Högt och lågt

Godmorgon Kitty!

Här på WordPress ploppar det upp tips på olika bloggar som jag kan tänkas tycka vara intressanta, och det tycker jag förstås, på sätt och vis, iallafall ibland. Men många av dem är så vanvettigt pretentiösa! Det känns som någon slags förkunnande, eller duktighetstävling. ”Tyck så här!” ”Kolla så mycket jag vet och kan!”

Motpolen skulle då tänkas kunna vara alla dessa modebloggar där folk visar upp sina olika käcka outfits. (och nu är jag kanske brutalt orättvis, för i ärlighetens namn har jag faktiskt aldrig ens kollat på en sådan blogg, det borde jag antagligen göra innan jag uttalar mig. Fast det vill jag inte; jag uttalar mig glatt i alla fall!)

Jag får lite huvudvärk av bådadera faktiskt känner jag. Jag tycker det är trevligt med lite spridda skurar, lite mammamummel som jag ett slag funderade på om den här bloggen skulle heta. Bildresultat för champagneIdag har jag dessutom lite huvudvärk på riktigt också, efter viss överkonsumtion av bubbelvin i går kväll med tre av mina äldsta (ja, inte åldersmässigt då, men som jag känt längst) och finaste kompisar.

Varför gör man inte sådant mycket oftare?! Träffas alltså, inte nödvändigtvis kolka i sig bubbel. Vi tryckte ned överbliven pasta med köttfärssås i en ugnsform, lite grädde och riven ost på – och voilà – tillsammans med lite sallad direkt från landet, supergod middag till minimal ansträngning medan vi bubblade lika mycket som vinet. (Se där, nu blev du visst en matlagningsblogg också! -och bubbelbabbel, vilket mysigt ord!)

När vi var i tjugoårsåldern  var det ju så vi hängde; hemma hos varandra, fixade något att äta med det vi hade (om vi hade något, det var ju inte nödvändigtvis alltid en självklarhet; på den tiden prioriterade i alla fall jag både kaffe och cigaretter före middag, kanske inte konstigt att jag var smal som en pinne vid närmare eftertanke).

Nå – det var värst vad det blir utvikningar! Vad jag ville säga var att man som vuxen, så ofta krånglar till det för sig; det ska bjudas och fixas, planeras och koordineras, och till slut blir det så meckigt att man struntar i alltihop och stannar hemma med sin egen lilla familj istället, och så slutar det med att man längtar efter varandra eller sitter (som vi konstaterade igår) och känner sig ensam och isolerad och tror att alla andra träffas och har det så kul och fantastiskt.

Tydligen har sociala medier den effekten på många människor; folk känner sig misslyckade och jämför sig med varandra på ett, för dem själva, förminskande sätt. Så vill inte jag göra! För det första vet jag att Fb inte är på riktigt (jag är för mossig för att begripa mig speciellt bra på andra sociala medier. Jag lärde mig Fb, gillade det och har stannat där som den hondjurstant jag är. Instagram och allt vad det nu kan tänkas heta är för nytt och krångligt för mig!) – jag skriver aldrig något där som jag inte lika gärna skulle kunna sätta upp på anslagstavlan nere på ICA. Ta inte illa upp nu Kitty – du är inte heller helt på riktigt. Även om jag inte skriver ut namn här, och även om jag skriver om vad som faller mig in, så tänker jag inte berätta saker för dig som handlar för mycket om andra människor. I alla fall inte på ett sätt som skulle kunna göra dem ledsna eller få dem att känna sig utpekade. Om jag tex bråkar med Maken, får jag försöka ventilera det i något annat forum (- i din papperssyster förslagsvis).

Alla har inte alltid riktigt koll på skillnaden på Fb och IRL. Min mamma till exempel kan ringa och helt utan inledningsfras fråga: ”Var det roligt där? Är det något för mig tror du?”, ifall någon kanske taggat oss från någon utflykt, eller säga: ”Åh, så gott det såg ut”, apropå någon matbild, som kanske är tagen flera dagar tidigare. Fb kan ju inte ersätta verkligheten (och inte du heller, även om du är ett ytterligt sympatiskt komplement!) och det pågår ju mycket mellan inläggen både här och där som kanske inte alltid platsar på den där ICA-anslagstavlan. (och där pekade jag raskt ut min stackars ovetande mamma på ett sätt som eventuellt hade gjort henne ledsen om hon sett, men det är inte menat som något personangrepp, utan som ett exempel – jag hoppas både du och mamma förstår det!)

tumblr_ljkpguaf4l1qcsn2jo1_400_largeI går kväll avhandlades mycket sådant, som inte platsar på anslagstavlor, relationer till exempel; inte minst med tonårsbarn, och en och annan före detta äkta man. (och för all del fick nog även både nuvarande och blivande äkta män vara med på ett hörn). Det är så enkelt och skönt att prata med folk man känt länge och har en gemensam historia med. Vi kom överens om att göra det här oftare, som vi iofs alltid gör när vi ses, -får se hur det blir i den där Verkligheten, där tiden och livet liksom kommer emellan. Fast det gör inte så himla mycket egentligen, bara det att vi konstaterar att viljan finns där räcker långt på väg!

