Nell Walden och Landskrona

Relaterad bildMed Skånetrafikens Jojo Sommar-kort kan en vuxen och upp till tre personer under 20 år åka fritt i två månader, med alla tåg och bussar i hela Skåne. Det kostar en slant (675:- i år) men det tjänas in redan på ett par resor. (enkel resa för en vuxen mellan Malmö och Lund kostar bara det, dryga femtiolappen)

Igår åkte tonårsbarnen och jag på utflykt till Landskrona. Dottern ville se utställningen om Nell Walden, och eftersom förslaget kom från henne och inte från mig, ville även lillebror följa med.

Eftersom det är sommarlovslediga tonåringar vi talar om, så innebar ”vi sticker tidigt” i det här fallet att klockan hunnit bli både tolv och ett innan vi kom iväg, så första anhalt fick bli falafel-ståndet på Centralen, för undvikande av hungergnällande Hondjur.

Sedan gick det som på räls; vi hittade ett tåg, av sorten som i n t e stannar på precis varje liten station längs vägen, kom på utan fadäser och hittade till och med sittplatser med bord så vi kunde äta i lugn och ro.

Det må vara fiffigt av dem att lägga feferonin separat, men brukar man röra sig kring Möllevångstorget är Sofras 59:- för falafelrullen rena rånet.

I Lund klev det på en charmig dam i åttioårsåldern som började berätta om Ulrica och Bertil Valliens glaskonst och att det brukade vara så bra utställningar av dem i Borstahusen, ifall vi skulle vilja åka på fler utställningar i sommar.Bildresultat för ulrica vallien vaser med ansikten och tulpaner

Jag har för mig att min mamma har en eller annan av de där vaserna med tulpaner och ansikten på men sanningen till sägandes är nog glaskonst inte riktigt min grej.

Det var roligt att prata med tanten i alla fall; hon verkade ofta åka samma tågsträcka, för hon berättade om sina olika hållpunkter hon brukade hålla utkik efter längs vägen, ett lustigt hus, några fina hästar och så vidare…

Vi blev alla tre väldigt häpna över hur avsides tågstationen i Landskrona låg, något som Google hjälpte mig att förklara nu i efterhand. Den flyttades till sin nuvarande position i samband med Västkustbanans ombyggnad 2001. En häftig grej är att det går trådbussar (- de enda i Sverige upplyser Google om!) mellan stationen och centrum.

Vi valde dock att promenera, eftersom vi inbillade oss att vi hade någon slags idé om ungefär var konsthallen skulle ligga; vi var där alla tre förra sommaren, när vi hade varit och vandrat på Ven, fast då kom vi ju från andra hållet och följde med en kompis som skötte navigerandet. Den gången tittade vi på det gamla (Sveriges äldsta faktiskt) koloniområdet vid Citadellet. Ofantligt pittoreskt och vackert, har du inte varit där så åk dit! Fast det blev lite tokigt när det visade sig att det vi trott var citadellet, vid närmare eftertanke visade sig vara det gamla vattentornet.

Efter lite gruff, fick vi kaffe och hittade en broschyr som ledde oss rätt:

 

 

 

 

 

Nell Walden var en ny bekantskap för mig, men jag undrar om hon inte var kompis med Ester Blenda Nordström som jag skrev om häromdagen, eller i varje fall samma andas barn. Det visade sig att dottern kunde massor om henne, och berättade mycket mer, och intressantare, än de ganska tråkiga små häftena som konsthallen tillhandahöll. (Här får jag skynda mig att, till utställningens försvar, inflika, att det fanns information, men i form av en massa text i pyttesmått typsnitt längre in i utställningen. Det hade enkelt kunnat göras mer inbjudande.)

Hon var en centralgestalt i bildandet- och upprätthållandet av, kulturtidskriften Der Sturm; från början inriktad på expressionistisk litteratur men som senare kom att bli ett forum för den unga avantgardistiska konsten som omfattade både konstskola, galleri, bokhandel och förlag, och som så småningom blev till den modernistiska Sturm-rörelsen, med namn som Marc Chagall, Paul Klee, Kandinsky och även svenska namn som Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Gösta Adrian Nilsson med flera.

