Presentation

Jag har varit så ivrig att komma igång att jag ju fullständigt glömt att presentera mig. Förskräckligt oartigt; fy! Till mitt försvar får jag väl ändå tillföra att jag tänker att eftersom du är min dagbok så b o r d e du ju känna mig, men eftersom du ju faktiskt är en dagbok som, rent tekniskt, består av många olika personer, vore någon form av förklaring kanske på sin plats.

För jag vill ju verkligen att du skall vara min dagbok Kitty – jag har saknat dig så! Särskilt under åren då jag var utbränd. Oj, vad jag hade behövt dig då. Visserligen hade jag inte kunnat läsa dina svar, eftersom jag tappade läsförmågan helt ett tag (totalkatastrof för en litteraturvetare) men märkligt nog kunde jag skriva hela tiden. Synd bara att jag inte gjorde det…

Nå presentation var det. Och kanske någon form av persongalleri?

Jag som skriver kallar mig Hondjuret, efter Inger Edelfelds underbara karaktär med samma namn (har du inte läst, så gör det bums) bor i Hondjurshålan, en ständigt stökig lägenhet i staden, på halvtid tillsammans med mina numera tonåriga barn Storasyster och Lillebror, och på heltid med mannen (sedan tio år tillbaka) Maken.

Fram till i höstas bodde också världens finaste Fröken Hund här, en stor svart pälsig Hovawart, som, drygt tio år gammal, tyvärr blev hastigt sjuk och lämnade oss. I periferin finns också vuxna extrasönerna Äldstesonen och Yngstesonen, båda utflugna och boendes på annan ort. Ibland bor vi också på landet, i torpet Herrgården, bland kirskål, brännässlor och mullvadshögar, fast inte a l l s så ofta som jag vill.

Jag är litteraturvetare i grunden och har arbetat med allt mellan himmel och jord: vårdare på gruppbostad, Konsumkassörska, receptionist, kundtjänsttelefonist, informatör. Jag levde med barnens pappa Exet när han plötsligt, dagen efter Storasysters fyraårsdag, när Lillebror var halvvägs på väg i magen, plötsligt meddelade att han inte älskade mig längre och hade för avsikt att flytta. Detta gjorde han omedelbart. Bortsett från känslokaos och praktiska bestyr ledde detta också till att jag fick tänka om karriärmässigt. När Lillebror kommit till världen och blivit tillräckligt stor för att börja förskola, satte jag mig i skolbänken igen och läste till lärare, något som alltid legat och skvalpat i bakhuvudet som en potentiell plan B.

Efter lite vikariat här och där hamnade jag i särskolan, med utvecklingsstörda elever (eller med funktionsnedsättningen begåvningshandikapp eller vad det nu är meningen att man ska säga med den politiskt korrekta benämningen – du förstår vad jag menar, eller hur?) och stormtrivdes där. Tyvärr ledde olyckliga chefsbyten och löjligt ökad arbetsbelastning i sämsta tänkbara kombination till att jag blev sjuk i stressrelaterat utmattningstillstånd årsskiftet 2014/15 med lång sjukskrivning till följd. Jag lever fortfarande i allra högsta grad i sviterna efter det, men börjar så sakteliga leva igen efter att ha kämpat som en galning för att bara hålla näsan hjälpligt över vattenytan.

Jag har bytt jobb (och chef, tack och lov!) och arbetar nu i grundskolan. På lågstadiet på en så kallad indexskola, vilket innebär att den anses behöva mer resurser och högre personaltäthet på grund av att den ligger i ett område med hög andel socialt och/eller ekonomiskt utsatta familjer. (Det funkar lite som handikappsystemet i golf, fast tvärtom.) För min del betyder det att jag delar ansvaret för en klass med en kollega och ingår i ett (fantastiskt) arbetslag med många extraresurser till hjälp och att min arbetsbörda reducerats något ofantligt.

När jag inte jobbar eller är med familjen sjunger jag i kör, tränar och lyssnar på talböcker. Jag är svårt förtjust i små datorspel typ Candy-crush, Wordfeud och liknande och legitimerar detta genom att listigt hävda att jag minsann inte a l l s bara slår ihjäl tid; jag läser ju bok! Jag är även snudd på löjligt förälskad i mitt badkar, som egentligen inte alls får plats i vårt pyttelilla badrum, men som jag med skohorn och specialbeställningar lyckats klämma in ändå. En ljuvlig liten gjutjärnsskönhet, komplett med lejontassar och allt.

Nå. Nu lockar kaffedoft från köket och jag känner mig som att jag redan varit för långrandig. Jag läste ett blogginlägg om dagboksskrivande häromdagen, som gick ut på att man skulle skriva en liten stund varje morgon, oavsett om man tyckte man hade något att säga eller ej, så förr eller senare skulle det liksom ändå bli något av det hela, och jag tänker att det är väl lite så jag ska göra. Men som min kloka farmor brukade säga: För mycket och för lite skämmer allt! Kaffe nu.

4 reaktioner till “Presentation

  1. Jag har lärt mig att det som är mest pk är intellektuell funktionsnedsättning. Fast inte hört det användas så värst många gånger, så det verkar inte alls ha slagit igenom.

    Om du går till din admin-sida där du ser en översikt över typ allting så finns det i vänstermenyn nåt som heter utseende, och om du väljer ”anpassa” där så kommer du till de möjligheter att enkelt ändra layouten som ditt tema erbjuder. Om du vill ändra nåt som är lite mer krångligt så kan du göra det genom att lägga till css-kod under rubriken ”extra css”, fast det lät inte som att du ville göra sånt krångligt?

    När du gör inlägg kan du klicka på ”lägg till media”, så kan du lägga till bilder i inläggen, antingen från en url eller att du laddar upp en bild. När en bild är markerad för att läggas till kan du via alternativ som åtminstone hos mig dyker upp till höger välja om du vill att bilden ska vara full storlek, medium eller miniatyr. Så om du bokstavligen menade att du vill lägga till en liten bild ibland så kan du ju välja miniatyr där, fast tycker för det mesta att lite större är bättre.

    Hmm.. var det nåt mer? Mig stör det inte öht om kommentarer måste godkännas innan de syns.

    Gilla

    1. Åh, tack snälla för alla tips! Nu ska jag testa och se hur det blir. Jag tror att jag tänker mig miniatyrbilder – under förutsättning att de går att ”spränga in” i texten, lite här och där, och att texten kommer liksom ”runt omkring” om du förstår hur jag menar. När jag hade Hondjursbloggen (som försvann med Passagen) så minns jag att jag kunde skriva något slags html-kod för bilderna – typ imd, nånting och -tecken – fast det där har jag glömt nu, och det är säkert ungefär lika passé som mina kunskaper i att programmera i BASIC på en ABC-80. 😉

      Liked by 1 person

  2. Ps. Dessutom kan jag ju se min kommentar, så om jag vill kolla om jag skrivit nåt konstigt går det bra ändå. Bara att man ser texten ”din kommentar inväntar granskning” över. Det kan man ju leva med.

    Gilla

    1. Så bra! Själv är mitt tålamodsspann ungefär tre sekunder innan jag tycker det har dröjt en evighet. Det här kanske blir en bra övning för mig, för jag kommer ju inte att kunna svara på allting meddetsamma ändå…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s