Det blåser på månen

Det blÃ¥ser pÃ¥ mÃ¥nen av Eric Linklater (Innbundet)Har du läst den underbara barnboken Det blåser på månen Kitty? Om inte, så gå genast till närmaste bibliotek och låna den, utan att passera gå!

Det är en tidlös barnboksklassiker skriven av den brittiske författaren Eric Linklater 1944, och handlar om systrarna Dina och Dorinda, som trots att de försöker vara idel flitiga och hjälpsamma, inte kan låta bli att vara busiga. Om detta händer när det blåser på månen kan något förskräckligt hända, och det är precis vad som sker här; just när deras pappa, som är militär, ska resa iväg till det fjärran Bombardiet, blåser den onda vinden rakt in i flickornas hjärtan och förvandlar dem till kängurur.

Flickorna får mycket att göra. Först av allt måste de förhålla sig till det faktum att de är kängurur, sedan hamnar de i en djurpark där de måste komma överens med alla djuren. De uppsöker en häxa för att få reda på vad som krävs för att förvandlas tillbaka till flickor igen och ger sig sedan ut på ett hisnande äventyr för att rädda sin pappa som råkat illa ut.

Jag älskade boken som barn, men vad som gör att jag får något rosenskimrande och lite fjärrskådande i blicken när jag tänker på den, är att jag sträckhögläste hela boken högt, för min då drygt femåriga dotter, en magisk sommarlovsdag när vi hade utackorderat lillebror och hade en alldeles egen, välbehövlig, mamma-dotterdag.

Vi har en jättestor bok (alltså trädet) på gården där vi bor, och i den klättrade vi upp med sagan, blommiga filten och en fiffig korg, med snöre i, som vi hissade upp saft och bullar med. Det hade naturligtvis gått mycket lättare att ta upp dem den vanliga vägen, eller mer förnuftigt kanske att pausa läsningen och fika under trädet istället för i det, men det hade ju inte alls varit lika speciellt och förtjusande.

Hon behövde den där dagen väldigt mycket då det lilla dotterskruttet; hennes pappa hade flyttat hemifrån, morfar var dödssjuk och lillebror tog mycket tid och energi. Jag var själv ledsen, omtumlad, absolut luspank och så där trött som man bara kan bli när man har en sexmånaders bebis som helst vill använda en som levande napp, och kom i brådrasket inte på något annat att göra; idéerna tröt och det kändes som om allt kostade pengar.

Jag misstänker att jag helt enkelt fick syn på bilden på bokomslaget, där Dina och Dorinda sitter uppflugna i ett träd och improviserade ihop något. Det spelar mindre roll hur det hela kom sig, vad som är väldigt mycket viktigare var att det var precis vad dotra behövde där och då. Skrikiga lillebror bortdumpad till någon annan och en knasgalen mamma som klättrar i träd och en saft- och bull-hiss, och att vi satt där i trädet och läste ut hela boken.

(Antagligen hade vi redan läst en bit när vi började, för den är ganska tjock. Jag kollade just på Storytel och där har den en speltid på drygt tio timmar, och riktigt länge tror jag inte vi klängde oss fast däruppe i trädet.)

Dottern är nu nitton år och pratar fortfarande ibland om den där dagen som var bara, bara hennes. Egentligen var vi nog ungefär lika små och trasiga båda två, där och då, även om en av oss fick åtminstone försöka låtsas verka klok och förnuftig. Men inte precis den dagen. Vi kastade bullsmulor på snälla tant Rut och fnissade så vi nästan ramlade ned, när grannarna gick förbi och hoppade till när de hörde våra röster där uppifrån trädet.

Det blev precis den där pausen hon (vi) behövde och vi älskar båda berättelsen om de bångstyriga engelska känguruflickornas äventyr. Det gick bra för Dina och Dorinda på slutet, och för oss också, även om ingen av oss trodde det just då, och det bästa i livet är ju faktiskt gratis!