Livstecken

Hej Kitty!

Livet rullar på i hundranittio känns det som, och varje dag händer det saker som jag hade velat blogga om. Fast så är det det där med tiden, den som liksom inte räcker till…

Vi var på landet i helgen, en välbehövlig paus från ekorrhjulet; vi gjorde så lite som möjligt, eldade brasa och hörde talbok. Tyvärr hände något med brunnen/pumpen, så vi hade inget vatten, mer än på dunk (vi tar med dricksvatten hemifrån, eftersom vi inte kollat vattenkvalitén på länge) och fick spola på toan med hink från vattentunnan. Lite meckigt, men funkar det också.

Mina två körprojekt är i full gång. Å ena sidan Dvoraks mässa i d-dur, med symfoniorkester och proffssolister. Skolade röster, noter och precision, gloria och kyrie i långa banor. Å andra sidan den sceniska kören med fart och fläkt, pop/rock/visor, koreografi och teater. Utantill såklart, mycket gester och experimenterande med olika klanger.

På jobbet kämpar vi på med att försöka vända (läs baxa) gruppen åt rätt håll. Av 19 elever är det kanske fyra, fem stycken som gör ungefär det är meningen att de ska göra och ibland, när konflikterna duggar tätt, alla pratar (skriker) rakt ut och suddgummibitar yr genom luften, känns det som att simma genom seg havregrynsgröt, men vi ger oss inte. Jag samlar på positiva ögonblick, och de blir fler och fler, även om jag såklart hade önskat att de var normaltillståndet. Idag hade vi föräldramöte och det är skönt att få positiv feedback på det vi gör. Många föräldrar kom och alla var positiva. Vi jobbar ganska intensivt för att få en extra resurs i klassen eftersom vi har flera elever med problemskapande beteende och konflikterna är många och minst sagt tålamodskrävande.

Viktväkteriet fungerar bättre än vi trodde. Maken får till min förtrytelse äta avsevärt fler points än jag, men går ändå ned snabbare. Han är förvisso större också, nästan 2dm längre, så det är kanske inte så konstigt. Vi krymper enligt plan iallafall båda två. Inte rekordsnabbt, men 5-6kg är redan borta och jeansen sitter inte som ålskinn längre. Bäst är att det är ett gemensamt projekt. Vi gör det tillsammans, annars hade det aldrig funkat.

Idag berättade vår chef på vår APT (arbetsplatsträff) att det finns en vakant förstelärartjänst på skolan och att ledningen gärna ser interna sökande. Jag är ganska sugen att söka, men vill inte ta på mig för mycket, så det blir pannkaka av alltihop. Att det skulle generera ett lönelyft på ca 5000:-/mån gör ju inte saken mindre intressant…

Nå. Nu ska jag planera ett par saker inför morgondagen och krypa till kojs.

Godnatt Kitty – where ever you are!

2 reaktioner till “Livstecken

  1. sök! av det förstelärare jag stött på så ser inte jag att dom gör jättemycket mer, men misstänker att det är en del möten.men tanken att driva verksamhet framåt kan jag liksom inte se irl. sök du är klippt onskuren för det, smart, analytisk och ödmjuk- do it

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s