Litterärt smågodis

Jag hade en intressant diskussion med min dotter ikväll om konst och poesi. På min folkhögskolekurs höll en kvinna föredrag en kväll om sju poeter/författare med anknytning till Öland (Bland annat Nils Ferlin, som myntade vad som länge var öns ”slogan”, solens och vindarnas ö, det hade jag ingen aning om [att det var han alltså] men det var inte det jag skulle prata om nu.). För varje författare som nämndes fick vi en liten lapp med en dikt, eller ett litet prosastycke på, så att alla när föredraget var slut skulle gå därifrån med sju dikter i fickan. Sympatisk tanke!

Jag blev förtjust i dikten Vindord av Anna Rydstedt, och det var den vi kom att tala om ikväll, eftersom diktlappen låg framme på soffbordet. Det visade sig att dotra mycket väl kände till Rydstedt och visste att hon tagit studenten på Spyken i Lund (på tidigt femtiotal) och pluggat teologi, men inte fick bli präst eftersom hon var kvinna, något hon bittert skrev om i diktsamlingen Bannlyst prästinna, som utkom redan under studietiden.

Wikipedia skriver om Rydstedt att hon skapar ”…med en egen röst. Hennes dikter är djupt förankrade i den konkreta verkligheten: Ölandslandskapet, bondelivet och sinnliga upplevelser.[6] Trots en skenbar naivitet är de är strängt och medvetet uppbyggda. Bibeltexter och psalmhänvisningar är vanligt förekommande liksom dialektala uttryck och en burlesk humor. Genom hela författarskapet finns en strävan efter att orientera jaget i världen, ”naken och hudlös” och att bemästra en underliggande ångest.” 

Att kunna skriva så är något jag avundas, med en skenbar naivitet, men ändå medvetet uppbyggt, liksom bundet och obundet på samma gång. Jag tycker Ann Jäderlund gör så i sin poesi också. Hon leker med både orden och formen och sätter samman dem i ständigt nya konstellationer på ett bundet, men samtidigt obundet, suggestivt sätt. Det skulle jag aldrig klara! Vi pratade om språk, form och konst; jag erinrade mig en apa som gjorde abstrakta målningar och diskussionerna som uppstod kring det – kunde konstverken räknas som konst när en apa gjort dem? Blir det kanske rentav ä n n u mera konst, som en slags installation, eller reduceras det till dekorativt (ifall det nu ens var dekorativt, det får vi väl ändå utgå ifrån att det var) skräp? Och om det vore poesi, det går ju för all del att sätta ihop kylskåpspoesi till något som liknar en dikt i ”Jäderlund/Rydstedt-stil” – men blir det konst om det bara är ord staplade efter varandra? Spelar det egentligen någon roll ifall resultatet uppfattas som konst? Det går att tycka åt båda håll. Har konsten ett värde i sig, eller uppstår det i betraktarens sinne?

Vi kom egentligen inte fram till något, och jag vet inte om jag förmår fånga diskussionen här. Det viktigaste är kanske inte egentligen vad vi talade om, utan just att vi gjorde det. Tänk att ha en dotter som sätter sådan sprätt på sin mammas gamla trötta utbrändhetshjärna såhär på kvällskvisten liksom! ❤

Vi konstaterade att kraven för att kunna klassas som poet förändrats ganska kapitalt över tid. Om jag hade levt för länge sedan hade jag kunnat leva högt på min förmåga att lära mig långa textmassor utantill, särskilt om det rimmar. Jag kan fortfarande till exempel hela Putte i Blåbärsskogen utantill, för att inte tala om en oräknelig mängd mer eller mindre oanvändbara sångtexter, söndagsskoleverser och liknande. Jag kan lätt improvisera ihop sångtexter eller julklappsrim med vilket versmått som helst, men jag har ju inte direkt något att säga. Synd att det inte räcker med minne och känsla för ord – det hade varit kul att slänga ur sig någon liten betraktelse över en blomma eller fjäril eller så på hexameter och sedan hösta in beundran för det.

Jag tänker ofta att jag är född i fel tid. Jag är liksom intresserad av allt. Hade jag haft möjlighet skulle jag vilja läsa ett par, tre terminer av nästan alla ämnen som finns: filosofi, etnologi, idé och lärdomshistoria, ekonomisk historia, genusvetenskap, religion, konstvetenskap… Så vansinnigt roligt det hade varit! Nu för tiden uppskattas inte den typen av bred kunskap; man ska specialisera sig in absurdum på någon liten detalj och veta allt om den, istället för att måla med breda penseldrag.

Men det som eventuellt kommer ur min penna är snarare julklappsrim, små betraktelser, fragment i mina in- och uttrycksböcker, sånger till folk som gifter sig eller fyller år; på sin höjd litterärt smågodis. Och det är kanske gott nog…

Vad är du bra på Kitty?

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s