Min mormor och morfar hade en sång som alltid stod framme på flygeln som handlade om vänskap. Jag hittade den på Youtube och då låter den såhär!

Vad är en vänskap? Kan den förklaras?
Blicken som säger, vänner är vi.
Sällan vi talar om vad vi känner,
Vi vara vet det, vet det
-vänner vi skall förbli.
Kanske med åren, ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda
-vår vänskap varar än
Fröjd det mig ger att, du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så.
Helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk att en sådan gåva
-man kan av livet få.
(Melodin är skriven av Joseph Haydn och den svenska texten av Ulla Hornborg)

Jag tänker ofta på den sången i sådana här sammanhang! Förresten ska en av gårdagskvälls-kompisarna snart gifta sig och har bett mig och en av de andra, att sjunga något på bröllopet. Den här hade kanske passat? Vad tycker du Kitty? Du kanske har något annat förslag på någon fin bröllopssång som funkar á cappella för sopran och alt? Berätta gärna i så fall! ( -men det brinner lite i knutarna, för bröllopet är den 21/7)

Oj vilka utvikningar det blev – egentligen tänkte jag skriva om högt och lågt, med utgångspunkt i de pretentiösa bloggarna som predikar Sanningar med stort S. På något vis hade jag i bakhuvudets, fortfarande lätt bedagade vindlingar, nog tänkt landa någonstans i att berätta att Storasyster (dotra alltså) åkt till Jönköping, ruskigt tidigt i morse, för att delta i någon slags protestvandring till förmån för utvisningshotade Afghaner (om jag förstod saken rätt), så medan hon agerar och sjunger kampsånger sitter jag här och mammamumlar i min sköna fåtölj och svamlar om sociala medier i parallella verkligheter, till lika delar skamsen över min passivitet och bekvämlighet som stolt över dotras kamplust och engagemang. Men kanske är det det som är livets gång? Det är dags för nya röster att sjunga! (och där blev du en musikblogg också Cyber-Kitty; det trodde varken du eller jag för en liten stund sedan!)

Om du orkat hänga med mig ända hit, beundrar jag din uthållighet. Jag avslutar nu, innan jag brister ut i mera sång!

Vad tänker du om vänskap? Vad är viktigt för dig? Hur umgås du med dina vänner? Känner du dig likadan inuti, som du gjorde när du var ung? Eller du kanske är ung?! I så fall – hur tror du att det kommer att kännas när du blir sådär medelålders som jag?  (Jag är 47 förresten. Hur gammal är du?)

 

 

 

2 reaktioner till “Högt och lågt

  1. Vilken fin sång att sjunga på ett bröllop!
    Åh, vad härliga ord du har ”mammamummel” och ”bubbelbabbel”, jag vill nästan äta dem! Om vänskap tänker jag mycket och lär mig hela tiden. Jag och tre vänner träffas regelbundet (var sjätte vecka), vi lärde känna varandra 1971 då vi började skolan. Som du förstår är jag mitt i medelåldern, 54 år. Kan berätta att även den här åldern är att rekommendera. 🙂

    Liked by 1 person

    1. Att det där med ålder bara är en siffra förstod jag ordentligt när jag i tjugoårsåldern hade turen att råka dimpa in hos min mormor och hennes väninnor, mitt under pågående tjejträff med rödvin och fniss. Ingen som helst skillnad mellan dem, och mig och mina väninnor; ja, förutom åldern då. Inuti var vi lika.

      Det är märkligt det där med tid, hur liksom flytande den är. Som min egen dotter; plötsligt är hon liksom jämngammal medan mamma å andra sidan på många sätt börjar kännas yngre…

      Apropå ”vänskapssången” så har jag hittat en tvåstämmig variant, så det blir nog den. Eventuellt även Sommarpsalm (En vänlig grönska) ifall brudens skönsjungande fader kan tänka sig att vara med. Den gör sig bäst i fyrstämmig sättning, men i brist på det blir tre bättre än två… Kommer inte på något roligare direkt…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s