Måndag morgon 8.15…

…det är då min läkare har tid att ringa mig och ge närmare besked angående brevet som skrämde slag på mig igår.

Förstår du Kitty hur mycket jag kommer att ha hunnit googla innan dess?!

Sköterskan på vårdcentralen läste vad specialisten skrivit och tyvärr verkar det som att jag alltså h a r Barrets syndrom – det syntes antagligen inte med blotta ögat, men visade sig vid biopsin (spekulationer från min sida, eftersom ingen har tid att förklara) och även om jag teoretiskt sätt inser att det inte nödvändigtvis behöver vara hela världen så reagerar hela min kropp som om jag just fått en dödsdom. Jag är fullkomligt vettskrämd, jag som brukar hålla huvudet kallt vad som än händer. Barnen sover och jag önskar dem just nu dit pepparn växer (dvs till fadershuset), eftersom jag inte riktigt orkar vara sådär käckt mammalugn och ta ansvar för deras känslor. Jag vill prata med experter NU! Jag vill veta allt meddetsamma! Jag vill behandlas och opereras och helst trollas tillbaka ett dygn i tiden, eller åtminstone få dra täcket över huvudet ifred…

Mrs wet t-shirt?

Bildresultat för farbror melker saltkrÃ¥kan Precis som farbror Melker alltid badar med kläderna på, har jag börjat duscha med sovtröjan på före läggdags nu under värmeböljan. Inte alls så läskigt som jag trodde det skulle vara att ligga i sängen med blöta kläder och det torkar igen skrämmande snabbt. Eftersom farbror Melker är sötare än jag så får du hålla till godo med honom på bilden.

Godnatt och sov så gott Kitty!

Dokumentär både fjär och när

IBildresultat för ester blenda nordström filmgår såg vi en spännande dokumentär på svt-play, om Ester Blenda Nordström, den svenska journalisten som walraffade 20-30 år innan Günter Walraff ens var född. Hon var en välbärgad överklassflicka, och en av blott fyra kvinnliga skribenter på Svenska Dagbladets stockholmsredaktion, men hade inte alls lust att bara skriva om mode och matrecept, utan satte in en annons, fick tjänst som piga på en bondgård i Sörmland, och skrev sedan högt uppskattade”insider-reportage”. När hon efter ungefär tre månader ljög ihop en ursäkt att avsluta sin tjänst och återvända till huvudstaden, gjorde hon det som kändis och hennes krönikor resulterade i boken En piga bland pigor. Nästa uppdrag blev som lärarinna i lappskolan, där hon följde de nomadiserade samerna (denna gången blev hon förtidigt hemkallad av ett äkta dödsbud) till fjälls och sedan skrev boken Kåtornas folk. Hon blev kompis med Evert Taube på Gyllene Freden och åkte inspirerad av hans sjömansvisor på, av tidningen sponsrad reportageresa till Argentina och USA. Senare reste hon även i Kina, Japan och Kamtjaka (Sibirien) – första delen av resan med hjärtevännen Carin, sista anhalten som ”tillfällig” hustru till äventyraren René Malaise.

Däremellan hann hon, som enda kvinna, gå lantbruksutbildning – och när jag läser mera om henne på Wikipedia (se länken ovan) så står det även att hon fällt en svensk regering, räddat tusentals finnar undan svältdöden, fängslats på Ellis Island när hon skulle göra ett reportage i immigranternas fotspår mm mm. Hon skrev en lång rad böcker, både reportageskildringar och de populära flickböckerna om den käcka pojkflickan Anne-Mari, som jämfördes med ”Anne på Grönkulla” och anses ha inspirerat Astrid Lindgren till Pippi Långstrump. Visst är det märkligt att vi inte hört mera talas om henne?!


Idag upplevde jag realitysåpa av det mörkare slaget på närmare håll än vad som känns bekvämt. Det kom brev från läkaren på VC att gastroskopin visat prov på Barrets syndrom (dvs sådana magsyreorsakade förändringar i matstrupen som i sin förlängning min pappa dog av, och som rädslan inför att utveckla var själva anledningen till att jag bad att få göra gastroskopi från första början). Bildresultat för munch skriet

Nu t r o r jag, att läkaren på VC har missuppfattat något i provsvaren, för när jag talade med specialisten som gjort gastroskopin och nämnde min rädsla för att refluxproblemen skulle orsaka Barrets syndrom, sade han tydligt och klart att jag inte hade det. Magsäcken och matstrupen var röda och iriterade trots Omeprazol och han rekommenderade en annan medicin, och försäkrade att jag skulle kallas till nya undersökningar med jämna mellanrum, och hållas under uppsikt så att jag inte skulle utveckla några läskigheter.