Utställningen visade flera av Nell Waldens egna verk (som jag mestadels tyckte mycket om) och delar av hennes stora konstsamling (inte alls lika tilltalande för mina ögon) men det som jag tyckte var mest intressant var fotografierna av- och berättelsen om, hennes eget liv, den lilla ”blädderhörnan” med texter och omslag från Der Sturm, och en monter med några av hennes texter i svenska tidningar.

 

Till barnens förtret envisades jag med att stå kvar och läsa en lång krönika om Rom, om italienarnas förhållningssätt gentemot främlingar, den hjärtliga och vänliga städfrun som brast i gråt när Nell efter någon veckas vistelse berättade att hon skulle resa hem (senare samma kväll såg jag på nyheterna om de främlingsfientliga brott som på senare tid begåtts just i Rom; en ettårig liten romsk flicka och hennes mamma blev beskjutna vid en lekpark och en mörkhyad medlem av den italienska friidrottstruppen fick ett ägg kastat i ögat, så hornhinnan skadades) och de gemytliga familjeägda trattoriorna där alla välkomnades med öppna famnen och bjöds fantastisk, rustik mat i långa banor, antingen de ville eller ej. Det fanns en krönika om Berlin också, men jag tordes inte stå kvar längre eftersom barnen var klara och det var varmt som i en bakugn på konsthallen. Sällan har jag uppskattat min solfjäder som jag hade i handväskan så mycket som igår!

Dottern berättade om konstnärskretsen Der Blaue Reiter, som var en del av Sturm-rörelsen, att de använde barnets konst som inspirationskälla och lät olika färger inspirera olika sinnesstämningar och känslor.

 

Tänk att få vara en fluga på väggen i deras värld, att få vara med på Der Sturms redaktionsmöten, och i mellankrigstidens Berlins sjudande kulturliv innan Hitler och hans dumskallar kom och förstörde alltihop!

När vi inte stod ut med värmen i konsthallen mera, sökte vi oss ut i skulpturparken utanför och plötsligt blev mina ”nästan-vuxna” barn minst tio år yngre och började hoppa på stenar och balansera på staket.

 

 

Vi gick ned till havet och köpte glass, och lyckades därmed på ungefär tio minuter avverka nästan alla punkterna i broschyren: Citadellet, skateparken, (vad heter det egentligen skate– eller skejt?!) hamnen, Citadellbadet (ett coolt utomhusbad med renat havsvatten i bassängerna), det nya vattentornet (inte tillnärmelsevis lika fint som det gamla) och Sofia Albertina kyrka (som stängde ungefär fem minuter innan vi kom) innan vi tog trådbussen tillbaka till stationen.

Citadellbadet by Wingårdhs | Open-air pools
Citadellbadet är Landskronas stora friluftsbad som ligger både nära centrum och havet. Badet har en unik design ritad av kände arkitekten Gert Wingårdh. (lånat från Landskronas hemsida)

Ps 1)     Det är konstigt förresten, tycker jag, att Landskrona inte gör mera väsen av sin existens. Det är en vacker liten stad som ligger perfekt placerad vid kusten, mitt emellan Malmö och Helsingborg, med svårslagen utsikt över Öresund med Ven, ett stenkast ut i havet.


Ps 2)    (Inte Play Station då alltså) Vi såg ovanligt många permobiler i Landskrona, Sådana där elrullstolar som kör ganska snabbt du vet. Undrar varför?


Ps 3)     Det är intressant att notera cykelkulturen i olika städer. Här kom det flera gånger cyklister på trottoaren, på vänster sida av gatan dessutom, alltså mot körriktningen, och plingade väldigt på oss, som gick på gångbanan, att vi skulle flytta oss, för här kom dom. Åtminstone tre gånger lade vi märke till detta, att folk cyklade på trottoarerna och plingade med cykelklockorna. Jag tror nästan aldrig att jag hört någon som använder ringklockan i Malmö.


