Bloggar, läsdagbok och historiesyn

Jag läser en jätterolig blogg som heter Kulturkollo, en samling kompisar (?) som skriver om stort och smått, tipsar och recenserar. Jag blir alldeles förtjust och klickar omkring och läser alla möjliga inlägg av dem. Om jag förstår det rätt, är det åtta olika skribenter, runt om i landet, som alla var för sig, dessutom bloggar på ytterligare minst en sida, förutom kulturkollo. En tjej har en läsdagboksblogg som heter hyllan, där hon, som hon själv beskriver det skriver ”…en opretto bokblogg om allt jag läser, det jag vill läsa, och annat bokrelaterat” och jag vill genast göra precis samma sak! Jag har ett par Fb-kompisar som gör något i den stilen och nu bubblar hela jag av iver att göra något liknande. Kruxet är bara att jag:

  1. I princip har slutat läsa, sedan hjärnan brändes sönder av stress-eländet
  2. Alltid startar glatt med nya projekt, men sällan (aldrig?) slutför dem, eftersom något annat (*plats för valfri undanflykt*) alltid kommer emellan…

I de fall jag läser, nuförtiden, så läser jag tekniskt sett inte, utan lyssnar. Och d e t har jag gjort desto mera de senaste åren. Jag har slukat snart hela Storytels utbud känns det som.

Det är nog därför jag gillade Lottas bokhylleblogg så mycket för att den är just så opretantiös. Nu känner jag iofs inte alls Lotta, och vet inte ett smack om vad hon läser för övrigt; hon kanske egentligen läser Kalle Anka-tidningar hela dagarna och tycker att böckerna hon skriver om i Hyllan är extremt pretentiösa (fast då skulle hon knappast kalla sin hylla för en opretto sida), eller så är hon i själva verket litteraturprofessor i disguise (Hej Ebba Witt, liksom…) och tycker att det som jag tycker är ”normal” litteratur, i själva verket är för pinsamt för att skriva om ”på riktigt”, eller – och förlåt – Lotta, att jag håller på här och vänder och vrider på en massa, inte så trovärdiga, varianter, så är hon(du-lite oklart vem jag vänder mig till här) helt enkelt precis som det verkar: En Läsande Person, som på ett trevligt och opretentiöst sätt skriver om vad hon läser.

Jag gillar det! Jag gillar det så till den milda grad att jag genast vill göra precis likadant (här börjar min, som sonen sade när han var yngre, fortfarande lätt vidbrända hjärna [det var alltså vidbränd han sade, inte det andra] att sjunga ”oh-bi-do – jag vill ju va som du-u-u…” inne i huvudet – Är det så för dig också Kitty, att du sjunger ”film-musik” inne i huvudet till vad du sysslar med – eller är jag konstigare än till och med jag själv förstått?]).

Men vad läser jag då?

Tja… Jag läser bloggar idag till exempel. Hyllan, som jag redan länkat till ovan, och Kulturkollo, som jag också pratade om, och som jag följer och länkar till här ute i högerkanten. Jag hittade också en blogg idag, som åkte direkt upp på högerkanten (Nu blev det genast mycket högerkanter känner jag; såhär i valårstider kan det misstolkas. Inga politiska referenser här – jag talar om placeringen på bloggens sida och inget annat. Och för den som eventuellt tar illa upp går det utmärkt bra att tänka sig bloggen som stående mitt emot läsaren. I så fall blir ju läsarens högra sida, bloggens vänstra, ifall det känns bättre.). Det är den som heter Klimakteriehäxan. Bara namnet är ju fullständigt ljuvligt och det var absolut en blogg som gav mersmak!

Jag tänker ofta på mig själv som just en klimakteriehäxa, därav lånstölden av Inger Edelfelts Hondjur. Det hade lika gärna kunnat vara Tove Janssons Gafsa – just idag är jag nog till förvilling lik Gafsan i bilderboken Vad hände sen?, när hon sitter med sin kaffekopp och fötterna i vattnet och fräser till Mumintrollet och Lilla My: Gå er väg. Ni stör! Vad springer ni i vägen för?! Nu, när jag lägger in en bild, ser jag att hon inte alls dricker kaffe, utan metar fiskar för sig själv, men det tror jag bara är en fint av Tove Jansson för att det ska rimma på älv – i själva verket drack hon såklart kaffe!