Så kommer brevet från vårdcentralen som skriver att jag HAR dessa läskigheter och jag tänker genast att nu har lilla indiska farbrorn missuppfattat – men samtidigt står det där svart på vitt, med en liten förklaring om vad det innebär och att en biopsi tagits, som om den faktiskt visar på detta!!!

Jag rekommenderas fortsätta med samma medicin som innan (och inte den nya, bättre sorten som experten sade att han skulle föreslå) och i övrigt inte göra något särskilt.

Imorgon får jag ringa och kolla vem av dem som pratar i nattmössan, och även om jag till nästan hundra procent är säker på att det är som magexperten sade, så blev jag mer skärrad än jag själv visste om. När barnen, som höll på att plantera om blommorBildresultat för arg mamma skriker, frågade mig var krukorna vi köpte på IKEA för ett tag sedan, stod, flög jag i luften och fräste att jag precis fått brev om att jag antagligen hade samma sorts cancer som pappa dog av och så ville de att jag skulle hålla reda på deras förbaskade krukor! *plats för konstiga svordomstecken och krumelurer* Stor gråt och tandagnisslan uppstod, innan lugnet åter sänkte sig och barnen fixat blommorna, jag snörvlat färdigt, alla hade kramats och maken sett till att vi alla fått mat i magen.


För övrigt säger maken att jag borde skriva om en sak i taget, och inte allting huller om buller – då skulle bloggen bli trevligare. Håller du med om det Kitty? Jag tänker på dig mera som en dagbok än som en blogg, fast jag vill ju förstås att någon läser. Kanske borde jag fundera ett snäpp eller två, och inte bara skriva hej vilt och posta sedan: Vad tycker du?


 

Utomhusbio

37928096_10213635164246133_3971442502107398144_nJag och dottern var på utomhusbio igår och såg den svart-och-vita ryska propagandastumfilmen Turksib från 1929, ackompanjerat av live-musik. En fantastisk och surrealistisk upplevelse på många plan. Om du bor i Malmö så missa inte Sommarscen Malmös fantastiska program! I princip varje dag under hela sommaren arrangerar de filmvisningar, konserter, allsång, teater, cirkus, opera mm. Allt gratis och fantastiskt välordnat. Största scenen är amfiteatern i Pildammsparken, men det är även en hel drös evenemang runt om i stadens parker.

Vi pratade om det igår, dottern och jag; dels får det folk att känna ”Oj, nu händer det något kul, här där jag bor” och dels får det folk att röra sig i delar av staden de inte brukar besöka. ”Oj då, finns h ä r en park. Så fin. Det hade jag inte koll på…” och mest av allt får det ju folk att röra sig, träffas och vistas ute och upptäcka vilken härlig sommarstad Malmö är, med mestadels glada och trevliga människor, som varken är gängkriminella eller skjuter ned varandra.

För någon vecka sedan var jag och såg en fantastisk föreställning som heter Drottningsylt på Pildammsteatern, en humoristisk kavalkad över alla Sveriges drottningar från Sigrid Storråda till drottning Silvia, med och av Robert Noak och Josefin Johansson. Länken går till Riksteaterns sida. De spelar fler föreställningar, runt om i landet, så klicka in och se om de kommer till någonstans nära dig. Det rekommenderar jag varmt, även om du nog får köpa din biljett…

Men stumfilmen skulle jag prata om. En rysk propagandafilm om modernismen, om männsikans seger över naturen, maskiners förträfflighet och (naturligtvis) vinsterna med att hjälpas åt. På ett ställe lämpade sig marken extra väl för bomullsodling, men folket behövde ju mat och kunde därför inte utnyttja naturresurserna fullt ut. Med planering och samarbete kunde maten de behövde transporteras dit från andra platser som i gengäld fick bomull. Otroligt vackert filmad; man riktigt dränktes i modernistisk framtidstro, inte minst på grund av musiken som harmonierade fantastiskt väl till bilderna.

