin får hål på skräpet.

När andra människor säger att de har stökigt, verkar de mena att de typ har en väska i hallen, lite post på ett bord, en odiskad kaffekopp och en obäddad säng. När jag säger att jag har det rörigt menar jag att jag har ett helt rum fyllt av blandat skit upp till taket. Det är min egen bråte, som samlats på hög efter att jag i olika situationer varit tvungen att göra panikröjningar och sedan aldrig tagit itu med det.

I den här familjen verkar allt gemensamt automatiskt vara mitt ansvar, och om jag inte tar hand om det tvår alla andra sina händer. Jag är verkligen värdelös på att komma till skott och röja och jag känner ofta att jag längtar efter att också kunna få bara säga: Nej – det där är inte mitt, och gå därifrån.

Kruxet är bara att det oftast är mitt, eller totalt hopblandat. Skräp och skatter huller om buller. Hopblandat av mig, fast i det gemensammas tjänst. Jag har så slagit knut på mig själv i försöken att göra det bra för alla andra att mina egna saker har fått hafsas undan lite hipp som happ, och då blir det kaos i slutändan. Jag går faktiskt inte riktigt med på att det bara skulle vara mitt ansvar att reda upp det.

Usch och blä för sådant! Vi har två vindar och två källare knökfulla med bråte som jag inte reder ut att fixa iordning på egen hand. Jag är hur bra som helst på att slänga saker, men jag kan inte göra det ensam och jag är värdelös på att bestämma var saker ska vara. När maken och jag träffades sade han nyförälskat att han gärna kunde hjälpa mig med sådant. Det blev aldrig av, och nu tycker han att det som handlar om mig och barnen inte har ett skvatt med honom att göra. Var kom det ifrån? Sedan när kan man välja vilka delar av familjelivet man tycker är jobbigt och så bara försvinner de?

Kinkig, sur och trött blir och är jag!

 

Trellehoulla

Eftersom det inte går att frambringa några läkartider i Malmö där jag bor, inom utsatt tid, har jag fått kallelse till lasarettet i Trelleborg. (Ja, eller Trellehoulla, som det heter på klingande skånska.)

Jag ska vara där klockan elva, vilket innebär att jag behöver ta en buss ca 9.45, dvs inte någon idé att sticka till jobbet och hålla en halv lektion innan. Alltså får jag ta ledigt = missar lön (för vad det nu är 1,4 dagar tror jag, vi lärare har en förskräcklig kvot för sånt, eftersom vi jobbar 45h/v) plus måste naturligtvis själv betala bussen dit och hem.

Ganska dyrt läkarbesök jämfört med om jag fått en tid i Malmö, dit jag kunde cyklat på 5 min från jobbet faktiskt. Nu är jag givetvis tacksam över att jag bor i ett land där jag överhuvudtaget har möjlighet att gå till läkare när jag blir sjuk, och visst har jag råd att avstå en dags lön, men jag tycker det borde finnas ett mera rättvist system för sådant här. Tex inget löneavdrag vid specialistläkartider och fri buss/tåg-resa mot uppvisande av kallelsen till exempel. Då hade jag tjurat lite mindre idag.

Maken är iväg på jobbresa tor-fre och behövde bilen där, annars hade jag kunnat köra, fast jag åker helst kollektivt i så stor utsträckning det går. Ja, eller cykel. Det är mitt bästa färdmedel. I Malmö är cykeln det klart överlägsna sättet att ta sig fram, det går fortare än både buss och bil, alla gånger.

Hur färdas du helst Kitty?


Du har väl röstat Kitty?

Om du i n t e har det, så hinner du fortfarande; vallokalerna har öppet till 20.00.

Jag har röstat för ett Sverige med en dräglig lägstanivå, där alla medborgare självklart behandlas lika oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning, ett land där tillgångar fördelas efter behov, utifrån förmåga, där kultur, vård, omsorg och skola är viktigt.

Så det så!