Men förutom bloggarna läser jag inte så mycket… Jag har lånat Moa Martinsson på biblioteket. Jag älskar Kvinnor och Äppelträd, och Sallys söner, och läste Mor gifter sig många gånger som barn. Jag har alltid haft en stark dragning till berättelser av karaktären ”Berätta om när du var liten” och historier om hur folk levde, kände och tänkte förr i världen. En lång parentes här (och nu hade det verkligen varit bra om jag kunnat göra det här med ett annat typsnitt, eller indragna marginaler för att skilja det från övriga texten för den som tycker mitt pratande hit och dit är störigt och vill hoppa över. Om du vet hur jag får till det, så snälla: skriv det i kommentarerna!) är att jag under hela min skoltid, inklusive gymnasiet gick omkring och trodde att jag var komplett ointresserad av ämnet historia. Parallellt med detta slukade jag historiska romaner, den ena efter den andra. Röde Orm kunde jag nästan utantill, Röda Nejlikan som räddade adelsmän undan giljotinen, Desirée, sidenhandlardottern från Marseille, som senare, ovilligt, skulle komma att bli den första Bernadotte-drottningen på Sverieges tron, Rune Per Olofssons serier om ätterna Brahe och Sparre under Vasa-tidens Sverige osv osv. När jag var sex år träffade jag Herta Wirén på Ungdomens Hus i Malmö, och berättade för henne hur mycket jag älskade att läsa hennes böcker En bit bröd med Anna, och Dofta vildblomma röd, de första två böckerna i hennes (i varje fall delvis) självbiografiska serie om Elsa och hennes (och arbetarrörelsens) uppväxt i Malmö kring sekelskiftet. Folk ville köra bort mig, det var ju en Riktig Författare som skulle tala, där på Ungdomens Hus – och jag minns att jag kände det som att jag hade hamnat i söndagsskoletavlorna om Jesus när han sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke… -nu sade inte Herta Wirén precis som Jesus, men näst intill. Journalisterna fick vänta på sin tur, för hon skrev sitt namn i min bok och pratade färdigt med mig först, innan hon hade tid att svara på frågor från andra. Det var stort för en liten bokslukerska!

Nå – historiska romaner älskade jag, men historia i skolan var aptrist – en massa meningslöst årtalsrabbel om kungar som krönts, krigat och dött och landområden som vunnits och förlorats hit och dit; det var Magna Charta och Kalmarunionen och freden i Brömsebro. Så på lärarhögskolan vid sisådär drygt 30 år fyllda säger en föreläsare: ”Historia handlar inte om människor som har dött, utan om människor som har levt” och det var som om det gick precis rakt in i hjärnan. Allting stillnade, sedan rasslade det runt en massa och så ”pling” föll det på plats.

Alla krigen – jodå: visst visste jag hurdana jätteföljen det var som drog runt i Europa, folk som hade med sig hela familjer, eller om de inte hade familjer så tröstade de sig med diverse ”lösa fruntimmer”, jag visste också hur det fungerade med indelta soldater och hur de exercerade beväring, -det hade både soldat Rasken och drängen Alfred från Lönneberga sett till.

Via Sven och vikingarnas illdåd, och senare även Jan Guillou om jag inte missminner mig hade jag läst om klostret i Lindisfarne och vikingarnas plundring där (och jodå – var inte Röde Orm och kompani i de trakterna också – där hade vi andra sidan av myntet och vips lite källkritik) för att inte tala om alla olika historier där Näcken och Huldran och bäckahästar spelat en allt annat än sago-gullifierad roll.

Plötsligt fick de vara med och och jag insåg att jag ju kan massor om hur folk just levde och tänkte! Jag kan visor och lekar och ramsor, har ett hum om hur folk bodde, hur de botade (eller förvärrade) sjukdomar och motade allsköns ont. Historia alltså!

