Cirklar och speglingar

Jag sitter och tittar på en dokumentärfilm på teve. Speglingar heter den och handlar om en mor-dotter-relation. Det väcker så mycket tankar; dels eftersom jag umgicks hela dagen igår med både min mor och min dotter (och min son med för den delen, fast han får inte vara med i den här diskussionen nu) och därmed själv var både mamma och barn samtidigt, och dels eftersom de pratar om ätstörningar, som vi tyvärr har på alldeles för nära håll i bekantskapskretsen; det är märkligt, hur de (och nu har de såklart vinklat det så, eller kanske inte vinklat, men tagit fasta på just detta, eftersom det är en dokumentär, och då vill de ju såklart ”gruppera” eller ”tematisera” eller ”kategorisera” eller vad nu det rätta ordet skulle kunna tänkas vara) levt så lika liv; samma slags ångest, samma känslor, ungefär samtidigt, även om det yttrade sig på många sätt olika.

Jag tänker på mödrar och döttrar och kontroll, och hur vi för över saker, tankar och mönster över generationsgränserna. Ibland i form av likheter, ibland kamouflerat till tvärtom-mönster. Mamman, som är konstnär, levde dålighetsliv med droger och destruktivitet på det glada sextiotalet och dottern blir präktigt dygdemönster med perfekt ordning på sitt rum – båda med ätstörningar, båda med prestationsångest, båda konstnärer, fast på olika sätt. Så lika och så olika. De läser ur sina dagböcker från ungefär samma ålder och jag undrar så hur det skulle låtit om filmen handlat om oss, min mamma och mig, eller mig och min dotter. Vilka mönster har vi gemensamt? Vilka likheter delar vi bakom olikheterna? Så lite vi känner varandra ändå, fast vi delar så mycket. Och bästa kompisen, och hennes dotter – vad delar de? Vore det bra eller dåligt ifall vi hade vetat detta? Skulle kompisdotterns ätstörningar kunna dämpats, mildrats, eller rentav hindrats då? Delar hon och hennes mamma samma lilla monster som sitter där och knaprar i sig av deras innandöme? Skulle de kunna mötas om de visste det? Och vi då? Jag och min mamma? Dottern och jag? Vad går vi och bär på?

Nu skriver jag samtidigt som jag tittar på programmet som har glidit över till förlorade barn, så jag blir jättekluven mellan att vilja titta och hela tiden relatera till det jag ser och att vilja få ur mig det jag tänkte innan, det som fick mig att ta fram datorn och börja knattra samtidigt. Jag hade någon slags idé om att jag aldrig har något viktigt, något riktigt att säga (och nu kommer jag av mig igen, eftersom programmet kommit in på beröm, att mamman aldrig fick beröm som barn [inte jag heller] och därför var noga med att berömma sina egna barn jättemycket, för att hon tänkte [som jag] att om man aldrig fått beröm [för att inte förhäva sig] så, när/om man sedan verkligen får det, så kan man inte ta det till sig, och vid närmare eftertanke är det ju faktiskt precis exakt det som hela det här resonemanget, alltså det utanför paranteserna, någonstans handlar om) fast sedan samtidigt kanske det helt enkelt är så det är för alla? Att det låter och verkar viktigt i mina öron och för min syn, när det är någon annans tankar och upplevelser, inte mina egna gamla vanliga?

Hur tänker du kring det Kitty? Tänker du på sådant, eller är det bara jag som är skum? Lite skumt är det kanske att sätta sig och prata med sig själv och sin låtsaskompis, samtidigt som man tittar på något som verkligen engagerar en. Där har vi ämne för ytterligare en diskussion som heter duga, fast det kanske vi ska ta en annan gång...


img_7061En rolig parentes i programmet var att tjejen som gjorde filmen, alltså dottern, dokumentärfilmaren, berättade att hon och hennes systrar fick ett mentalsjukhus av keramik att leka med, istället för dockskåp. Jag hivade upp kameran och fotade teveskärmen!

(Jag hade strumpebandsfilurer, fast de var en glad och kreativ historia. Dem kan jag också berätta om en annan gång…)


Sverige brinner och värmen tycks aldrig ge med sig. En ung svenska visade prov på enormt civilkurage när hon genom att vägra sätta sig ned i ett flygplan, hindrade genomförandet av en utvisning till Afghanistan. Maken (och många med honom) tycker det var förskräckligt att ta lagen så i egna händer. Jag blev så rörd att jag grät när jag såg videoklippet på Facebook.

Tydligen var den unge mannen en dömd brottsling, men det gör ju inte hennes mod och handlingskraft mindre i mina ögon. Jag tänker på Jonathan i bröderna Lejonhjärtas ord om att man måste våga, för annars är man bara en liten lort.

Så, mitt vanliga cirkelresonemang trogen, kommer jag tillbaka till det här med mödrar och döttrar igen. Det hade kunnat vara min dotter som ställt sig upp där på planet och trotsat hela världen. Hon är banne mig inte heller någon liten lort! Och jag blir alldeles varm och mjukfluffig invärtes av att veta att det finns sådana unga, starka krafter som ska ta över världen! Så det så!

(Själv har jag, förutom att föra komplicerade filibuster-cirkelresonemang med mig själv, köpt en fläkt, handlat kläder i det luftkonditionerade shoppingcentrat och inte minst sörplat i mig mocca-frappé på en multinationell hamburgerkedja. Och ja just det! Jag har beställt fåniga saker jag v e r k l i g e n inte behövde via en säkert både omoralisk och miljömässigt förkastlig kinashoppingsida också…)

Vad har du gjort idag Kitty?


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s