Make och son vägrade följa med, så dotra och jag tog en filt, en flaska billigt bubbel vi köpte häromdagen när vi var i Danmark och några vinägerchips i en burk och skyndade iväg. (Jag upptäckte evenemanget på Fb, trekvart innan det började, så det fick bli snabba ryck). Naturligtvis passade det på att börja regna en skvätt (första regnet på evigheters evighet) men alla blev mer glada än irriterade och drog filtarna över sig istället för under sig.

Jag slogs av hur likt Gilmore Girls det var, och blev opassande munter vid flera tillfällen, du vet när de ska ha filmfestival i Stars Hollow och Lorelei klagar på att Taylor (han som har affären mm) alltid väljer en urtråkig film om en hjortkalv. Lorelei får i uppdrag att själv välja film, och inser till slut att när hon tagit hänsyn till en massa upplistade aspekter som utesluter det mesta, återstår bara filmen om hjortkalven.

De samlas på planteringen mitt i staden och ser filmen utomhus, men först blir det en kort svart-vit film av originalet Kirk. Om du (som vi) slukat alla avsnitt av Gilmore Girls, förstår du antagligen känslan precis, och om inte, så räcker det med att säga att det blev ohyggligt fnissigt där ett tag. Mor och dotter på en filt, tisslande och tasslande, ivrigt tuggande på medhavda snacks (vi borde haft kaffe, det tänkte vi göra, men fick för bråttom) medan halvt obegriplig (fast bra, måste jag skynda mig att flika in här) film pågår på storskärm.


 

Bloggar, läsdagbok och historiesyn

Jag läser en jätterolig blogg som heter Kulturkollo, en samling kompisar (?) som skriver om stort och smått, tipsar och recenserar. Jag blir alldeles förtjust och klickar omkring och läser alla möjliga inlägg av dem. Om jag förstår det rätt, är det åtta olika skribenter, runt om i landet, som alla var för sig, dessutom bloggar på ytterligare minst en sida, förutom kulturkollo. En tjej har en läsdagboksblogg som heter hyllan, där hon, som hon själv beskriver det skriver ”…en opretto bokblogg om allt jag läser, det jag vill läsa, och annat bokrelaterat” och jag vill genast göra precis samma sak! Jag har ett par Fb-kompisar som gör något i den stilen och nu bubblar hela jag av iver att göra något liknande. Kruxet är bara att jag:

  1. I princip har slutat läsa, sedan hjärnan brändes sönder av stress-eländet
  2. Alltid startar glatt med nya projekt, men sällan (aldrig?) slutför dem, eftersom något annat (*plats för valfri undanflykt*) alltid kommer emellan…

I de fall jag läser, nuförtiden, så läser jag tekniskt sett inte, utan lyssnar. Och d e t har jag gjort desto mera de senaste åren. Jag har slukat snart hela Storytels utbud känns det som.

Det är nog därför jag gillade Lottas bokhylleblogg så mycket för att den är just så opretantiös. Nu känner jag iofs inte alls Lotta, och vet inte ett smack om vad hon läser för övrigt; hon kanske egentligen läser Kalle Anka-tidningar hela dagarna och tycker att böckerna hon skriver om i Hyllan är extremt pretentiösa (fast då skulle hon knappast kalla sin hylla för en opretto sida), eller så är hon i själva verket litteraturprofessor i disguise (Hej Ebba Witt, liksom…) och tycker att det som jag tycker är ”normal” litteratur, i själva verket är för pinsamt för att skriva om ”på riktigt”, eller – och förlåt – Lotta, att jag håller på här och vänder och vrider på en massa, inte så trovärdiga, varianter, så är hon(du-lite oklart vem jag vänder mig till här) helt enkelt precis som det verkar: En Läsande Person, som på ett trevligt och opretentiöst sätt skriver om vad hon läser.

Jag gillar det! Jag gillar det så till den milda grad att jag genast vill göra precis likadant (här börjar min, som sonen sade när han var yngre, fortfarande lätt vidbrända hjärna [det var alltså vidbränd han sade, inte det andra] att sjunga ”oh-bi-do – jag vill ju va som du-u-u…” inne i huvudet – Är det så för dig också Kitty, att du sjunger ”film-musik” inne i huvudet till vad du sysslar med – eller är jag konstigare än till och med jag själv förstått?]).

Men vad läser jag då?

