La double vie de Veronique

När dottern sätter sig ned bara sådär apropå ingenting och spelar den här (tryck nu på länken så du får en fin ljudkuliss innan du läser vidare) så fint att jag på riktigt tror att hon satt på en skiva, fast möjligen att hon försöker spela lite själv också till, eftersom jag hör ljudet från tangenterna.

-Var har du fått tag på noterna till den?

-Äh, jag har väl inga noter. Jag tycker bara den är fin.

Den känslan!


Har du sett filmen Kitty? Om inte, så gör det! Den är precis som musiken. Drömsk och vacker.


 

Kulturkollo!

Jag hittade just en rolig blogg som jag tänker följa! Så fort jag minns hur jag ska göra, kommer den att hamna sådär ute i kanten så det går att klicka sig dit. Kulturkollo heter den, och är en sammanslutning av åtta bloggare som skriver om stort och smått. Jag kommenterade just ett inlägg som handlade om Bonjour Tristesse och ett om Netflix Anne på Grönkulla-serie. Ytterligare ett inlägg gav tio läsluststips inför sommaren, vilka jag skall gå tillbaka och fördjupa mig i nu; jag ville bara snabbt ge dig det här läslusttipset först!


 

Skrock och skolmat

Hej Kitty! Bildresultat för fredagen den trettonde

Det är fredagen den trettonde idag, hur känner du inför det?

Tror du dig drabbas av mera otur vissa dagar än andra? Ja, alla drabbas ju såklart av mer otur vissa dagar än andra; det blev en klantig formulering; jag menar såklart beroende på vilket datum det är. Datumet i sig kan ju inte rimligen påverka ödets gång, men kanske kan det ha en viss ”placeboeffekt”, att man förväntar sig katastrofer så till den milda grad att de till sist inträffar?

Vissa skrock kan man ju ändå förstå upprinnelsen till. Det är ju inte så smart att gå under stegar till exempel; personer som eventuellt befinner sig på stegen kan ramla ned och skada sig eller tappa/spilla saker i huvudet på den som går under. En krossad spegel är ger vassa skärvor, för att inte tala om hur dyrbar en spegel var förr. Att lägga nycklar på bordet innebär ju en ökad risk att de glöms bort och/eller hamnar i orätta händer…

Vad finns det mer för skrock? Jo, svarta katter! Spottar du tre gånger över axeln om du ser en svart katt korsa din väg? (En skum sed, undrar om det har något med djävulen att göra, det brukar det ha. Den svarta katten kanske troddes vara ett sådant där häxdjur ute för att hitta på ”hyss” och vars framfart kunde avvärjas med spott?)Johannesört

Det är mycket man måste göra för att inte drabbas av otur. Säga konstiga ramsor ifall man råkar säga något samtidigt som kompisen. Slå varandra om man ser en gul bil. Säga peppar, peppar ta i trä, för att något ska bli som man hoppas. (Är det då trä, som i ett krucifix tro?) Vitlök mot vampyrer, och stål i olika former som ska läggas både här och där. Johannesört som man fått av en vän sägs skydda mot trolldom. Vad finns det mer?

När jag var liten blev det stensäkert regn nästa dag ifall man dödade en spindel. Det blev det å andra sidan ifall man inte åt upp sin mat också, du vet den som de stackars barnen i Afrika så gärna ville ha. Å, alla dessas stackars barn i Afrika som skulle utfodras med leverbiffar, redd grönsakssoppa och klumpigt potatismos – jag tyckte nästan mer synd om dem för den sakens skull än för hungern. Ifall de nu var så fattiga, varför skulle de tvingas äta så äcklig mat?! Jag antar att jag inte var det enda välnärda i-landsbarnet som fantiserade om olika konstruktioner för maskiner/långa rör som snabbt kunde skjutsa iväg den överblivna maten innan den blev dålig.

Jag har fortfarande svårt att lämna mat på tallriken. Som barn var jag smal som en speta och blev alltid trugad att ta mera, så jag skulle få lite hull, något att ”ta” av. Det är knappast aktuellt längre, den extra längdcentimetern till trots, men jag får starka olustkänslor när jag inte äter upp.

I skolan predikar jag för mina elever att de hellre ska ta flera små portioner, som de orkar äta upp, än ett jättelass som de sedan kastar. Det är förskräckligt så mycket mat som kastas i skolorna faktiskt! Fast inte av mina barn – de stackarna är hårt hållna. Jag tvingar dem dessutom att faktiskt smaka på maten innan de dömer ut den som oätbar; en klick stor som en ärta ungefär. Till min förtjusning ändrar de sig då ofta: Oj – det här var ju gott! Jag tar lite till! 

