Uppgiven

Relaterad bildSöndag kväll och jag borde sova. Precis då kommer jag naturligtvis på en massa saker jag borde ägna mig åt, eller rättare sagt, som jag borde ägnat mig åt för länge sedan (planerat lektioner till exempel) men skjutit upp…

Idag har dotra och jag försökt röja i vårt skräprum som ska förvandlas till Lillebrors rum, eftersom hans rum ska återställas till det kök, det en gång var. Vi ska bygga en etta till Storasyster, under förutsättning att vi någonsin får hål på skräpet.

När andra människor säger att de har stökigt, verkar de mena att de typ har en väska i hallen, lite post på ett bord, en odiskad kaffekopp och en obäddad säng. När jag säger att jag har det rörigt menar jag att jag har ett helt rum fyllt av blandat skit upp till taket. Det är min egen bråte, som samlats på hög efter att jag i olika situationer varit tvungen att göra panikröjningar och sedan aldrig tagit itu med det.

I den här familjen verkar allt gemensamt automatiskt vara mitt ansvar, och om jag inte tar hand om det tvår alla andra sina händer. Jag är verkligen värdelös på att komma till skott och röja och jag känner ofta att jag längtar efter att också kunna få bara säga: Nej – det där är inte mitt, och gå därifrån.

Kruxet är bara att det oftast är mitt, eller totalt hopblandat. Skräp och skatter huller om buller. Hopblandat av mig, fast i det gemensammas tjänst. Jag har så slagit knut på mig själv i försöken att göra det bra för alla andra att mina egna saker har fått hafsas undan lite hipp som happ, och då blir det kaos i slutändan. Jag går faktiskt inte riktigt med på att det bara skulle vara mitt ansvar att reda upp det.

Usch och blä för sådant! Vi har två vindar och två källare knökfulla med bråte som jag inte reder ut att fixa iordning på egen hand. Jag är hur bra som helst på att slänga saker, men jag kan inte göra det ensam och jag är värdelös på att bestämma var saker ska vara. När maken och jag träffades sade han nyförälskat att han gärna kunde hjälpa mig med sådant. Det blev aldrig av, och nu tycker han att det som handlar om mig och barnen inte har ett skvatt med honom att göra. Var kom det ifrån? Sedan när kan man välja vilka delar av familjelivet man tycker är jobbigt och så bara försvinner de?

Kinkig, sur och trött blir och är jag!

 

2 reaktioner till “Uppgiven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s