Tja… Jag läser bloggar idag till exempel. Hyllan, som jag redan länkat till ovan, och Kulturkollo, som jag också pratade om, och som jag följer och länkar till här ute i högerkanten. Jag hittade också en blogg idag, som åkte direkt upp på högerkanten (Nu blev det genast mycket högerkanter känner jag; såhär i valårstider kan det misstolkas. Inga politiska referenser här – jag talar om placeringen på bloggens sida och inget annat. Och för den som eventuellt tar illa upp går det utmärkt bra att tänka sig bloggen som stående mitt emot läsaren. I så fall blir ju läsarens högra sida, bloggens vänstra, ifall det känns bättre.). Det är den som heter Klimakteriehäxan. Bara namnet är ju fullständigt ljuvligt och det var absolut en blogg som gav mersmak!

Jag tänker ofta på mig själv som just en klimakteriehäxa, därav lånstölden av Inger Edelfelts Hondjur. Det hade lika gärna kunnat vara Tove Janssons Gafsa – just idag är jag nog till förvilling lik Gafsan i bilderboken Vad hände sen?, när hon sitter med sin kaffekopp och fötterna i vattnet och fräser till Mumintrollet och Lilla My: Gå er väg. Ni stör! Vad springer ni i vägen för?! Nu, när jag lägger in en bild, ser jag att hon inte alls dricker kaffe, utan metar fiskar för sig själv, men det tror jag bara är en fint av Tove Jansson för att det ska rimma på älv – i själva verket drack hon såklart kaffe!

Men förutom bloggarna läser jag inte så mycket… Jag har lånat Moa Martinsson på biblioteket. Jag älskar Kvinnor och Äppelträd, och Sallys söner, och läste Mor gifter sig många gånger som barn. Jag har alltid haft en stark dragning till berättelser av karaktären ”Berätta om när du var liten” och historier om hur folk levde, kände och tänkte förr i världen. En lång parentes här (och nu hade det verkligen varit bra om jag kunnat göra det här med ett annat typsnitt, eller indragna marginaler för att skilja det från övriga texten för den som tycker mitt pratande hit och dit är störigt och vill hoppa över. Om du vet hur jag får till det, så snälla: skriv det i kommentarerna!) är att jag under hela min skoltid, inklusive gymnasiet gick omkring och trodde att jag var komplett ointresserad av ämnet historia. Parallellt med detta slukade jag historiska romaner, den ena efter den andra. Röde Orm kunde jag nästan utantill, Röda Nejlikan som räddade adelsmän undan giljotinen, Desirée, sidenhandlardottern från Marseille, som senare, ovilligt, skulle komma att bli den första Bernadotte-drottningen på Sverieges tron, Rune Per Olofssons serier om ätterna Brahe och Sparre under Vasa-tidens Sverige osv osv. När jag var sex år träffade jag Herta Wirén på Ungdomens Hus i Malmö, och berättade för henne hur mycket jag älskade att läsa hennes böcker En bit bröd med Anna, och Dofta vildblomma röd, de första två böckerna i hennes (i varje fall delvis) självbiografiska serie om Elsa och hennes (och arbetarrörelsens) uppväxt i Malmö kring sekelskiftet. Folk ville köra bort mig, det var ju en Riktig Författare som skulle tala, där på Ungdomens Hus – och jag minns att jag kände det som att jag hade hamnat i söndagsskoletavlorna om Jesus när han sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke… -nu sade inte Herta Wirén precis som Jesus, men näst intill. Journalisterna fick vänta på sin tur, för hon skrev sitt namn i min bok och pratade färdigt med mig först, innan hon hade tid att svara på frågor från andra. Det var stort för en liten bokslukerska!

Nå – historiska romaner älskade jag, men historia i skolan var aptrist – en massa meningslöst årtalsrabbel om kungar som krönts, krigat och dött och landområden som vunnits och förlorats hit och dit; det var Magna Charta och Kalmarunionen och freden i Brömsebro. Så på lärarhögskolan vid sisådär drygt 30 år fyllda säger en föreläsare: ”Historia handlar inte om människor som har dött, utan om människor som har levt” och det var som om det gick precis rakt in i hjärnan. Allting stillnade, sedan rasslade det runt en massa och så ”pling” föll det på plats.

Alla krigen – jodå: visst visste jag hurdana jätteföljen det var som drog runt i Europa, folk som hade med sig hela familjer, eller om de inte hade familjer så tröstade de sig med diverse ”lösa fruntimmer”, jag visste också hur det fungerade med indelta soldater och hur de exercerade beväring, -det hade både soldat Rasken och drängen Alfred från Lönneberga sett till.