Och (nu är jag långt från skrock och fredagen den trettonde) jag måste faktiskt säga om skolmaten, att den oftast är jättegod! Bildresultat för skolbespisning förrBorta är de sura mattanterna som mekaniskt slevade upp samma mängd tråkmat till alla oavsett om de bett om mycket eller lite. Alla får ta själv. Det finns dessutom alltid ett par tre alternativ att välja mellan; det går bra att ta vegetariskt, utan att, som förr, ha behövt anmäla sig som vegetarian.

På min skola trollas det med rester. Har det varit mjukt bröd till maten en dag, finns det vitlöksdoftande brödkrutonger på salladsbuffén nästa dag och mer än en gång har jag känt igen föregående menyer som ingredienser i dagens paj. Det finns nästan alltid ugnsrostade grönsaker, (kanske rödbetor, lök, morötter) och salladsbuffén har alltid minst ett tiotal olika spännande varianter att bjuda på.

Salladsbuffé skolrestauranger
Bild från Malmö skolmåltider.

Ofta finns det pastasallad eller någon matigare salladsvariant med potatis, bönor och/eller linser i när det serveras ”skumma” tillbehör som bulgur eller couscous. Olika dressingar, spännande röror och naturligtvis små skålar med separata grönsaker, sådana som även den kinkigaste lilla mun estimerar; morotsstavar, gurkbitar, grön sallad utan dressing.

Men på min skola finns ofta även citronklyftor, starka pfeferonis, stekt svamp, keso, riven ost, oliver, hummus mm. Alltid knäckebröd, flera sorter dessutom. Hyfsat ofta ”hemmagjord” färskost att bre på. Hur detta är genomförbart med den snudd på obefintliga budget som finns, övergår mitt förstånd. Så hurra för skolmaten och skäms, alla som klagar!


Och apropå att kasta mat. Det b l i r inte regn nästa dag. Då hade vi levt i Atlantis vid det här laget. Finns det fler ”skrock-myter” vi kan sticka hål på Kitty?

Balans & växtkraft

Efter att ha cyklat över halva stan, varit på sommaryoga i parken och badat i havet var det härligt att komma hem till renskavsgryta och chokladpudding. Ja inte samtidigt alltså, utan prydligt efter varandra. Och så kaffe på det såklart. Och vispgrädde (det måste det vara för att maken ska bli nöjd). Det gäller ju att äta ordentligt när man fortfarande växer! Åh vad jag ska leva länge på den här nya centimetern! 

Vad har du gjort idag Kitty?


Lång och ståtlig!

Jag blev vägd och mätt på vårdcentralen imorse när jag lämnade prover. Jag har minsann inte bara gått upp i vikt utan var en hel centimeter längre än vad jag trodde! Coolt! 175 cm över havet utan skor. Inte konstigt att jag behöver köpa större kläder ju. *nöjd*


Helikoptrar

Förr tänkte jag oftast på MFF när jag hörde helikoptrar. När det var stora matcher på Stadion hände det att polisen kretsade över stan med helikopter för att säkerställa att allt gick lugnt till. Typ Zlatan och folkfest och ljusblå halsdukar. De senaste åren har jag mer och mer börjat associera helikopterljud med skjutningar, sprängningar och allmänt elände. Jag har fönstret öppet och en helikopter kretsar runt, runt, precis över vårt hus. Det är inte många veckor sedan det sköts ihjäl folk, bara ett par kvarter härifrån. Stora världen kommer för nära ibland!


(Tydligen är jag inte ensam om att tänka så, för när jag googlade för att försöka ta reda på vad som hänt, hittade jag den här artikeln…)


 

Fördomar på skam!

Bildresultat för fördomar

Kära Kitty!

Idag kom mina fördomar ordentligt på skam på det bästa tänkbara av sätt!

Den äldre manliga läkaren på vårdcentralen, med exotiskt utseende, kraftig brytning och med ett för mig svåruttalat namn, visade sig vara både vänlig, lyhörd och extremt förtroendeingivande. Han lyssnade noga och ställde följdfrågor, medan jag hasplade ur mig allt jag skrivit på fusklappen, skrev ut recept på magmedicin, remitterade mig raskt till två olika specialister (!!), lyssnade på hjärtat, kollade blodtryck, klämde på sköldkörteln och satte upp mig för så många olika blodprover att jag började undra om det inte snart blev orimligt dyrt för våra skattepengar. ”Det här ska vi utreda grundligt” svarade han och förklarade oombedd vad de olika proverna var bra för, vilka som hörde ihop och varför han tycker de ska tas. I morgon bitti går jag fastande till vårdcentralen för att glatt lämna ifrån mig blod och sedan är det bara att vänta och se.

Förvisso finns ju alla krämporna, som gjorde att jag sökte läkarhjälp, fortfarande kvar, men de blir ack så mycket lättare att stå ut med när det går att att skönja det där ljuset i slutet av tunneln…

Hur har din dag varit?