Nå, det skulle handla om vad jag läste nu. Moa Martinsson alltså. Du är den enda. Jag har inte kommit så långt – men jag älskar hennes språk! Jag får återkomma till den – det är  lite läskigt att läsa – det är faktiskt i princip den första ”bok-boken” jag försöker läsa ”på riktigt” sedan utbrändheten, så det får ta den tid det tar.

Strandcaféet (inbunden)På Storytel har jag precis hört färdigt en sympatisk feel-good roman, Strandcaféet av Lucy Diamond. En ung kvinna från Oxford får ärva sin mosters slitna strandcafe i Cornwall och får kämpa mot såväl ortsbefolkningens småstadsaktiga förändringsobenägenhet som sina egna och familjens föreställningar om vad som är viktigt i livet. Mysig, varm, välskriven chic-lit. Inga större överraskningar, men perfekt ”hängmatteläsning”, ja – eller lyssning då, i mitt fall.

1793 (inbunden)Sedan ska jag göra ett nytt försök med Kajsa Grytts Du lever i mig.Du lever i mig (inbunden) Jag var med och startade en boklyssnarcirkel på Facebook, där vi förra månaden lyssnade på 1793 av Niklas Natt och Dag. (Den kan du läsa om i Kulturkollos recension här!) – en mörkruggig mordhistoria i Stockholm under Bellmans tid, och denna månaden ska vi (efter omröstning) höra Du lever i mig. Jag har svårt att komma in i boken, det är författaruppläsning, och jag tror att den eventuellt hade vunnit på att läsas in av en skådespelare istället, eller så behöver jag bara vänja mig helt enkelt. Jag har lyssnat när jag ska gå och lägga mig, och måste ta om och ta om hela tiden, eftersom jag somnar ifrån den. Den har inte fångat mig än, trots att jag tycker om storyn när jag läser om den på ”baksidestexten”. Nå, jag får återkomma när jag givit den en chans.

För resten så kollade jag upp, på min Storytel-sida, vem som skrivit boken om Den röda adressbokenStrandcaféet – och då såg jag att jag lyssnat på en bok till nyligen: Den röda adressboken av Sofia Lundberg – och den tyckte jag verkligen om! Berättelsen handlar om en mycket gammal kvinna, Doris, som lever ensam i Stockholm och vars enda kontakt med yttervärlden är besöken av hemtjänst och skype-samtalen med systerdotterdottern Jenny i USA. Förutom denna är hon helt ensam i världen; – i hennes röda adressbok, som har sin bestämda plats på köksbordet, är alla namn utom Jennys överstrukna, döda. Det är en välskriven och varm relationsroman som tar oss med till både 20-talets Stockholm, mellankrigstidens Paris och USA medan Doris minns, med adressbokens hjälp. Läs den! Den bäddar in sig i hjärnan som en liten god karamell och det känns både som att jag har träffat flera personer ur boken, och att jag vet precis hur Doris lägenhet ser ut.

Så – visst läser jag. När jag lärt mig göra kategorier ska jag göra en läsdagbok! Vad läser du Kitty?


 

13 reaktioner till “Bloggar, läsdagbok och historiesyn

  1. Lustigt det med historia, att de är så dåliga på det i skolan. Jag har alltid tyckt att det var jättetråkigt, förmodligen för att min hjärna inte funkar med att hålla ordning på årtal och såna fakta. Sen (för länge sen) när jag släktforskade lite ett tag så blev det helt verkligt. Då ville jag hitta bilder på gamla hus eller kanske till och med åka och titta på dem om de fanns kvar, och sitta med husförhörslängder och liksom föreställa mig vad de hade för liv. Och dödboken då! Dödboken är bäst, bara en massa uppräkningar av vad de dött av. Historiskt dokument om nåt, var jättekul att googla och lära mig. För att det blev levande och människor. Och inte så mycket krig och de där stora maktspelen.

    Just nu lyssnar jag på Kristian Lundberg-böcker, och läser en i pappersform med, eller vad sån gammaldags bok kallas. Hade önskat författaruppläsare där, eller åtminstone malmöit-uppläsare, för det är så irriterande när de inte kan uttala Kirseberg rätt, fast det sägs typ hundra gånger. Tyckte mycket om Kajsa Grytts bok, men tror den liksom blev läst precis när jag behövde det den är. Det spelar ju rätt stor roll med.