Via Sven och vikingarnas illdåd, och senare även Jan Guillou om jag inte missminner mig hade jag läst om klostret i Lindisfarne och vikingarnas plundring där (och jodå – var inte Röde Orm och kompani i de trakterna också – där hade vi andra sidan av myntet och vips lite källkritik) för att inte tala om alla olika historier där Näcken och Huldran och bäckahästar spelat en allt annat än sago-gullifierad roll.

Plötsligt fick de vara med och och jag insåg att jag ju kan massor om hur folk just levde och tänkte! Jag kan visor och lekar och ramsor, har ett hum om hur folk bodde, hur de botade (eller förvärrade) sjukdomar och motade allsköns ont. Historia alltså!

Nå, det skulle handla om vad jag läste nu. Moa Martinsson alltså. Du är den enda. Jag har inte kommit så långt – men jag älskar hennes språk! Jag får återkomma till den – det är  lite läskigt att läsa – det är faktiskt i princip den första ”bok-boken” jag försöker läsa ”på riktigt” sedan utbrändheten, så det får ta den tid det tar.

Strandcaféet (inbunden)På Storytel har jag precis hört färdigt en sympatisk feel-good roman, Strandcaféet av Lucy Diamond. En ung kvinna från Oxford får ärva sin mosters slitna strandcafe i Cornwall och får kämpa mot såväl ortsbefolkningens småstadsaktiga förändringsobenägenhet som sina egna och familjens föreställningar om vad som är viktigt i livet. Mysig, varm, välskriven chic-lit. Inga större överraskningar, men perfekt ”hängmatteläsning”, ja – eller lyssning då, i mitt fall.

1793 (inbunden)Sedan ska jag göra ett nytt försök med Kajsa Grytts Du lever i mig.Du lever i mig (inbunden) Jag var med och startade en boklyssnarcirkel på Facebook, där vi förra månaden lyssnade på 1793 av Niklas Natt och Dag. (Den kan du läsa om i Kulturkollos recension här!) – en mörkruggig mordhistoria i Stockholm under Bellmans tid, och denna månaden ska vi (efter omröstning) höra Du lever i mig. Jag har svårt att komma in i boken, det är författaruppläsning, och jag tror att den eventuellt hade vunnit på att läsas in av en skådespelare istället, eller så behöver jag bara vänja mig helt enkelt. Jag har lyssnat när jag ska gå och lägga mig, och måste ta om och ta om hela tiden, eftersom jag somnar ifrån den. Den har inte fångat mig än, trots att jag tycker om storyn när jag läser om den på ”baksidestexten”. Nå, jag får återkomma när jag givit den en chans.

För resten så kollade jag upp, på min Storytel-sida, vem som skrivit boken om Den röda adressbokenStrandcaféet – och då såg jag att jag lyssnat på en bok till nyligen: Den röda adressboken av Sofia Lundberg – och den tyckte jag verkligen om! Berättelsen handlar om en mycket gammal kvinna, Doris, som lever ensam i Stockholm och vars enda kontakt med yttervärlden är besöken av hemtjänst och skype-samtalen med systerdotterdottern Jenny i USA. Förutom denna är hon helt ensam i världen; – i hennes röda adressbok, som har sin bestämda plats på köksbordet, är alla namn utom Jennys överstrukna, döda. Det är en välskriven och varm relationsroman som tar oss med till både 20-talets Stockholm, mellankrigstidens Paris och USA medan Doris minns, med adressbokens hjälp. Läs den! Den bäddar in sig i hjärnan som en liten god karamell och det känns både som att jag har träffat flera personer ur boken, och att jag vet precis hur Doris lägenhet ser ut.

Så – visst läser jag. När jag lärt mig göra kategorier ska jag göra en läsdagbok! Vad läser du Kitty?


 

Kategorier?

Hej Kitty!

En teknikfråga; hur gör man egentligen med kategorier? När man som jag ofta vill spotta ur sig en hel drös inlägg om stort som smått, tänker jag att det vore bra att kunna sortera upp saker lite. Till exempel har jag planer på att försöka krympa till hösten, det kanske är dötrist för somliga och högaktuellt för andra. Då kunde ju lämpligen de inlägg som handlar om sådant hamna under en rubrik, så det gick att klicka direkt dit, alternativt klicka bort/scrolla förbi.

Likadant skulle jag vilja skriva ganska mycket om böcker och litteratur, det kanske intresserar vissa, som kanske å andra sidan inte alls vill läsa någonting om mig och mitt vardagsliv. Då skulle det ju kunna finnas en käck rubrik för just det osv.

