Blandat nattsudd

Oj oj oj Kitty vad tiden skenar iväg! Nu är det sådär mycket jag vill berätta för dig, och klockan är sent och jag borde sovit för länge sedan.

Skolan är i full gång, tredje dagen med barnen avklarad; jag är peppad till tusen och har gett mig katten på att jag ska fånga klassen och göra mönsterelever av mina små värstingar in spe. Det är ljuvliga ungar, men de har haft extrem otur, med täta lärarbyten och otrygghet på många plan. Att flera elever kommer mer eller mindre direkt från kriget och bär med sig minnen som inga barn någonsin skulle vara i närheten av, gör inte saken bättre.

Ifall man roas av sådant finns det en mängd bokstavskombinationer och diagnoser som hade kunnat sättas i pannan på flera av mina elever, men jag väljer att försöka se deras färdigheter istället för tillkortakommanden – och hur skulle man kunna annat än att älska dessa färgsprakande personligheter jag har ynnesten att undervisa!

Till min hjälp har jag Kollegan, en musiker som halkade in i skolans värld lite på ett bananskal, och som råkade bli kvar. Han fick rycka in och vikariera som klasslärare när den ordinarie lärarinnan gråtande lämnade klassrummet – jodå Kitty; de kan vara precis lika förskräckliga som de är ljuvliga. Jag tänker ofta på barnen von Trapp när Freulein Maria i Sound of Music gjorde entré. Alltså innan de joddlade och marscherade i takt, utan lade en vass kotte på Julie Andrews stol medan de skröt om hur de avverkat guvernanter på löpande band. Nå, nu är jag kanske ingen Julie Andrews, och mina elever brister varken ut i stämsång eller dansar i takt – men parallellen finns där ändå!

Vi är tre klasser som planerar tillsammans. I de andra jobbar Fröken, en varm, sympatisk kvinna, direkt, spontan och jordnära, med fallenhet och intresse för drama och mindfulness och Magistern, en sportig norrman, som kan allt från parkour till livsfarlig downhillcykling, kan göra volter och saltomortaler på skidor och ser det bästa i varje barn. Båda två är fantastiskt duktiga och kompetenta och fullständigt prestigelösa – vi planerar tillsammans och hjälper varandra. Till vår hjälp har vi ett resursteam med speciallärare, specialpedagog, socialpedagog och sva- (svenska-som-andraspråks)-lärare.

Jag har bestämt att inte släppa på tyglarna ett dugg, utan har hållt ett högt tempo, med många små moment, som är tänkt att återkomma regelbundet. Jag har gjort stora schemabilder till tavlan där det tydligt framgår vad vi ska göra, alltså inte bara ”svenska”, utan också mera nedbrutet ”skriva”, ”högläsning”, ”biblioteket” osv.

Vi har också haft flera sorters pausgympa, röris och brain-breaks (det kan du googla om du är nyfiken) och imorgon blir det premiär för avslappningsövningar. Det gäller att hitta rätt kombination av att å ena sidan visa att skolan är viktig och att vi måste jobba, och å andra sidan kunna bryta av mellan olika aktiviteter och hitta rätt balans…

Nå – du förstår kanske att jag inte skrivit så mycket…

Kort sammanfattning av veckan ändå:

Jag började i teaterkören. Det gick bra. De andra kunde inte allting utantill, och jag hängde med i svängarna utan större problem, ”sjöng upp” för körledaren och fick ”ok-stämpel”. Kul! Mer om detta sen.

Viktväktandet framskrider över förväntan. Maken har fått blodad tand och lusläser appen efter smartpoints-fattiga recept. Jag har fått sms nästan varje dag i stil med: ”Krämig laxgryta med ris och broccoli, 7 sp. Jag handlar och fixar. Blir det bra?” Och det blir det ju så klart! Vi var på andra mötet idag, vägde in oss, och jag fick guldstjärna efter att ha gått ned fantastiska 3,1kg!!! Jag inser att kroppen antagligen är i chock efter att i princip suttit stilla hela sommaren (jag är ju ingen soldyrkare, utan har mest hållt mig i skuggan) och så kastas in i jobbtempo, så nästa vecka blir det nog mer normal nedgång. Jag har mycket att säga/skriva egentligen om viktväktarnas koncept, men det får jag spara till ett senare tillfälle.

Jag har varit modig och anmält mig till en jättespännande yoga- låtskrivar- skogsträdgårdshelg (fast det känns som att jag redan berättat det – har jag inte?) och varit på en fantastisk utflykt där vi bland annat fick segla en riktig ”sjörövarskuta”, en stilig tvåmastare med röda segel – men allt det där får jag också skriva om en annan gång, för jag skulle ju bara säga hej och inte alls skriva egentligen – och nu måste jag verkligen verkligen sova.

Kram på dig Kitty, och godnatt – wherever you are!

(Minns du Jack Killian – en röst i natten?)

Vi har förresten världens roligaste barnboksprojekt på gång i skolan också, men det får jag också berätta om en annan dag…


4 reaktioner till “Blandat nattsudd

    1. Ja, det tycker jag också! Min tillvaro är fylld av en massa ”ska bara”… Som nu till exempel, ska bara svara dig innan jag ska sova, och när maken gick och lade sig skulle jag bara öva några körstämmor och pyssla ihop ett litet skrivhäfte… Fast det blir snart bättre; jag bygger rutiner i kaos (på jobbet alltså) och det tar sin lilla tid, fast jag märker redan att det lönar sig. Di små liven blir mer och mer tama även om de spjärnar emot. 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s