    Gilla

  2. Ja, vissa böcker behöver landa i precis rätt tid. Som den sanna Malmöit jag är får jag också krupp när uppläsare (ex Torsten Wahlund) säger Kirseberg med ”K” i början och inte ”schi”.

    Något av det roligaste vi gjorde på historiekursen (med den aha-upplevelselevererande föreläsaren) var en serie studiebesök på Stadsarkivet och Länsarkivet, där vi bland annat fick bläddra i dödböcker! Genast klev flera av Per Anders Fogelströms romankaraktärer fram och blev alldeles levande för min inre syn, den där unge kämpande läkaren som börjar förstå att de olika soterna folk dör som flugor av, har något med vattnet att göra, och hur olika sundhetsinspektörer gick från hus till hus och inspekterade hur folk bodde och människors förtvivlade kamp för att mota sjuka med böner och reliker och enrisrök och stål och jag vet inte vad.

    Nu kallar verkligheten och dotra vill ut och övningsköra. Vi hörs!

    Gilla

    1. Dödböckerna är en skatt 🙂 Och den här uppläsaren uttalar såklart Kirseberg utan sch i början, men däremot är det varannan gång ett sch i mitten, istället för rs alltså. Mycket irriterande, och av nån anledning ännu mer för att han inte är konsekvent.

      Gilla

    1. Absolut att det ska bokbloggas! Jag måste bara hitta tillbaka till att läsa. Under tiden kan jag ju bokblogga om böcker som jag redan läst, eller fortsätta stalka er andra som redan gör det!

      Gilla

  3. Jag läser lite allt möjligt som kanske syns i min blogg. Fast inte feelgood och och alltför våldsamma thrillers eller deckare. Hittar böcker i hyllorna här hemma bland annat. Klimakteriehäxan är en bra blogg.

    Gilla

    1. Jag har aldrig heller läst feelgood tidigare. Antar att 120p litteraturvetenskap gjort mig till mer litteratursnobb än jag är bekväm med att erkänna, men jag har gjort en total kovändning sedan jag börjat lyssna på talböcker och älskar nu feelgood-genren! Skönt att man (jag) iallafall kan ändra sig (mig) ibland och våga pröva nya saker. =)

      Gilla

  4. Oj, så roligt att du hittat till Kulturkollo.se Som du gissar är vi ett gäng kvinnor som skriver där, vi har hittat till varandra genom bloggandet och blivit kompisar trots att vi bor i helt olika delar av landet. Vi gillari att göra något ihop och att kollektivblogga är verkligen att rekommendera, så kul! Roligt att läsa det du skriver om historiska romaner, jag är själv en sån som läst Rune Pär Olofsson, slukade dem i tonåren! En svensk författare som utgår från kvinnor i sina historiska romaner är Maria Gustavsdotter, hennes böcker väntar jag alltid på nästa och nästa!

    Gilla

    1. Oh, Maria Gustavsdotter tror jag inte att jag har läst. Noterar henne också på ”vilja läsa/lyssna-listan”. Så kul att ni blivit kompisar genom bloggarna och startat en gemensam blogg (och en sådan trevlig en dessutom!). Jag ”träffade” faktiskt min man i kommentarsfältet till en väninnas blogg, som vi båda läste. Det är en historia jag måste blogga om någon gång. =)

      Gilla

  5. Känner igen det där med ”lässvårigheter”, hade det en lång period och skyllde det på att jag hade haft mycket ”måste-läsning” som jag inte själv valt, i jobbet. Det har tack och lov gått över, hoppas slippa återfall! Om man gillar historiska romaner är trilogin av Anna Laestadius Larsson riktigt bra – börjar med ”Barnbruden”. Ha det bra i värmen!

    Gilla

    1. Är det Laestadius som i laestadianismen? Väckelserörelsen? *nyfiken*
      Jag lägger till på min ”vilja-läsa-lista”, ja, eller lyssnalista då, ifall den finns som talbok.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s