Bildresultat för träd med stammar och grenar tecknatAllra helst skulle jag vilja att det var lite som ett träd, med stammen: alla inlägg, och sedan grenar, tex privat, skola, nyheter, kultur och så underrubriker på det i sin tur, tex under ”privat”, kunde det finnas, familj, träning, krymperier osv. Men det måste gå att stoppa in samma inlägg under flera kategorier. Jag kanske skriver ett inlägg om en bok, som präglat mig som person – det kanske skulle passa både inom kultur/litteratur och personligt/minnen osv osv.

Jag undrar också ifall det går att sortera in inläggen i kategorier i efterhand, alltså, om jag nu får rätt på det, om jag kan stoppa in det jag redan har skrivit, eller om det är kört för det gamla och jag bara kan börja från och med nu? Förstår du hur jag menar? Har du kanske också en blogg? Hur har du i så fall gjort?

En annan funktion jag verkligen efterlyser är också att kunna göra olika storlek på texten! Ifall jag skriver en lång utvikning, som kanske egentligen inte hör hemma i det jag talar om, fast som jag liksom ändå vill ha med, så hade det varit käckt att kunna ha det med pyttebokstäver (istället för som i mitt inlägg om cirklar och speglingar nedan [eller här, bar för exemplets skull] ha evighetsparenteser). Rätt krångligt att läsa tänker jag.

Men samtidigt vill jag ju kunna markera olika tonfall och pauser osv. Jag antar att en svensklärare (och nu blundar vi praktiskt för det faktum att jag tekniskt sätt är svensklärare med tanke på att jag iaf har behörighet och legitimation för att undervisa i både svenska och svenska som andraspråk – jag menar en riktig svensklärare, en sådan som har läst svenska på universitetet och kan mera om grammatik och stavningsregler än att sjunga ”Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring…” och rabbla tyska ramsor som styr ackusativ och dativ ”An, auf, hinter, in…”) skulle storkna över hur jag använder kommatecken, kolon, semikolon och parenteser – men det struntar jag ganska högaktningsfullt i.

Jag vill att mitt tonfall ska framgå, även i skrift, så ibland använder jag kommatecken för att bara göra en liten paus, och ibland för att göra en inskjuten apposition eller vad det nu kan tänkas heta – och i vanlig ordning som när jag talar med mig själv, vilket jag ju gör när jag skriver blogginlägg har jag lyckats svamla iväg från ämnet. Det här skulle vara en fråga om hur man rent tekniskt hanterar bloggen, men landade i någon slags monolog om kommatering. Borde jag kanske försöka styra upp saker lite bättre? Kanske till och med korrekturläsa vad jag skriver och ha någon form av disposition istället för att bara tänka högt, ja eller med fingrarna då…? Fast du är ju en slags dagbok Kitty, och sin dagbok disponerar man ju inte. Men samtidigt vill jag ju gärna att du ska vara interaktiv, såtillvida att jag någonstans ändå vill att du/någon (några!) ska läsa det jag skriver och kommentera – ville jag inte det så skulle jag ju fortsätta skriva i din papperssyster istället…

Cirklar och speglingar

Jag sitter och tittar på en dokumentärfilm på teve. Speglingar heter den och handlar om en mor-dotter-relation. Det väcker så mycket tankar; dels eftersom jag umgicks hela dagen igår med både min mor och min dotter (och min son med för den delen, fast han får inte vara med i den här diskussionen nu) och därmed själv var både mamma och barn samtidigt, och dels eftersom de pratar om ätstörningar, som vi tyvärr har på alldeles för nära håll i bekantskapskretsen; det är märkligt, hur de (och nu har de såklart vinklat det så, eller kanske inte vinklat, men tagit fasta på just detta, eftersom det är en dokumentär, och då vill de ju såklart ”gruppera” eller ”tematisera” eller ”kategorisera” eller vad nu det rätta ordet skulle kunna tänkas vara) levt så lika liv; samma slags ångest, samma känslor, ungefär samtidigt, även om det yttrade sig på många sätt olika.