 

Bokbloggspremiär

Du lever i migKära nån; redan rubriken på det här inlägget bäddar ju för prestationsångest men jag tror aldrig att jag har bokbloggat förr, så det är faktiskt premiär.

Jag har läst (ja, eller lyssnat på om vi ska vara petiga) Du lever i mig av Kajsa Grytt, juli-boken i den nystartade Fb-ljudbokcirkeln jag tillhör.

Peter, en ung man i 25-årsåldern, hittar efter faderns död en låst byrå full av oöppnade brev, adresserade till honom. De visar sig komma från modern, Veronica, som försvann spårlöst när Peter bara var tre år, och som det aldrig talades om i hemmet. Utgången är på förhand given; naturligtvis läser Peter breven och söker upp sin mamma. Detta till trots är det, långt ifrån någon feelgoodskildring.

Breven står i centrum; det är genom dem vi kan pussla ihop Peter och Veronicas historier och ana, men aldrig få serverat, nycklar till romanens nutid. Efter hand som Peter läser, väcks känslor och minnen som föranleder honom att till sist ta steget och resa till New Orleans och söka upp den mamma han trott vara död. Genom breven skymtar ett destruktivt äktenskap mellan två människor som uppenbarligen aldrig nådde fram till varandra; vi får en bild av fadern, Robert, som en introvert, ordknapp man i lagens utkant med nära till både dryckenskap och ilska men som ändå av Veronica upplevdes som den som bäst förmådde tolka och tillfredsställa barnet Peters behov.

Till en början kom jag inte alls in i romanen; jag fick börja om flera gånger och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog givit upp, något som är extremt ovanligt för mig. Till stor del tror jag det berodde på författaruppläsningen; jag retade mig på Kajsa Grytts monotona läsning. Jag vande mig efter hand, men det tog ovanligt lång tid. Boken hade verkligen vunnit på att läsas in av en proffsuppläsare!

Jag är väldigt kluven till vad jag egentligen tycker om boken. På något sätt känns den inte riktigt färdig. Berättelsen spretar åt olika håll, karaktärerna saknar trovärdighet och språket lämnar stundtals ganska mycket övrigt att önska. Läraren i mig, hade velat lämna tillbaka den till Kajsa Grytt med pilar och streck och kommentarer i marginalen för omarbetning, för det är en berättelse som hade förtjänat lite mer jobb!

Jag älskar beskrivningarna av New Orleans, jazzen, värmen, människorna och jag gillar att Peter och Veronica inte bara faller i varandras armar och rider rakt in i solnedgången, även om jag annars är väldigt svag för lyckliga slut.

Min favoritkaraktär i boken, som egentligen nästan inte är med alls, är Peters flickvän Sara, som känns som en frisk och normal fläkt bland alla vinddrivna existenser. En annan karaktär som jag däremot inte köper alls är Wendell, den amerikanske jazzmusikern som får Veronica att för andra gången bryta upp och starta om på en ny plats. Beskrivningen av honom känns som en platt återvändsgränd och hade verkligen behövt mer arbete för att förtjäna sin plats i handlingen.

På något sätt, samtidigt som jag nyss sade att jag tyckte karaktärerna saknar trovärdighet, tycker jag att de också, just genom sina tillkortakommanden, känns väldigt äkta; Peter som har så mycket känslor som han saknar förmåga att sätta ord på, och mamma Veronica som tvärtom är mer ord än känslor. Hon förklaras som ”en som flyr” och jag hade velat veta mer om vad hon flyr från och varför och hur? Hon stack till USA och blev manusförfattare, samtidigt som hon egentligen aldrig hade sysslat med att skriva innan. Vad i hela fridens namn fick henne att göra det?

Men det är ändå så att berättelsen växer just i mellanrummen, i det som inte skrivs läsaren på näsan, så jag kan ändå inte avfärda den som dålig. Veronicas liv sedan hon reste iväg, är en historia i sig, som på vissa sätt känns överflödig, men ändå bidrar till en klangbotten som ger mersmak, men det är ändå för många oavslutade trådar för att skolfröken ska bli riktigt nöjd.


Har du läst boken Kitty? Vad tyckte i så fall du?