Jag tänker på mödrar och döttrar och kontroll, och hur vi för över saker, tankar och mönster över generationsgränserna. Ibland i form av likheter, ibland kamouflerat till tvärtom-mönster. Mamman, som är konstnär, levde dålighetsliv med droger och destruktivitet på det glada sextiotalet och dottern blir präktigt dygdemönster med perfekt ordning på sitt rum – båda med ätstörningar, båda med prestationsångest, båda konstnärer, fast på olika sätt. Så lika och så olika. De läser ur sina dagböcker från ungefär samma ålder och jag undrar så hur det skulle låtit om filmen handlat om oss, min mamma och mig, eller mig och min dotter. Vilka mönster har vi gemensamt? Vilka likheter delar vi bakom olikheterna? Så lite vi känner varandra ändå, fast vi delar så mycket. Och bästa kompisen, och hennes dotter – vad delar de? Vore det bra eller dåligt ifall vi hade vetat detta? Skulle kompisdotterns ätstörningar kunna dämpats, mildrats, eller rentav hindrats då? Delar hon och hennes mamma samma lilla monster som sitter där och knaprar i sig av deras innandöme? Skulle de kunna mötas om de visste det? Och vi då? Jag och min mamma? Dottern och jag? Vad går vi och bär på?

Nu skriver jag samtidigt som jag tittar på programmet som har glidit över till förlorade barn, så jag blir jättekluven mellan att vilja titta och hela tiden relatera till det jag ser och att vilja få ur mig det jag tänkte innan, det som fick mig att ta fram datorn och börja knattra samtidigt. Jag hade någon slags idé om att jag aldrig har något viktigt, något riktigt att säga (och nu kommer jag av mig igen, eftersom programmet kommit in på beröm, att mamman aldrig fick beröm som barn [inte jag heller] och därför var noga med att berömma sina egna barn jättemycket, för att hon tänkte [som jag] att om man aldrig fått beröm [för att inte förhäva sig] så, när/om man sedan verkligen får det, så kan man inte ta det till sig, och vid närmare eftertanke är det ju faktiskt precis exakt det som hela det här resonemanget, alltså det utanför paranteserna, någonstans handlar om) fast sedan samtidigt kanske det helt enkelt är så det är för alla? Att det låter och verkar viktigt i mina öron och för min syn, när det är någon annans tankar och upplevelser, inte mina egna gamla vanliga?

Hur tänker du kring det Kitty? Tänker du på sådant, eller är det bara jag som är skum? Lite skumt är det kanske att sätta sig och prata med sig själv och sin låtsaskompis, samtidigt som man tittar på något som verkligen engagerar en. Där har vi ämne för ytterligare en diskussion som heter duga, fast det kanske vi ska ta en annan gång...


img_7061En rolig parentes i programmet var att tjejen som gjorde filmen, alltså dottern, dokumentärfilmaren, berättade att hon och hennes systrar fick ett mentalsjukhus av keramik att leka med, istället för dockskåp. Jag hivade upp kameran och fotade teveskärmen!

(Jag hade strumpebandsfilurer, fast de var en glad och kreativ historia. Dem kan jag också berätta om en annan gång…)


Sverige brinner och värmen tycks aldrig ge med sig. En ung svenska visade prov på enormt civilkurage när hon genom att vägra sätta sig ned i ett flygplan, hindrade genomförandet av en utvisning till Afghanistan. Maken (och många med honom) tycker det var förskräckligt att ta lagen så i egna händer. Jag blev så rörd att jag grät när jag såg videoklippet på Facebook.

Tydligen var den unge mannen en dömd brottsling, men det gör ju inte hennes mod och handlingskraft mindre i mina ögon. Jag tänker på Jonathan i bröderna Lejonhjärtas ord om att man måste våga, för annars är man bara en liten lort.

Så, mitt vanliga cirkelresonemang trogen, kommer jag tillbaka till det här med mödrar och döttrar igen. Det hade kunnat vara min dotter som ställt sig upp där på planet och trotsat hela världen. Hon är banne mig inte heller någon liten lort! Och jag blir alldeles varm och mjukfluffig invärtes av att veta att det finns sådana unga, starka krafter som ska ta över världen! Så det så!

(Själv har jag, förutom att föra komplicerade filibuster-cirkelresonemang med mig själv, köpt en fläkt, handlat kläder i det luftkonditionerade shoppingcentrat och inte minst sörplat i mig mocca-frappé på en multinationell hamburgerkedja. Och ja just det! Jag har beställt fåniga saker jag v e r k l i g e n inte behövde via en säkert både omoralisk och miljömässigt förkastlig kinashoppingsida också…)

Vad har du gjort idag Kitty?